bookzoom

Goethe inleder sin Faust med Förspel på teatern, som är en dialog mellan Direktören, Skalden och Skämtaren. Här är Skämtaren i full gång i Viktor Rydbergs översättning. Citatet får komplettera diskussionen om P O Enqvists senaste roman.

 

SKÄMTAREN.

Så nyttja denna sköna kraft en gång

och driv ditt höga näringsfång,

som om ett kärleksäventyr det var!

Man nalkas av en slump, man gripes, stannar kvar

och snärjes mer och mer i snaran.

Först växer lyckan upp, så kommer faran,

och fröjdens stig för in på smärtans ban,

och förrn man sett sig för så har man en roman.

 

Annagreta

Italien har långa litterära och musikaliska traditioner att falla tillbaka på. Bevis på fantasi, djup, estetisk förmåga och skärpa i förening. Historien har många verk som bevisar detta.

 

Trots detta är Italiens politiska liv våren 2013 snarast en version av vår enkla upsaliensiska Pelle Svanslös. Elake Måns spelas av Beppe Grillo, en sanslöst motvalls politiker/komiker som gillar att sabotera, allt medan hans välgödda självkänsla stöttas av följeslagarna, de devota Bill och Bulltyperna, fastän otroligt många av dem. I den här italienska nutidsversionen har Elake Måns bildat partiet "femstjärnerörelsen" som tar avstånd från det mesta som föreslås, och hans följeslagare anpassar sig till ledaren med högljudda antidemokratiska utspel, företrädesvis i närheten av kameror. Elake Måns/ Grillo har nu igår klagat på att fotograferna alltid ser till att framställa honom som ful och otrevlig. Han känner sig motarbetad, fräser och skjuter rygg.

 

En annan katt på Övre Slotts heter idag Pier Luigi Bersani; han hade sånär blivit premiärminister, men efter en hård strid i det politiska kvarteret blev han så sårad att han surnade till och lämnade sin post igår. De andra katterna ser nu sin chans till avancemang, men de strategiska tyngdpunkterna har inte fördelat sig än, så det gäller att bida sin tid. Under tiden jamar de som är särskilt sugna rätt högt, särskilt borgmästaren Matteo Renzi i Florens, som anser sig veta hur man får åtminstone ett temporärt stopp på det Katzenjammer som nu råder.

 

För att förstå Berlusconi måste vi förflytta oss till opera buffa, även om sånginslagen noga räknat saknas. Denne Silvio är Harlekin, fullblodspajasen som vitpudrad i ansiktet spelar med, halvt på allvar, halvt som tränad gycklare. Han hamnar nu inför rätta, anklagad för affärsmässiga oegentligheter plus att ha utnyttjat den minderåriga kurvaturen Ruby. Han ler fortfarande, för han vill vara med och leka med de stora pojkarna igen. Han vet ju hur roligt han brukade ha där förra gången, och hur fritt det vara att vistas där. Han har okända tillskyndare, som kan sjunga och bära olika masker.

 

Till att styra över allt detta omvaldes igår samma president som nyss avgått, dvs Giorgio Napolitano, 88 år. Det gick inte att enas om nån ny, så man återgick till den gamle som visat sig klok och tålmodig. Få se hur han förmår tämja de bångstyriga maktsökarna. Om han har läst Divina Commedia, och det har han säkert, så har han också insett att helvetet är mycket intressantare än paradiset. Kanske kan den insikten hjälpa honom att göra underverk.

 

Annagreta

 

 

 

Här förberedde sig vittran för sitt framträdande som hon skulle göra senare på kvällen, den 18 april 2013. Hon var särskilt glad över vattendimman som likt en slöja sakta steg upp bland träden, miljarder vattendroppar som befriats från de töande ismassorna i vårvärmen, dimman som hon skulle svepa in sig i.

 

Min farbror Gustaf brukade tala om vittran, han hade sett henne, och han visste att hon skulle komma tillbaka. Han brukade sänka rösten när han berättade om vittran. Hon hörde till de varelser som man måste behandla med respekt och lågmäldhet. Den som ropade ut högt att nu, kolla, nu ser jag vittran, han saknade finess och förståelse för det ockulta. Han hade ingenting i skogens djup att göra.

 

Vi blev alla generöst inviterade av farbror Gustaf att uppsöka den speciella tjärn där han visste att hon brukade dansa i skogskanten. Han avslöjade att man måste stå tyst och vänta vid tjärnkanten, vänta till dess att hon kom fram. Hon var känslig, sa farbror Gustaf. Och vacker. Värd att vänta på.

 

Andra gånger kunde han tala om skrömta och annat kusligt, insiktsfullt, med stor inlevelse. Han satt alltid med armarna runt stolsryggen på en fram- och bakvänd stol. De mossbelupna stenarna i min skog var sannolikt utlagda för att signalera en riktning eller något annat numerärt men dolt budskap, så skulle han ha sagt. Skrömta ska man räkna med, menade farbror Gustaf. Men man ska aldrig skämta med dem, brukade han avrunda, hemlighetsfullt. Någon annan sammanfattning gavs aldrig.

 

Annagreta

 

 

 

Snöglopp är en målande term. Snöslask likaså. Snöblandat regn kan vara rena akvarellen. Då kan man stanna inne och läsa DN.

 

För där händer det saker. Johan Croneman, DNs krönikör som mest tar upp medias utspel, skriver idag att dagens intellektuella dras med ett slags skamkänslor över att vara just intellektuella. Resultatet blir, enligt Croneman , att de intellektuella idogt förklarar sin kärlek till det enkla och "folkliga". De betonar samband mellan fotboll och poesi (Ranelid är exemplet) och de sätter upp ett gillatecken framför dansbandskulturen (som verkar gå upp i status). Är det trötthet över att vara intellektuell, frågar sig Croneman? Ja, vad ska man tro? Jag kan tänka mig att det är trivsamt att visa sin enkelhet, särskilt om man redan säkert sitter på de befordrades bänk.

 

Croneman fortsätter med en glimt från den riktiga fotbollen, dvs den som faktiskt spelas. Filmningarna fascinerar honom, de konstfulla åtbörderna, fotbollens skådespeleri, och han ger en strålande lista exempel på hur det ser ut när det ska göra ont, i olika lägen, då frisparken kan behövas.

 

Den andra artikeln i DN idag som griper mig, är en kortis om de nakna stjärtarnas makt i reklamen. Jenny Lindh skriver - och förklarar tidigt i texten att hon inte ska uttrycka någon skarp åsikt eftersom hon är konflikträdd. Nåja, men läsvärd är hon. Hon citerar bl a Johanna Ögren i bloggen Bokhora som skrev att omslaget till P O Enqvists nya Liknelseboken var gubbsjukt, och Olsa Larsmo som i Fokus konstaterade att stjärtar säljer. Till detta kan jag foga att också förhandsreklamen för samma bok dreglade inför denna kroppsdel och dess centrala (?) del i boken ifråga.

 

Kan det möjligen hänga ihop med det som Croneman skrev? Har vi ett behov av stjärtar i det intellektuella finrummet? Blir det syrefattigt utan denna folklighet? Kanske finns det en cirkel som är sluten någonstans.

 

Vem filmar vidare? Man får fråga Ranelid.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Nordkorea rustar och beter sig gåtfullt, hotfullt och nyckfullt. Resten av världen står ömsom ängsligt oförstående ömsom vapenskramlande utanför gränsen. En ung man som flytt ur ett fångläger i Nordkorea för 7 år sedan, jag har glömt hans namn, framträdde i svensk TV häromdagen.Det var en skakande intervju.

 

Mannen,som idag är 26 år, hade fötts i lägret som resultatet av ett mer eller mindre påtvingat äktenskap mellan två fångar, växt upp där och hjärntvättats där. De nordkoreanska arbetslägrens härskarmetod är bl a att stänga av känslolivet och all empati. Barnen uppmanas t ex att ange andra fångar om de verkar gå emot lydnadsplikten i lägret. Mannen hade, berättade han, följaktligen angivit sin mor och sin bror som han hört tala om att fly, och genast avrättades de, sköts inför sonens ögon. Nu, 7 år efter flykten, och efter lika många år av terapi och rehabilitering, satt han där, spänd och stilla, och berättade utan att höja rösten om det som varit. Han poängterade att han fortfarande behövde tid för att bli återställd, och kunna leva ett liv som vi andra. På frågan vad som kunde göra honom lycklig idag, svarade han att han nu kunde känna lycka när han fick äta god mat. I själva verket hade han flytt för att han längtade så efter mat och hört en nytillkommen fånge berätta om stekt kött.

 

Intervjun gick sakta framåt. Plötsligt utbrast han att dagens politiker och medlare ingenting vet, ingenting förstår, medan han som levt i det grymma lägrets vardag vet allt, han vet, sa han, hur det var, han vet så mycket mer än de. Då kom orden snabbare och ivrigare. Han förmådde ändå inte säga något om lägerlivet men han berättade om flykten, då den kamrat han flydde tillsammans med blev hängande livlös i det strömförande taggtrådsstängslet, och hur han kröp över kamratens döda kropp och på så sätt undgick att också han bli dödad. Det får betraktas som ett under att han tog sig ut till Kina. Han bor idag i USA.

 

Han fick till sist frågan om livet idag, om eventuell flickvän, och äntligen kom antydan till ett kort leende i mungipan medan han sa att han försökt två gånger men att han behövde mer tid, återigen, han behövde mer tid. Efter dessa upplevelser av tvång och hopplöshet behövde han fortfarande mer tid att bli återställd och klara av ett vanligt liv. Han sa också att hans önskan var att en gång kunna få träffa sin far som var kvar i lägret - om han ännu levde, förstås, tillade han.

 

Ett sådant sorgligt vemod i det stilla ansiktet. Vad kan man ta sig till med detta Nordkorea?

 

Annagreta

Tidningen Fokus har kollat dragningskraften hos svenska högskolor genom att fråga dem själva hur tilldragande de anser sig vara. För studenter och forskare då, förstås. Ni skulle se svaren. Alla är helt enkelt bäst; de förenar tradition med nytänkande, de har koppling till arbetslivet, de behärskar hela kedjan, de kör internationalisering, de är världsledande, de är bäst i landet, de är förankrade i samhället, de är lagom stora, de är "medtänkande" (!), de utbildar studenter som får arbete. I kort sammandrag. Vad kan man mera önska?

 

Oerhörda fördelar, och väl uttryckta. Den kyliga bakgrunden till artikeln i Fokus är att små högskolor hamnat på smalkost, inte den hälsosamma varianten utan den mera anorektiska. På sikt blir det tufft, till exempel för Härnösand som ingår i Mittuniversitetet. Där ligger man risigt till i ekonomiska termer. Kanske ska allt till Sundsvall, och den lilla stiftsstaden blir mer och mer urholkad på arbetstillfällen - och studenter.

 

Koncentration till de stora universiteten och högskolorna är orsaken, deras forskningsrenommé är högt och dit ska resurserna föras. Liten men naggande god är inget bra valspråk nu. Störst och vackrast låter mera i tiden. Det är lite som bokmarknaden; bäst att satsa reklampengarna på säkra kort, eller åtminstone på kända, etablerade upphovsmän, de andra får klara sig bäst de kan på marknaden, vi orkar ändå inte bry oss om deras kvaliteter. Men vad säger rektorerna? Nu är det så att landets högskolor leds av kvinnor, till 51 %; av de 27 listade högskolorna har 14 kvinnliga rektorer. Vad säger de?

 

Det är kanske lätt att tro att stora gamla universitet har de flesta och bästa nytänkarna. Rent statistiskt ja; ju fler ju större chans. Om det handlade om robotar, ja. Då vore ekvationen perfekt, dvs om det inte också handlade om forskar- och studiemiljö, ledarskap, inspiratörer, utmaningar, djärvhet och samarbetsklimat. Mjukvaror som inte korrelerar med högskolestorlek eller akademiska traditioner.

 

Har man hört några protester mot detta tänk? På allvar, alltså?

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Först sökte jag aktivt efter en bok som enligt annonsen i New York Review of Books återgav ryska bönders insändare till den ryska tidningen Krestanskaja Gazeta. De skulle vara skrivna mellan åren 1917 och 1932, dvs efter revolutionen. Det visade sig vara brev som aldrig publicerats, tidningsredaktionen hade gallrat och enorma brevhögar hade gallrats bort - men de bevarades och gick till ett arkiv i Moskva. Boken kom, skriven av två forskare vid Yale, och jag blev fast. De hade samlat och översatt 150 brev, alla från bönder, också några kvinnor.

 

Här ska jag inte berätta detaljer, de återges i någon mån i en kommande recension i Axess. Men det bestående intrycket är avstånden. Dels de enorma avstånden i fysisk mening, 12 tidszoner gällde då mellan sovjetunionens hörn i öst och väst.  I sanning ett land med mångfald och distanser.  Dels avståndet mellan makthavarna och folket, avståndet från de styrande och tvingande till dem som skulle omorganiseras, tuktas, tvingas, berövas allt de eventuellt ägde och bestraffas eller deporteras när det passade makten. Berättelserna i form av brev slutar vid 1932. Då hade visserligen Stalin kommit till makten men ännu inte visat hela sitt grymhetsregister, det utvidgades senare bortom allt förnuft.

 

Det andra märkliga var att stilen i de karska bondebreven starkt påminner om stilen hos den ryske författaren Andrei Platonov, i boken Grundgropen, skriven 1929-30. Den handlar om ett grävprojekt, en husgrund ska grävas. Några män gräver och byns invånare passerar revy intill gropen. Hela tiden kommer det nya direktiv; gropen måste bli större. Stilen bjuder både träffsäker ironi och en vidunderlig humor, men har samtidigt plats för både tragik och mänsklig värme. - Precis som breven från bönderna.

 

Sen såg jag ikväll på SVT den förunderliga dokumentären om den norrländska Kurt och den ryska Svetlana. Kontraster som funnit varandra på nätet. Se den på SVT Play om ni missat den. Garanterat intressant, glatt och lärorikt. Stora avstånd, men varm närhet ändå. Svetlanas högläsning ur Karlsson på taket (hon lär sig svenska för glatta livet) är en höjdare.

 

Annagreta