bookzoom

I dagens DN diskuteras både Håkan Hellström och Lasse Stefanz, låt vara i olika artiklar. Niklas Wahllöf konstaterar att Håkan Hellström, denna fenomenala artist, suddar ut gränserna mellan fin- och fulkultur, han är både nationalromantiker och urban realist. Kort sagt, han når alla. Det blir fina tittarsiffror i TV också.

 

I samma tidning diskuterar Mathilda Svensson en ny avhandling (Eva Kjellander) som redovisar hur olika musiksmak slår tillbaka på vår status. Bach och Beethoven - högstatusstämpel på lyssnaren, Lasse Stefanz och hårdrock - lågstatus. Det slås fast att många som gillar den där lägre sortens musik tvingas hålla tyst och inte röja sin låga smak.

 

Även om jag inte köper avhandlingens resultat till hundra procent, så finns det något av sanning i den. Vi vill alla tillhöra dem som har god smak. Vi vill inte bli utpekade som obildade enkla typer utan musikaliskt förstånd. I nästa ögonblick kan ju resultatet av vår musiksmak betyda att hela vår förståndsuppsättning ifrågasätts; gillar vi inte Schostakowitj är det illa ställt med hela hjärnuppsättningen.

 

Då och då händer det att en Håkan Hellström eller en Evert Taube dyker upp och bygger bryggor mellan det fina och det fula. Men det är mindre vanligt. Andra utvecklingar dyker upp minst lika ofta. Då blir det fula fint efter en tid, kanske behöver det gå en generation. Vi upptäcker kvaliteter i musiken som var före sin tid eller missförstådda när de var nya. Motsatta utvecklingen finns också; då tröttnar vi och inser att det vi gillade en tid i själva verket är skräp.

 

Omdömet får sina törnar. Just nu kräver tiden att vi försöker förstå oss själva. Det kan vara tillräckligt ansträngande. Då kan Håkan Hellströms musik ge lindring och tröst, det är numera ett säkerställt faktum.

 

Annagreta