bookzoom

Jag råkade få syn på reprisen av Svenska Akademiens högtidssammankomst från i fjol. Den sändes idag på Kunskapskanalen. Det är märkvärdigt med denna sammankomst. I ett försök att framkalla en gången tid, att behålla något försvunnet behärskar man sig och låter till och med det hela filmas och sändas. Det går ett historiskt drag genom rummet och direkt in i kameran, den skoningslösa kameran som glider runt bland de festklädda.

 

Ledamöterna läser ytterst välskrivna opus som de själva skrivit.

Ett axplock: Pär Wästberg läser sin drapa om Gustaf Adolf Lysholm, servitören som blev "litteratör". Han bjuder på många metaforer, smakfullt anlagda erkännanden och personliga minnen av promenader tillsammans med den bemärkte. Wästbergs Östermalmsuttal framträder lite dämpat. Bakom den läsande ledamoten sitter uppklädda damer och herrar vars uppmärksamhet till det lästa så småningom lämnar en del i övrigt att önska. Blickar som flackar, leenden som utväxlas, herrar med vakensvårigheter. Wästberg avslutar med orden "kanske är vi alla påhitt".

 

Sen läser Kristina Lugn en bit ur sin kommande bok. Det livar upp, och kräver ändå sin uppmärksamhet. Hon leker fram sina eleganta krumsprång mellan högt och lågt, vardag och djupsinne, och konstaterar att "livet är ett problemområde" medan hon lutar sig framåt mot bordet. Några ler försiktigt. Hennes hår döljer ansiktet för kameran, men orden går fram. Den främmande fågeln är accepterad.

 

Sedan tar Lotta Lotass vid. Det är prosadikt så det förslår, på dalmål. Klangerna är vackra, språket flödar och skimrar. Det är färger, kuster, stränder och ljus. Nu har publiken lite arbetsamt; det är en krävande text som läses, hur vacker som helst, men krävande. Ingen ler längre. Förre ständige sekreterarens ringar under ögonen ser ut att djupna. De trötta blickarna avslöjas utan pardon. Vi vill höra orden, men det som visas gynnar inte upplevelsen och sannolikt inte heller akademien. Nu ser vi ett halvtaskigt reportage med högläsning.

 

Det var säkert en bra sammankomst, men ska det visas på TV?

 

Annagreta

 

Colm Tóibin är irländare. Så biased som jag är i den frågan tycker jag att det märks; han är robust och förfinad på samma gång.

 

"Mästaren" heter en av Tóibíns romaner. Den handlar om författaren Henry James´ liv, en Colms syskonsjäl kanske, som levde runt förra sekelskiftet. Den klassas som roman, men följer av allt att döma den verkliga utvecklingen av Henry James´ liv rätt nära. James är amerikan men lever tidvis också i England och Venedig, och händelserna i familjen och huvudpersonens författarskap är stommen i boken. Både motgångar, sorger och framgångar drabbar James. Men det är inte händelserna i sig som är det märkvärdiga, utan den stil och den inlevelse som Tóibín presterar. Det är en fröjd att läsa. Jag brukar inte glömma tiden och omgivningen, men när jag läser Tóibín hör jag inte min katt jama, glömmer jag att jag fryser och fötterna och att jag egentligen borde ha ätit för ett par timmar sedan.

 

Rik och ny i tanken blir texten väldigt ofta; till exempel när Tóibín återger hur James analyserar skillnaderna mellan New England och London. I USA finns "ingen regent eller hov, inga katedraler eller kyrkor, ingen smak, inget liv att dramatisera, bara en avsaknad av känsla.....", så låter han Henry James resonera medan han funderar vad som krävs för att stimulera en författare. " Ibland lossnar det: "Zola och Dickens, skulle, trodde han (James) sig kunna påstå,  ha blivit bittra gamla predikanter eller långhåriga skollärare om de hade fötts i New England och dömts att leva bland dess människor". - Bara ett exempel, alltså, på hur det kan rassla åstad och bjuda tidstypiska resonemang och historisk tillbakablick.

 

Jag skrev tidigare om "En lång vinter" av samma författare. Jag har snöat in på honom. Bilden ovan visar min husknut, täckt av Clematis plus snö.

 

Annagreta

 

I dagarna för 100 år sedan föddes den polske tonsättaren Withold Lutoslawski. Kungliga Filharmonikerna firade med ett helaftonsprogram i torsdags. Sakari Oramo, cefsdirigenten, gav en mycket personlig och mycket vacker presentation.

 

Lutoslawski var en politisk tonsättare, sa Oramo. Hans liv präglades av politiken och av att göra motstånd. Först mot fascisterna och Hitler, sedan mot kommunisterna och Stalin. Han gjorde det inte på samma sätt som den nästan jämnårige Schostakovitj, inte med den ironin och den djupa förtvivlan. Lutoslawski var mer en 1900-talets Mozart, där livet och leken i sig är en motståndshandling.

 

Det är en lockande tanke och Lutoslawskijs musik värd all uppmärksamhet.

 

Ett av verken för den här kvällen var sångcykeln "Chantefleurs et Chantefables". Med läckert tonmåleri manar han fram djuren och växterna: en gräshoppa, en sköldpadda, veronikan, rosen och en alligator. Utsökt framfört av den finska sopranen Anu Komsi. Dikterna är skrivna av den franske poeten Robert Desos tre månader innan han dog i Teresienstadt. 

 

Motståndet var alltid närvarande i Lutoslawskis musik, sa Oramo, med ett språk som tog sats i finskan och omväg över finlandssvenska: "motståndet mot de obarmhjärtiga".

 

Konserten sänds i P2 på torsdag.

 

Ulla

 

 

 

 

 

 

Svenska Dagbladet analyserar idag vad vi kommer att prata om 2013. På kulturområdet, förstår sig.

 

Det blir rätt mycket som vi kommer att ta oss an om prognoserna slår in; vi kommer att få stå ut med illa skrivna självutgivna böcker, eurovision med euphoria i rent bokstavlig bemärkelse, nya stora märkvärdiga museer som alla visar samma konst, en växande opinionsjournalistik på nätet medan twitter blir en "avfallscontainer", som radions "Ring P1".

 

SvD tar sedan upp det gångna årets framgångar för dokumentärerna; i skrivna, filmade och televiserade former.

Det har varit en stor framgång för de dokumentära berättelserna, skriver tidningen. Så nu efterlyses fantasins återkomst 2013. Stavat och betonat: F-A-N-T-A-S-I.

 

Vänta nu! Något skaver här. Är det inte lite orättvist mot alla skickliga dokumentärförfattare och -filmare? För när det kommer till kritan; hade verkligen alla de fantastiska dokumentärerna, nu senast Searching for Sugar Man, kunnat skapas utan fantasi? Och Johannes Anyurus "En storm kom från paradiset", är inte den boken ett lysande bevis på fantasins bärkraft också i sättet att återge ytterst svåra erfarenheter? Det handlar inte om att dikta. Det är mera fantasin som inlevelse som sätter spår, den sortens fantasi som resulterar i val av framställningssätt, hänsynstaganden och ton.

 

Utan fantasins hjälp skulle det dokumentära bli en uppräkning, en torftig notering och en knackig framställning utan övergångar och nyanser. Vi uppskattar språklig rörlighet och upptäckariver; dvs levande bilder av miljöer, händelser och möten. Upphovsmannens inlevelse gör att han/hon lägger märke till detaljer som andra kanske inte skulle se eller vilja se.

 

Det dokumentära fotografiet, till exempel, kan "upphöjas" till konst. Det sker när bilden ifråga har något utöver det återgivna, en konstnärlig kvalitet. Varför blir vi berörda? Sätts vår egen fantasi igång?

 

Bilden visar några träd i min omedelbara närhet, lördagen den 19 januari, medan termometern visade på minus 18 grader. Den är rent dokumentär. Trots att jag fick uppamma lite fantasi för att klä mig tillräckligt varmt för att gå ut och ta bilden.

 

Annagreta

 

 

Lilla A, 6 år, frågar

-Vet du vem fröken berätta om i skolan idag?

-Nä, vem då?

-Jo, momma, om Beethoven.

-Beethoven?

-Ja, (triumferande) Beethoven!!! Han var döv!!!

-Ja, han var döv när han blev äldre.

-Och han spelade väldigt bra på pianot!

Lilla A är helt absorberad av Beethoven. Fröken har verkligen nått fram.

 

Underbara lärare. De borde belönas, hyllas och prisas.

Och tänk så roligt de måste ha ibland.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Frågan gäller det politiska förtroendet för Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna.

 

Är det en bra bokserie? Är det en unik och komplicerat produktion? Har vi råd med den? Fyller den en lucka? Är den uppskattad av sina köpare? Väcker den internationellt intresse? Beskriver den arterna ordentligt? Har den forskarnas förtroende? Har den fått pris? Har den varit nominerad till Augustpriset?

 

Den politiker som svarar nej på ovanstående frågor har ingen koll. Det är samma politiker som snart ska svinga värjan över dess framtid. Vet dessa politiker tillräckligt om ärendet för att besluta i det?  Har vi förtroende för dem?

 

Annagreta

 

Det sitter en uggla i min trädgård, nu klockan 19.20 på trettondagsaftonen. Han/hon hoar i en ton som jag skulle identifiera som ödesdigert längtansfull. Mest ödesdiger, faktiskt. Vad rör sig i en ugglas huvud en lördagskväll? Jag skulle tro att de andra ugglorna som han/hon brukar umgås med befinner sig på andra sidan stan. Det utdragna uggleropet återkommer med cirka 8 sekunders mellanrum.

 

Jag läser om Colm Toibin, den irländske författaren, att han i sin minnesgömma gömmer och omformar sina upplevelser, ständigt, tills de inte går att känna igen, och att de till slut spontant hamnar i hans skriverier, oigenkännliga. Det är en spännande författare, som företrädesvis skriver korta romaner eller noveller. Lite irländskt krut behövs både här och där, känner jag. Om han varit här skulle han förmodligen ha gömt ugglan i sitt inre och lite senare låtit henne dyka upp som en viktig komponent i ett stycke så småningom berömd litteratur där ett mörkt irländskt landskap plötsligt får liv av en ugglas rop.

 

Men det är Colm Toibin, det. Den bok jag hittills läst heter En lång vinter. Bra sak.

 

Annagreta

Den italienska nobelpristagaren Rita Levi Montalcini har gått ur tiden, 103 år gammal. Hon var något alldeles enastående, som forskare, och som person. Nobelpriset fick hon på 80-talet för upptäckten av NGF, en tillväxtfaktor i nervsystemet. Hon hade alltid en förklaring till hands apropå sin framgång; "det handlar om hängivenhet". Sedan 2001 satt hon i den italienska senaten och arbetade ivrigt i politiken, dessutom tog hon sedan länge viktiga internationella initiativ som rörde barns och kvinnors rätt till utbildning och sjukvård, framför allt månade hon om de afrikanska kvinnorna.

 

Jag träffade henne 1990 och intervjuade henne i hennes våning i Rom. Det var hennes omvärldsintresse jag var nyfiken på, hennes erfarenhet av utåtriktat arbete. Hon hade tidigt fått ett stort engagemang för skolan och barnens möjligheter. Om detta talade hon länge och ivrigt. Hon förklarade dessutom stolt att Italien hade många kvinnor i forskningen, fler än man hade i USA, menade hon. Men hon var pessimist i fråga om utvecklingen av kvinnornas lika villkor i samhället.

 

Hon satt mitt i ett blomsterarrangemang, en stor orkide stod på bordet. Själv var hon späd och liten med en rejäl håruppsättning som det måste ha tagit tid och kompetens att skapa. Bakåtstruket ljust hår, en elegant blus med hög krage som diskret dolde den tunna halsen - hon var ju redan 81 år. Kokett, noggrann med sin framtoning, vänlig och tillmötesgående. Hon berättade att hon brukade åka ut till skolor och tala med gymnasister om värdet av högre studier och om hur roligt det var att arbeta i vetenskapen. Hon kom från en judisk familj i Torino, och hade fått gömma sig under kriget i Florens. I smyg hade hon inrättat ett laboratorium i sitt hyresrum för att kunna fortsätta med sina undersökningar. Den bräckliga framtoningen kunde inte lura omgivningen, inte då och inte nu. Hon var fortfarande aktiv på universitetets forskningslaboratorium.

 

Hennes tvillingsyster Paola bodde också i lägenheten, en svartklädd dam som artigt höll till i bakgrunden. Hon var skulptris. Enormt tunga - och stora - järnskulpturer låg på balkongen; hennes verk, fick jag veta. Hur hon orkade arbeta med detta material begrep jag inte. Det verkade omöjligt att tänka sig att denna späda dam kunde arbeta i järn. Också där fanns uppenbarligen mer kraft än vad som syntes finnas.

 

Jag bjöds på lunch där hemma. Skulptrisen lagade maten. Sallad och omelett. Jag vacklade ut och styrde stegen till närmaste blomsteraffär. Jag beställde en bukett att levereras hem till systrarna. Biträdet lyste upp. Han log stort och brett och lovade skicka hem blommorna. "Genast, signora, genast. Det ska bli mig ett nöje; till den vackra signora Montalcini". Han övergick till ett lyriskt mummel. Hon var uppenbarligen en uppskattad kund. Inte många förblev oberörda av den spröda damen med den perfekta framtoningen.

 

Annagreta