Merkel, Obama och Norén
Nu skrivs det spaltmil om Angela Merkel, kvinnan som styr Tyskland, den enkla kavajkvinnan vars pappa var präst. Axess och DN bjuder långa analyser som häpet registrerar att kvinnan ifråga verka hålla för trycket. Det finns inga skandaler att skriva om, hon påminner inte det minsta om Silvio Berlusconi, varken i ämbetet eller på fritiden. Det har kommit två biografier över Merkel, raljant den ena, positiv den andra, och mitt i mediebruset spelar hon med jämna mellanrum en av huvudrollerna i en modern grekisk tragedi. Ibland hinner hon dra sig tillbaka till bostaden bakom Pergamonmuseet i Berlin, dit ingen journalist fått tillträde.
Sen är det Obama, mannen med alla förväntningarna på sig. Snart kommer han till Stockholm, och ska se på miljön. Låter det lugnt? Tror vi att han mår bra? Fokus skriver att han är omöjlig som diplomat. Att hans intellektuella personlighet skapar ett avstånd till dem han borde tala mera med och bearbeta för att få över på sin sida. Hans många goda idéer har mötts av ett sådant motstånd att det nött ner hans engagemang. Så nu tillbringar han i stället fritiden med barnen, sägs det. Analysen drar iväg, och nöter ned mitt engagemang.
Också Lars Norén håller journalisterna sysselsatta i dessa dagar. Dels pjäserna som spelas, dels hans nya dagbok på tusentals sidor utan pagina. Det är lite speciellt med den mannen, porträtten skrämmer mig, och texterna fascinerar recensenterna. DN skriver att det är en outhärdlig soppa (min översättning) medan Svenska Dagbladet vrider sig. Där verkar det vara svårt att få ned bedömningen på papperet, men till slut klämmer recensenten i med att det nog är läsvärt ändå (min sammanfattning). En sådan total egocentricitet som Norén visar är både skrämmande och imponerande. Men det verkar vara en bit till Proust och Knausgaard om jag förstår saken rätt.
Kanske behöver vi männen som viker ut sitt innersta.
Annagreta
Spökhistoria med anspråk
"The Turn of the Screw" av Henry James är en av dessa titlar som ofta hänvisas till som ett slags litterär milstolpe. Sånt kan man ju bli nyfiken av. En spökhistoria med anspråk!
Det hände märkliga saker vid förra sekelskiftet. Vetenskapliga upptäckter som röntgen, elektricitet och radiovågor innebar att man var tvungen att bejaka existensen av företeelser som var osynliga. Men uppenbarligen verksamma. Här öppnade sig ett spännande gränsland för konstnärer och intellektuella; ett nytt forskningsområde för humanvetenskapligt orienterade.
Det bildades ett stort antal Sällskap, där diverse "fenomen" studerades och analyserades med stort allvar. Många av den tidens berömdheter var engagerade i dessa studier. I London bildades The Society for Psychical Research (SPR), som visar sig vara en mycket celeber församling. Bland medlemmarna fanns Lewis Carrol, Mark Twain, Conan Doyle, Sigmund Freud, C G Jung och Henri Bergson, för att nämna några.
Den här atmosfären inspirerade till utflykter i fantasin och skräck blev ett särskilt forskningsområde. Jag är ingen expert i skräckbranschen och måste i sanningens namn tillstå att jag inte riktigt förstår vari Henry James´ storhet består.
En sak är att spöken har bivit annorlunda, här är det inte den gamla sorten, som smyger omkring i lakan om natten. Nej, de moderna spökena kan träda fram mitt på dagen och är ofta "vardagligt klädda". Det är inte alla som kan se dem, deras ögon är "förseglade". Men de finns där!!
Det är en lite obehaglig berättelse, det medges, just genom det anade, det antydda men outsagda. Man blir lite osäker och den egna fantasin leds i riktningar man inte vill veta något om. Och osäkerhet och provokation är väl utmärkt grogrund för all möjlig och omöjlig konstnärlig verksamhet.
Ulla
Norrländska hemlandstoner
Norrlandsvärme, norrlandslugn och norrländskt vemod. Lite av Mando Diao över det hela, plus en stor portion jäklar anamma. Plus allt det vackra. Det är en oslagbar blandning.
En resa i den miljön gör avtryck inuti människan.
"Nu äre en findag, de ska du vetta. Pass på å njut. I möran ha du kallblåsstn. Hä behöv du int funder på."
"En gång fick vi en storlax, vi fick arbet läng innan vi fick´an uppi båtn. Harregud. Men han va vållfin. Å go."
"Ja gitt skynn me å bygg färdi stakete på altan, sä ja kunn släpp ut onga på an. Dem ha ju som inge förstånn om å akt se".
Björnen lufsar förbi och visslar gång på gång, så berättar de trovärdiga. Räven får lite matrester och katten kråmar sig i gruset. Storlommen kurrar till då och då på vattnet långt bort på sjöns blanka yta, och plötsligt dyker han och kommer upp femti meter längre bort. Röken från grillelden vindlar sig fram utan att bestämma färdriktningen.
Annagreta
Ulla Viotti på Orangeriet i Uppsala
Mäktigt, vackert och tungt vägande. Ulla Viottis utställning Tegel Trädgård på Botan i Uppsala är unik i många avseenden. Viotti har sålt drejskivan, slutat med keramik och övergått till tegel och andra stenar. Ingen annan konstnär skulle, vad jag förstår, bygga såna stora tegelformationer i ett eget arkitektoniskt formspråk.
Och platsen hon valde, den kunde inte passa bättre. Stram och ljus och med ett stengolv som bär allt detta tunga, - det handlar om ton. Färgspelet är brungrått och snyggt, nästan för städat. Samspelet mellan lokal och utställning är perfekt.
Själva konstverken är ytterst kontrollerat skapta. Det är knepigt med all denna sten, allt detta utstuderade, utlagda och beräknade. Allt är stramt och kyligt, mitt i sommarvärmen. Den lilla filmen där Ulla Viotti själv kommenterar sina arbeten förmänskligar och mjukar upp det hela.
Lustigt nog är det de tunna björkstammarna som fått omge utställningen som jag gillar bäst. De var ställda mot väggen intill fönstren, lite modest, men vackrare än allt tegel i världen, tyckte jag. Hursomhelst, ganska märkvärdig utställning. Inte lik nåt annat. Botan har all heder av arrangemanget.
Annagreta
Mando Diao, lysande sommarprat
Mando Diao, Björn Dixgård och Gustaf Norén, bjöd idag på sommarprat i SR, intelligent och eftertänksamt. En upplevelse. Distansen till det glittriga var välgörande, en klok motvikt mot alla mediala hyllningar till just det glittriga, märkvärdiga och kändistätt tillgjorda. Varmt och vänligt och vackert gick de igenom olika händelser, med start i ungdomsårens Borlänge och mammas förmaningar att vara sig själv och sträcka på sig. Sen mognade musiken och fyllde livet, sen kom efterfrågan, resorna och framgången med Fröding. En mix av leenden, eftertanke och sorg, levererad från en lada i Dalarna.
Så har ni chansen, lyssna på programmet i kväll eller senare.
Annagreta
Om behovet av teater och självförtroende
En ung skådespelare i Berlin, Fitim Qenaj, skrev i teaterprogrammet att han var evigt tacksam för att han fått arbeta och studera teater i teatergruppen JUST, att han lärt sig så mycket och att hans liv förändrats under tiden. Ungefär så skrev han i programbladet som åtföljde föreställningen "Faust", jo mycket riktigt, det var Goethes Faust vi såg på "Theater im Palais", i en lite friare tolkning, en kortversion.
I fem år hade han studerat teater, nu tackade han och hans vackra tack stod i programbladet. Det var särskilt riktat till hans lärare, Stefan Kleinert. "Med honom var varje test en fest" skriver han och tackar för att läraren stöttat honom "både i studierna och i livet". De fem årens deltagande i gruppen och utbildningen hade givit honom ett gott självförtroende, både på scenen och utanför, skrev han.
Jag har nyss sett sista avsnittet av Weissensee på SVT1. Det är en serie som omfattat 6 avsnitt och skildrat DDRs kontroll- och angivarsamhälle speglat i en familjehistoria. Ungefär samtidigt har vår egen tids digitala Storebrorskontrollapparater kommit i dagen. Herrarna dividerar om huruvida det är en god handling eller en skadlig handling att bevaka och kontrollera oss. Rena Mefistofrågan, för att nu koppla till Faust. En ödesfråga, har andra sagt. Vi vet nu att dessa kontrollöglor finns utlagda både här och där i etern och i kablar. Vi vet det tack vare några som kommer att få betala med sin frihet för att ha berättat. Det är inte utan att DDRtrampet hörs i bakgrunden. Vi behöver en vass teaterpjäs om detta nutidsdrama.
Utanför mitt fönster hänger de vackraste vindruvor. Tack Ingar, du kom för cirka 15 år sedan med den plantan, och den har självförtroende!
Annagreta
Thomas Bernhard har ingen app
Thomas Bernhard granskar i dessa dagar sitt dagsläge. Det är ohållbart, säger han dystert till sig själv medan han söker efter någon att kasta skulden på. Han kastar sig till att börja med över sin gamla skrivmaskin av märket Olivetti från sextitalet och knackar ned en klagovisa över sakernas tillstånd och det usla tillstånd han själv befinner sig i.
När han börjar närma sig såna nedåtvända känslolägen brukar hans Lebensmensch direkt märka det på hans tillknäppta utseende och strama klädsel (eller var det tvärtom) och ta upp den tråd hon kan hitta och sedan nysta där. Hon är nämligen - vilket inte syns utanpå - hans terapeut. Hon brukar alltid fråga om han vill prata om det, och det vill han inte.
På senare tid har han varit särskilt fast för att grubbla över nutida telefoner, eftersom hans gamla väggtelefon pajat under senaste åskan som gick med stormsteg strax öster om byn. Han brukar plåga sin Lebensmensch med att läsa högt och ljudligt vad som står i den surt förvärvade reklamen. "En telefon tillåter dig att dela och bygga en verklig relation med människor runt omkring dig", står det, och det brukar han läsa med avsmak och en tillgjord brytning på skånska som han tillägnade sig under ett sommarlov i Höör i sjuan, och sedan stirra oavbrutet på sin Lebensmensch som vore hon skuld till allt detta. Så kan det fortgå i halvtimmar. Då det så småningom går upp för Bernhard att han inte har nån app att anlita brukar han försöka bryta samman. På så sätt kan en till en början krampaktig hushållskamp avklinga till ingen nytta. Hans Lebensmensch som inte heller har någon app brukar i såna lägen gå ned i tvättstugan och avreagera sig genom att skriva besynnerliga lappar som hon sedan skickar till David Batra.
Annagreta
Thomas Bernhard och akvedukten
Thomas Bernhard gillar motsatser. Han kan sitta i evighet och fundera över plus och minus. I mera konkret betydelse lämnar har gladeligen allt som in real life har med plus och minus att göra till sin Lebensmensch att sköta. Så han ägnar sig bara åt det filosofiska begreppet och viker ibland av till närliggande fenomen som till exempel vändbara kappor, allsång på Skansen och akvedukter. Ett särskilt gott öga verkar han ha för just akvedukter. Det finns en i Dalsland, och det fick han höra talas om, varpå han genast begav sig dit. Länge stod han sedan på denna märkliga plats, han stod stilla mitt på vägen och lyssnade på vattnet. Det var något både positivt och negativt över det hela, tänkte han. Efter en stund jämnade allt ut sig och han hamnade i framstupa sidoläge.
Lebensmenschan var inte med till Dalsland. Hon hade förstått att det rörde sig om en akvedukt och hon är sedan barnsben rädd för vatten oavsett var det flyter. För detta blev hon föraktad av Bernhard ända tills han insåg att hon stod på hans pluslista. När han vaknat upp ur sitt prekära läge begav han sig sakta ut i det fria, dvs till Åmål.
Han sökte nu efter en upplevelse. Det skulle finnas upplevelser nu, stod det i tidningen. Visserligen hade akvedukten varit en upplevelse, men nu ville han ha fler. Sådan är han, Bernhard. Han är omättlig, det kan komma som en överraskning för hans trogna beundrarinnor, som snarare sett honom som en asket av guds nåde. Men då ska vi komma ihåg att för Bernhard är en upplevelse något ofta finstilt, och kursivt om det trycks.
Just när han börjat ge upp tanken på en upplevelse i Åmål, stannade hans lilla låda, dvs hans Fiat 600, framför en relativt - allt är ju relativt - oemotståndlig människa i grått. Det var hans Lebensmensch, som honom ovetande tagit sig till Åmål för att se till att han fick i sig tillräckligt med vitaminer. Hon påminde honom på något sätt om Ernst Kirchsteiger på TV, där hon klev in i bilen och log ett om sanningen ska fram rätt påklistrat leende mot honom medan hon höll fram en konstfullt flätad vetebulle. Han beslöt godkänna hennes tilltag och tog en stor tugga innan han startade hemåt.
Annagreta
Nils Uddenbergs katt, OK, men då har ni inte sett min
Jaha, nu har Uddenberg fått katt. Det är en envis, smart och snygg katt. Ömsesidig tillgivenhet råder numera mellan gubben och katten, som det verkar. Den lilla snyggt illustrerade boken "Gubbe och katt" har inte haft svårt att övertyga mig om värdet i att ha katt. Jag visste det redan.
Det är hursomhelst en utmaning att förstå en katt. Man ska inte tro att en katt är enkelspårig. Inte heller att den är styrd av instinkter i allt den företar sig. En katt tänker fritt. Den är det oväntades vän, och den behärskar sekunderna.
Jag trodde länge att min katt började bli lite gammal och trött, så att den allt oftare med ålderns rätt unnade sig att njuta sitt otium bakom pionerna i solväggen. Jag tänkte att hans femton år hade börjat besvära honom och gjort honom till en bedagad katt som njöt av att halvsovande ligga och dra sig till minnes olika utspel och djärva skutt mellan fjärilar och ekorrar, utförda i den gröna ungdomen. Men si, en dag rämnade dessa teorier.
Dagen då jag fick lov att revidera dessa mina felslut låg katten under tujan mitt på tomten och sov. Rätt som det var, hörde jag att en fågel flög omkring i lekstugan, där dörren stod öppen. En instängd fågel ska helst släppas ut, tänkte jag, men hann inte tänka längre förrän min katt, från start under tujan i ett tillstånd som måste karakteriseras som koma, i vad jag beräknar till cirka 100 kilometer i timmen störtade in i lekstugan för att i nästa halvsekund komma ut med fågeln i munnen. Sedan kalasade han på fågeln, till synes i stor brådska utan att lämna mer än en halv fjäder kvar på gräset. (OBS OBS min katt tar MYCKET SÄLLAN fåglar, vilket förvånar alla som hör den här historien, men som jag gillar att upprepa...)
Jag är numera stolt över min pigga åldring till katt. Hans prestation i lekstugan kan säkert jämföras med att som människa åka Vasaloppet då man fyllt åtti. Hans outgrundliga gulgröna ögon är fortfarande skarpa nog, hans hörsel är det uppenbarligen inget fel på och hans snabbhet, ja vad ska man säga, är han inte kattsläktets Usain Bolt?
Annagreta
När Thomas Bernhard blir riktigt allvarlig
I Thomas Bernhards sista verk, dramat Heldenplatz från 1988, skräder den annars så underfundiga författaren inte orden. Här väller kritiken fram, ohöljd och skarp, mot det österrikiska samhällets ledare (dess president Waldheim m fl) och pågående historia. På Heldenplatz hade en gång Hitler dragit in med sin armé och övertagit rodret.Det är med utsikt över detta torg som pjäsen utspelar sig.
Inledningen är ganska lågmäld; två damer, den ena överordnad den andra, funderar över varsina frågor utan att samtala, den ena står länge och granskar en kostym som varit på tvätt. Lite lagom galet, och rätt underhållande även om man anar att värre ska det bli. Det ska bli begravning, den ene av två bröder har dött. Den andra brodern, Robert, får sedan alltmer utrymme och levererar så småningom hela samhällskritiken och personangreppen. Det är beska droppar, to say the least.
Här ger dramat som form chansen att tala i direkt anföring, ge utsagor som är Bernhards egna. Det är författaren som genom Robert anklagar sitt land och sitt lands ledning för medlöperi och politisk inkompetens av det flagrantaste slag. Dessutom var begravningen inte till belåtenhet, den var hemsk, säger Robert, och till detta kan han lägga att teatern rent allmänt mist sitt värde. Wien är en förfärlig stad och journalistiken skrämmande obegåvad. En småfet ledarskribent anses som en andlig storhet, de andliga behoven är skruvade till noll, och universitetslärarna är primitiva ättlingar av bortskämda småborgare och nazister. Bernhard tycks arbeta upp ett raseri över allt det förhatliga.
Det är rena utsopningen av allt österrikiskt, möjligen med undantag för musiken, som dock börjat bli alltför mycket operett...
Här är den vanliga Bernhard inte att känna igen. Visserligen skriver han replikerna med samma driv och samma upprepningsteknik som man finner i romanerna men det är också allt. Temat är i sak skrämmande, och dessvärre rätt aktuellt idag om man generaliserar och ser in i nutidens mörkare hörn. Man måste fortfarande ha tur för att de styrande ska vara vuxna sin uppgift. Det är illa nog om de toktränar sin ryska överkropp eller fixar sina italienska kinder med botox, och det kan vi än så länge skämta om. Men när det är riktigt illa har omvärlden en tendens att tystna och avvakta. Det gjorde inte Bernhard.
Annagreta
Rött gräs, en vit älg och en mängd "ja"
Ja inte är det så tokigt med en knippe rött gräs (Imperata cylindrica Red Baron) och inte med en vit älg heller. Själva älgen står i lugn och ro i Munkedals utkant och äter gräs. Ta därtill Fredrik Sjöbergs drapa i SvD om plastbilen Tjorven, salig i åminnelse, och dagen är räddad. Texten ifråga gäller gamla tider och våra skiftande värderingar av tidstypiska fenomen. Sjöberg i högform går inte av för hackor, hans frustande sågning av de fula golfbilarna på Runmarö och hans häpna redogörelse för de dödsföraktande brevbärarna som backade (!) med Tjorven i 100 kilometers fart toppar texten.
I radion berättas det att ny forskning funnit att barn som hör mera "ja" än "nej" från sin omgivning får mera att säga till om och blir mera självgående (än de barn som hör "nej" hela tiden, förstår sig). Det låter djupt men rätt självklart också. Man frågar sig hur länge denna forskning satsat järnet för att få fram detta och hur de stackars barnen som fick uthärda alla "nej" mådde efter forskningen.
På Linnés Hammarby gick den årliga får- och festdagen av stapeln i söndags. Fåren klipptes och vi andra festade. Där fanns dragspelande äldre män i folkdräkt, sjuttonhundratalsdräkter på soliga damer, Trillers mat och bröd som serverade och sålde. Sjuttonhundratalsväxterna prunkade i rabatter och grönsaksland och hela yllelagret nedsänktes med bravur i fenomenala färgbad. Barnen lekte och red på en ytterst from ponny medan de vuxna anhöriga köpte ost eller handlade filtar eller kardade ull. Se där en dag hos Linné. Inga vita älgar syntes och tur var kanske det. Vi sa i alla fall "ja" allihopa till arrangemanget och hoppas det kommer tillbaka lika frikostigt och rikt nästa år.
Annagreta
Visselblåsare, avslöjare och offerlamm
Nu håller Berlusconi valtal igen. Forza Italia, det tidigare partinamnet, vill han ta tillbaka, det bar tur med sig för honom en gång i världen. Är detta tacken, frågar han efter den fällande domen, för mitt långa arbete för mitt land? Offret Berlusconi träder fram, det är den image han nu odlar. Men, men, än är inte matchen Berlusconi avblåst, trots att det är "straffläge".
På TV hoppar man från hög höjd ner i vattnet och under tiden gör man volter och krumbukter i pik och utan pik i luften. Det ser ut som om man betvingade naturkrafterna inklusive allt vad Newton och de andra lärt oss. Lång träning och en hänförd betraktarskara är vad som behövs, och så kan man tävla och få poängröster. Det är inte ofarligt. Ungefär som politik, faktiskt.
Snowden och Manning har också offrat sig. De får alltfler röster, fast rösterna är inofficiella, de räknas inte. Vi röstar på dem, lite till mans, men från högre ort blåser man till straff. Snowden och Manning har tagit politiska beslut av demokratisk betydelse i en tid av global paranoia. Ställt sig på bromsen, blåst i visselpipan. De har landat i det kalla vattnet.
I Italien har Snowden och Manning något av en själsfrände i Roberto Saviano, med den skillnaden att Saviano valt att successivt ta sig an det uppenbart straffbara, det som rimligtvis inte officiellt kan åtnjuta höga vederbörandes stöd. Fast han balanserar på en vass egg. Och han fungerar samtidigt som en frispråkighetens maskot i ett samhälle som har stora behov av att stärka sin medborgerliga självkänsla i en tid som i övrigt inte ger många tillfällen till politisk stolthet.
Annagreta
