bookzoom

 

En bit från Antarktis sitter idag ett ryskt forskningsfartyg fast i isen. Det hade stormat. Drivisen hade omringat fartyget. Det fastnade i isens våld, helt enkelt. Sånt har hänt förut i dessa hav.

 

I februari 1903, för 110 år sedan alltså, fastnade Otto Nordenskjölds fartyg Antarctic i isen vid Antarktis. Sommaren innan hade det lämnat av sex expeditionsmedlemmar inklusive Otto Nordenskjöld på den strandsluttning som Otto kom att döpa till Snow Hill. Här hade dessa sex byggt ett skapligt hus som än idag står kvar. Nu, ett år senare alltså, skulle Antarctic hämta hem polarpojkarna. För att minimera isriskerna för fartyget lämnade kaptenen tre män i Hoppets vik, lite norr om Snow Hill, och beordrade dessa att hämta Ottos gäng. Fartyget skulle därmed slippa gå så långt söderöver, där isen redan hotade.

 

Men, men, stormarna kom och isen tog Antarctic innan man hunnit hämta expeditionsdeltagarna. Fartyget sjönk snabbt. Ombord fanns 20 man, inklusive Carl Skottsberg, 23 år gammal botanist, plus en katt. De räddade sig ut på isen, drev några dagar på flaken och tog sedan gud i hågen och satte sig i de tre livbåtarna, med katt och allt, och rodde mot land, i detta fall Pauletön. Det tog sex timmar innan båtarna skrapade mot sanden på Pauletöns strand. Vintern 1903 fick de tillbringa där, i en hydda av basalt som de lyckades bygga åt sig innan kylan och stormarna drämde till och sänkte lusten att överhuvudtaget vistas utomhus. Katten överlevde denna vinter, att döma av en rad i Carl Skottsbergs dagbok. Kanske värmde han en och annan frusen matros medan Skottsberg högläste ur Fänrik Ståhls sägner.

 

Samtidigt hade de andra två grupperna övervintrat på varsitt håll i respektive boningar. För Ottos del var det vinter nr 2. Vad hände dessa tre grupper sedan, tänker du. Fartyget hade sjunkit, och ingen visste vad som hänt. Radion höll på att konstrueras, men det skulle dröja ytterligare 11 år innan det gick att med radio nå Antarktis.

 

Våren kom, det var oktober 1903. De tre i hyddan i Hoppets vik mådde bra. Nu lyckades de (efter ett tidigare misslyckat försök) ta sig i riktning mot Snow Hill där de visste att Ottos gäng satts i land. Slumpen gör att Otto och ett par andra just då är ute i det område där Hoppets Vik-pojkarna passerar och upptäcks. En samlad gruppering är bra i dessa trakter, och återföreningen firas.

 

Men männen på Pauletön, då? En ung spelevink har dött under vintern i lunginflammation, men de återstående 19 har lyckats stå ut, packade som sillar i basalthyddan. Nu eller aldrig, tänker de, när våren närmar sig. En grupp på sex man under ledning av kapten Larsen, den imponerande norrmannen, lastar in sig i en livbåt i oktober 1903 och satsar järnet på att nå sina kamrater som de en gång lämnade av. Först kommer de till Hoppets vik, men där är allt tyst och tomt, så de ror vidare mot Snow Hill -- och lyckas till slut sammanstråla med sina kamrater.

 

Samtidigt (!) har Argentina skickat ut fartyget "Uruguay" att söka  efter Nordenskjölds expedition, som internationellt befaras vara borta för alltid. Som tur är har man i ett tidigt skede från Antarctic meddelat argentinarna var Ottos läger ligger, men kartorna är svajiga. Uruguay kommer nära kusten i närheten av Snow Hill då en matros ombord spanar och får syn på en båtshake som står uppställd vid stranden. Detta livstecken på den öde kusten måste undersökas, och så kommer det sig att Nordenskjölds gäng påträffas. I snabba ryck lastas allt ombord på Uruguay som hastar iväg för att hinna undan isen och kunna rädda de återstående 13 männen på Pauletön.

 

Via Buenos Aires där expeditionen firas ordentligt kommer den sedan till Malmö hamn den 14 januari 1904. I Sverige är mottagandet återhållsamt, men expeditionen blev en geologisk och botanisk framgång.

 

Annagreta

 

Det står i tidningen att fransmän är särskilt svårmodiga och satiriska, av hävd. Att de var först med att se det svarta i tillvaron. Men då har man inte hört gampojka från Blaiken. Där vilar inga lustigheter, där hoppar ingen högt och där fröjdas man överhuvudtaget inte. Hur skulle det se ut? Där väcker en hög mungipa misstankar om att något suspekt har dykt upp. Vem är ä som ha främmena? Int ha fäl en Alrik vunni på tips?

 

Jämrans ligen, säger den äldste, när vattnet fryser i vattuhinken. "Va hadd ja vänte me, då ja köfft den här stugun. Hänna oppa fjälle äre ju käpprätt åt helvitte ve klimate. Regn hä int, ja då snög´e å sen köm nolanvinna å vi få frys tills vi tjala ihop. Å då sömmarn köm, då är´e sä mytju åte, sä hä gå int å gå ut. I fjol vart ja nästan oppitti däri båtn då ja langne."

 

Eller fjärrskådarn från Ankarsund. Han kunde visserligen glädja sig en stund till påsk och julafton, men han var känd för något annat. Han hade en särskild gåva som han var ensam om i trakten. Han såg allt som hände, om han riktigt ansträngde sig. Han såg dem som drunknat och han såg var de fastnat i forsen, han såg sjunkna ubåtars läge (bl a Ulven) och han såg (där han satt hemma i köket) att grannfrun råkade välta kärnan så att grädden rann ut. Ett par kaxiga ynglingar från Umeå stannade en vacker dag på vägen till Tärnaby och gick in till honom för att hälsa på.  De var kaxiga och självsäkra, och detta noterade fjärrskådaren som inte hade något till övers för utbyssara. Han beslöt berätta något som bara han såg. Han vände sig till den ene, en lång gänglig karl med ett bullrande skratt, och sa tydligt och torrt: "Du ska int va sä karut, för fjälla din bedra de".

 

Redan de sakliga namnen på byar och gårdar avslöjar en nykter och behärskad syn på tillvaron och dess möjligheter: Långvattnet, Dajkanvik, Brännmyra, Långträsk, Lakaträsk, Kattisavan, Verksamheten, Ensamheten, Storsten. Det ligger inget svårmod i namnen. Snarare torra påståenden, möjligen också en nyans magi.

 

Annagreta

Nu är de släppta, de två sista tjejerna i Pussy Riot. Inte av domstolen, utan av Signor Putin den allsmäktige. Samma gäller Chodorkowskij och tusentals andra.

 

Deras frigivning beräknas tillföra Ryssland goodwill. Se härskarens humanitet! De fängslade behövde inte ens begära nåd, de blev benådade ändå! Han vet, Putin, att ingen opponerar sig när friheten ersätter fångenskapen. (fast det gjorde Pussy Riot, utan att bli hörd)

 

I själva verket gick det ju till på det spegelvända sättet när de dömdes; det var inte juridiska domar, utan politiska. Putin blir rasande om man sjunger regeringskritiska sånger i kyrkan.

 

Också i den nya cyberrymden är makthavarna hotfulla. De stora jägarna där har politisk maktbefogenhet. De vidgar hotfullt sitt revir och lagstiftarna ser på. De säger att de måste veta allt, genast, för att rädda medborgarna. I USA sitter 40 000 personer i NSA och söker efter bovar i cyberrymden. Det räcker inte.

 

Hur ser det ut då dessa kontrollfreaks vill vinna poäng? Om de känner ett behov av att återvinna lite PRbalans? Skänker de tillbaka lite integritet till medborgarna utan förvarning, bara så där? I så fall skriver de kanske längst upp på min TVskärm: "Du som får detta meddelande, du är befunnen ointressant. Bekräfta omedelbart". Då kommer vi att vända oss om och undra till vem vi ska bekräfta. I den ovissheten får vi sedan leva. Vår osäkerhet är kontrollanternas våta dröm.

 

Annagreta

 

 

Jag hör att Bernhard ska skriva en fortsättning på Liknelseboken. Den kommer ut lagom till Bokmässan 2014. Han har i en intervju sagt att huvudpersonen som legat på det kvistfria furugolvet är "förtjänt av att leva vidare", precis som Millenniumböckernas huvudpersoner påstås vara. Det är inte av filantropi som Bernhard agerar utan snarare av lite snöd vinning. Det har han erkänt. Han vill inte låtsas som om han var idealist. Etiketter är inte hans grej.

 

Hans förläggare anar storkovan, och Bernhard som blivit förförd av de pekuniära lockelserna, hoppas också få del av den eventuella kakan. Men mycket få vet ännu vilken framtid som i och med detta väntar den huvudperson vars liv Bernhard nu förlänger. Jag har fått en unik intervju med Bernhard och kan idag glänta på förlåten.

 

Motvilligt avslöjar Bernhard att huvudpersonens förförelseakter kommer att dugga tätt i fortsättningen. Detta innebär en kantring för Bernhard, som hittills gett blanka attan i förförelser, om man undantar musiken. Redan i bokens inledning dyker en donna amorosa upp, och det går som det går. Den berömda sockerdrickan kommer Bernhard att ha hällt ut för gott till förmån för den mjölk en tillfogad get kan bidra med. Huvudpersonen kommer att hoppa högt, minst en och sjuttifem, varje gång de amorösa damerna tittar förbi. En gammal svart dagbok med alla blad utrivna kommer att spela en stor roll i boken, vilken roll har Bernhard inte lust att berätta, men han antyder att det rör sig om en hemsk sanning som har att göra med en djup sjö och en hässja mitt ute på en äng där gamla spruckna bibelord spikades upp så att de förbipasserande baxnade.

 

Förlaget som förmått Bernhard till detta fan-fiction-kontrakt har tagit flera SMSlån på sistone, så nu gäller det för Bernhard att skriva snabbt och hålla tiden. För detta har han hyrt sig en koja bortitok, garanterat långt från Salzburg, för att vara på den säkra sidan. Den har timrade väggar, små fönster, en utdragssäng och ett kvistfritt furugolv. Hans föda kommer att bestå av gravad sik, tunnbröd och västerbottensost, direktimporterad till den snart världsberömda skrivarlyan. Hur det ska gå på Bokmässan kan ingen veta än. Bernhard som avskyr framträdanden av alla slag annonserar just nu i alla blad efter "en Mensch som njuter av att stå i rampljuset och kan se ut som om han hade något att säga". Ryktet säger att han redan fått en hel drös med svar.

 

Annagreta

Vetenskapen går från klarhet till klarhet, absolut. Nu senast har ett forskarlag från Australien hittat resterna av en ny dinosaurie i Kanada, och det var ingen vanlig gäspframkallande historia utan en veritabel chockframkallande sak. Den hade tuppkam, ungefär som hönsen har. Alla som grävde bland resterna blev förstummade innan de började tolka och fråga sig varför denna huvudprydnad. Var det snyggt, funderade man. Blev de mera imponerande med en bula på huvudet, utstrålade de makt? Fick de damernas beundran? Ja, så går tankarna nu medan den första upphetsningen lägger sig.

 

Men å andra sidan, om den där huvudsaken inte var särskilt tilltalande, utan kanske rentav en belastning, vad betydde det? Var den avvisande, eller t o m frånstötande? Om så var fallet kan den där tuppkammen kanske vara förklaringen till att dinosaurierna dog ut. Ja, vem vet, nu när det är så länge sen alltihopa.

 

Tillsvidare får vi nöja oss med att konstatera att fenomenet tuppkam snarare både överlevt och vidareutvecklats. I norra Sverige säger man att "kammen ha vuxi på han" när en man blivit kaxig(are) efter en eller annan framgång. Det är inte beröm. Snarast försöker man skapa distans till den andres framgång och komma i balans efter en släng av avundsjuka. Ja, livet är komplicerat, och det var det säkert också på dinosauriernas tid.

 

Annagreta

Snöskovlarna har skrämts fram och matförrådet är påfyllt. Men Sven är försenad. Lite vind kan vi friska upp oss med här i Vällingby, men resten är genomgrått, drypande och helt normalt höstväder.

 

Det enda som kan pigga upp just nu är händelseutvecklingen vid Stureplan. Här laddar Lambertz och Bernhard upp. Med utgångspunkt i den ambitiösa och vällovliga föresatsen att samla de dystra till någon slags gemensam manifestation för DPP (Det Positiva Partiet), kan detta utvecklas till något.

 

Bernhard har gått på yogakurs och lärt sig andas från magen Han är redo att utveckla sin sociala kompetens. Lambertz har inte gått på kurs. Det behöver han inte, det behöver han aldrig. Den som anser att han borde gå på kurs har fel helt enkelt. Hans mind är komplett.

 

 

Konversationen blir lite trevande. Bernhards mumlanden och brummanden möts av det torra intellektets absoluta trosvisshet och Bernhards andning blir ytligare. För att lätta upp stämningen börjar han berätta om hur roligt han hade när han avrättade en framstående österrikisk kulturpersonlighet. Eller om det möjligen var flera. 

 

Nu vaknar Lambertz. Hans öron spetsas ytterligare, hans mind står på tå och blicken blir ännu mer vaksam. Finns bevis? 

 

Förvisso! Bernhard citerar ur sin bok "Gamla Mästare", där ett antal beundrade genier faller för hans bila. Anton Bruckner och Adalbert Stifter har bara skapat litterärt och musikaliskt avskräde. Mahler var ett felsteg, han måste också offras.

 

Lambertz ber Bernhard berätta mer. Kan du möjligen erinra dig fler mord? Bernhard är road av uppmärksamheten från någon som, liksom han, tycks uppskatta dessa lustfyllda avrättningar. Han erinrar sig sina dräpande formuleringar och mumlar lyckligt vidare. Scenen kommer mer och mer likna hur en drogad seriemördare vallas från brottsplats till brottsplats av en ivrigt lyssnande mordutredare.

 

Bernhard låter de framstående kulturpersonligheterna få sällskap av kulturpolitiker och aningslösa litteraturprisutdelare, som oturligt nog valt att tilldela Bernhard något pris. Det kostade dem livet. Uppmuntrad av Lambertz går Bernhard vidare och dräper med några väl valda formuleringar hela den hycklande kultureliten inklusive moderiktiga tyckare och tvärsäkra förståsigpåare. 

 

Man kan ana ett drag av osäkerhet i Lambertz´ ansikte. Det är något som osäkras. Vad?  

 

Hur ska det gå?

 

undrar Ulla

 

 

Ja, då är den här, Nationalnyckelns volym med tagghudingar och svalgsträngsdjur. Det är av allt att döma en av de två sista volymerna från detta bokprojekt, efter nedskärningen ifjol och tolkningen därefter.

 

Helena Samuelsson, denna drivna och känsliga akvarellist, har gjort teckningarna av de ömtåliga djuren, tagna ur havet med stor försiktighet och sedan snabbt avbildade innan de ändrar färg eller helt enkelt säckar ihop till oigenkännlighet. Bilderna är dokumentära konstverk, som t ex visar sjögurkans exakta skönhet och sjöborrens högfärdiga rondeur med taggar åt alla håll.

 

I mitt nästa liv vill jag vara en röd lergök, jag ska bo uppe i norra Karahavet i närheten av den plats där Barentz övervintrade. Min rygg ska vara täckt av små gulbruna taktegel och mina slangföttet med snygga tentakler på ska jag sticka upp ur sanden och fånga mat med där nere på rätt hyfsat djup. Ibland ska jag göra en utflykt till Frans Josefs Land och kolla hur det ser ut på bottnarna där.

 

Och om jag inte får utresetillstånd vill jag vara en Sotormstjärna och bo på Västkusten. Jag är då ovanligt snabb för att vara en sjöstjärna, rätt svart och således lätt att upptäcka. Antagligen blir jag en linslus med tanke på mitt förtjänstfulla yttre. Med mina 12 cm långa klistriga armar fångar jag mina byten som är mycket små djur, kryddade med plankton, för att sedan trycka ihop dem till bollar och fösa in dem i min centralt placerade mun. I såna lägen är det en fördel med fem armar, kan jag säga.

 

Men min hurtiga förtjusning döljer min sorg över det bittra öde som ser ut att bli Nationalnyckelns.  Genom en småsnål och okunnig sparbedrift lyckades landsbygdsdepartementet m fl såga ett bokverk som i stället borde ha K-märkts och försetts med stämpeln "Rör inte!" Påståendet att "digitalisering" av Nationalnyckeln blir "enklare" och billigare än tryckning och t o m bättre för konsumenten är pinsamt illa genomtänkt och bygger heller inte på någon studie eller kalkyl. Politiskt godtycke är vad det handlar om.

 

Annagreta

 

Thomas Bernhard förbereder sig. Han har bunkrat mat för flera dagar inför den stora stormen. SMHI har skickat ut särskilda skyfflar till befolkningen och tågen har gömt sig i lokstallarna. Meteorologerna har bett om ryska krimmermössor i adventspresent så nu går det inte att få tag på en enda huvudbonad av det slaget på flera mils avstånd. HM har rekvirerat ett parti svarta baskrar från Bilbao - hugade spekulanter debiteras dubbla priset om det blir oväder.

 

Själv har jag förankrat mina tankar så långt det går, med reservation för några överlevnadsstrategier som får löpa fritt. Den ossobuco jag håller på att laga måste räcka länge, och då menar jag åtminstone till söndag då stormen kanske bedarrat (bra ord, det där) och solen återigen fångat vårt intresse. Bernhard har efter vad som förspors tagit ledigt från sina svartaste tankar och börjat gå på yoga i Stockholm, nära Stureplan, närmare bestämt. Genom denna kroppsliga utmaning hoppas han nå en högre sinnesnärvaro, bli positiv och kunna avancera i de sociala graderna. Vi som känner honom anar att det kommer att ta lång tid. Kanske är det dessutom bra att göra ett uppehåll under stormen, eftersom Stureplansområdet har en tendens att i alla möjliga bemärkelser "dreva igen", som det heter norrut där man vet vad man talar om när man talar om snöstorm.

 

Stackars Lambertz som i det tysta deppat ihop har nu anslutit sig till Bernhard. De bildar tillsammans ett nytt parti som kommer att tillskansa sig monopol på det dystra och fördömda i samhället. Många tror att det kommer att dra många väljare.

 

Annagreta