Göran Greider och Horace Engdahl och Wagner
Vilken redaktion blir först att ordna en diskussion om Wagner mellan Greider och Engdahl?
Medan det blir för mycket extas och passioner för Greider tycks det aldrig bli tillräckligt av de varorna för den gode akademiledamoten. Mera nyanserade än så är kanske skillnaderna, men den enes avsky avtecknar sig tydligt mot den andres kärlek.
Greider är underhållande; han beskriver först vår tids mentala tsunami av myter, medeltid och magi. Det bär iväg med oss nutida in i förenklade konstruerade drömda konflikter i stället för att vi borde inse dagens behov av eftertanke. Där kanske inte Engdahl prioriterar att anlägga moteld. Frågan är om de två oliktänkande lyssnarna lyckas frilägga själva musiken. Om det alls står i mänsklig makt.
Musik för enkla själar är det begrepp som Greider fäster på Wagners produktion. Det är svårt att se Horace Engdahl som en typisk representant för de enkla själarna.
Så var dyker dessa två upp härnäst och diskuterar Wagner? I samma rum? "När jag lyssnat för mycket på Wagner får jag lust att erövra Polen" citerar Greider den pålitlige Woody Allen. Krig ligger på lut, så mycket är klart.
Annagreta
Berlin, allvarligt, mit Sahne
Den ena hade tagit sig till platsen framför Brandenburger Tor, till fots, iförd sin av färg stela kappa. Packningen hade han dragit efter sig, till allas förvåning, med den tjocka väskan på, som vore han klen. Den andra, väldigt östtysk av sig, hade tagit bil med den enkla stolen i bagageluckan och den röda kudden bredvid sig. De hade några dagar tidigare setts och målat allt i grönskuggiga färgnyanser. Nu stod de där, och alla glodde, några under lugg, fina i kanten, andra funderade högljutt huruvida båda två var riktiga eller om bara den ena som hela tiden pratade faktiskt var äkta människa och den andra fejk. Den tystlåtne stod stoiskt kvar i samma position till dess att låren låste sig i kramp och han till slut tvingades sätta sig på stolen, den välsignade stolen.
Vi vandrare, fyra till antalet, stannade också inför dessa två cirkuspudlar eller vad de nu ska kallas i denna tyska Goetheinspirerade stad. De har säkert varsin kärna som inte låter sig uppdagas.
När Thomas Bernhard händelsevis råkade passera förbi de två ynglingarna på sin väg till sin Lebensmensch, tvekade han länge om han också, liksom alla andra "mer eller mindre enfaldiga" vandrare, skulle stanna upp och kolla. Hans inbyggda avsky för allt militärt och nationalistiskt fick honom att ändå stanna upp i något som liknade förtvivlan. Han såg den muntra hopen intill paret och tog sig för pannan. Han tog sedan fram sin svarta anteckningsbok med hundöronen och började skriva: Mamma mia, Here we go again.
Vi andra såg det hela utspela sig och förundrades. Regnet som hela tiden hotat falla ned på oss, tog tillbaka hotet och flög vidare insvept i sitt moln mot Hannover. Einstein väntade om hörnet, med gigantiska tårtbitar och en visgrädde värd namnet och sitt pris. Kroppsligt avrundade efter det stora bakelseintaget avrundade vi sedan vår dagsetapp med att söka efter några extra intressanta minnesmärken som, liksom de två målade männen på torget framför Brandenburger Tor, gäckade oss mitt framför våra näsor. Den urgamla klaffbron från 1705 stod ändå kvar vid vår hemväg, till vår stora glädje, och det blänkte vackert i Sprees vattenspegel.
Annagreta
Mandelblom kan inte köpas för pengar
Den gode Thomas Bernhard hade säkert också mandelblom fast den växte antagligen hos hans Lebensmensch och fick därmed räknas som lånad. Undrar just om han kallade henne sin gullviva, eller kanske "min blyga lilla viol" - men det känns inte rätt. Hon var inte nån blyg viol, för då hade han inte valt att bo hos henne. Det säger sig helt klart enligt min pålitliga men hemmasnickrade psykologi.
Bernhard hade hög moral. Detta faktum sipprar fram mellan raderna i hans olika opus. Han skulle aldrig ha kunnat köpa sig fri eller muta till sig en fördel. Hans förakt för slika ting har ju också framgått indirekt, han ids inte säga det rakt ut utan låter oss bara ana denna sin omutliga förträfflighet. Han gör det genom sina utspel, han angriper i stället för att jämka. Han skulle aldrig säga till sin Lebensmensch att "hör nu Frau Lebensmensch, nu kanske vi ska sätta oss ner och försöka se om vi inte kan komma överens". Nähä. I stället säger han med största sannolikhet "Det här blir outhärdligt om ni ska envisas med era synpunkter. Jag går ut". På det sättet behåller han övertaget och överjaget och allt det där som är högt ovanpå.
Den stackars Lebensmenschan får då i det läget gå ut, sätta sig på huk och betrakta sin mandelblommas veka framtoning en stund.
Annagreta
Linné hade gillat dem
Fågelbogranen (ovan) och ormögat plus krypbenveden.
Hälsningar
Annagreta
Sommaren tågade in medan jag snöt mig
Min katt sitter under boken och lyssnar på koltrasten. Det gör han rätt i.
Den snö som föll i fjol är glömd, humlorna har bestämt sig för att surra och gökan gal när det passar honom. Om jag hade varit Thomas Bernhard hade jag klagat i stilla hesa toner, eftersom jag är förkyld. Men nu är jag inte Thomas Bernhard, såvitt jag förstår, och har därför bestämt mig för att tiga och lida medan jag snyter mig.
Mitt potatisland existerar snart. Det är i vardande. Det är gödslat och klart att angripa som odlare. Denna gödselaktion utfördes av två långa gängliga gymnasister som för denna insats erhöll ett par hundra att skänka till en skola i Bangladesh. Fjolårets potatisar av märket Amundine ligger och gror av alla krafter. Det är en sort som påminner om mandelpotatis och ser ut som den. Jag odlar den av nostalgiska skäl eftersom jag är uppfödd på mandelpotatis, och valt att tro att detta var till min fördel. Några alternativ fanns inte i den inre västerbottniska obygden.
Den som har alla sina rosor oskadade efter den gångna vintern, räck upp en hand. - Kunde tro det, lika illa här.
Men skam den som ger sig, ut och gräv upp, kompostera som på TV med fru Colt, och köp sedan en ny Lill Lindfors eller Hippolyte, och gräv ett himlarnsch djupt hål åt den. Ge framför allt inte upp.
Prosit alla.
Annagreta
Större timmerman på besök
Han är väldigt snygg, timmermannen som kom på besök idag. Han har antenner som inger respekt. Man kan inte klaga på hans pondus. Acanthocinus aedilis heter han också, den rackarn.
Han trivs i "nyligen död innerbark" på tallar eller granar, vilket finns hos mig, särskilt efter avverkningen i fjol. Kolla noga. Hans antenner är mönstrade i olika toner av lila och kroppen bär en kort päls i olika grå toner. Kunde vara en utstyrsel för Jean Paul Gaultier att ta efter.
Han, timmermannen, såg inte på mig, utan böjde ned huvudet som i en liten artig hälsning.
Tack, Bengt Ehnström, för din uttömmande beskrivning i Nationalnyckelns utgåva över Långhorningar. Jag har ibland undrat hur det ska kännas att veta allt om dessa vackra skalbaggar, att känna till deras vanor, veta hur de planerar sitt liv, hur man ser deras larvers gnagspår, att formligen veta hur de tänker.
En fråga som kan vara nog så knepig för en snygg timmerman lär vara hur man flyger med sina antenner i behåll, och hur man sätter sig i respekt hos rivalerna utan att skada sina svajande prydnader alltför mycket. Fast det står att man kan hitta exemplar som fått antennerna kortade i strid...
Få se om han sitter kvar i morgon då jag hämtar tidningen.
Annagreta
Korsräv på rymmen
Så har jag då äntligen läst PO Enguists "Liknelseboken". Och nog baxnar jag. Hans inbillningskraft är stor, han har legat i hårdträning mest hela livet för att stärka och utveckla denna inbillningsmuskel. För att nu inte tala om generna. Han drar iväg med en så man blir helt vimmelkantig.
Till slut känner jag mig som en infångad korsräv bakom skithuset. Hjoggböle - Stockholm tur och retur har denna räv rest och prisbelönt är hen, men vimmelkantig får man förmoda. Framförallt infångad. Och jag är infångad, kanske insnärjd, i ett fantastiskt berättarflöde. Det är många berättelser, det är en väv där trådarna går kors och tvärs. Ganska många kan inte stanna innanför den här bokens pärmar utan letar sig ut till tidigare verk, andra hade kunnat bli en bok i egen rätt, så kraftfulla är de.
Han är som Pojken som blev tokut, denne berättare, han skriver över; allt skrivs på samma rad och till slut blir det bara svart.
Man baxnar och dras in. Det är språket, förstås, men också detta med liknelserna. Katter, tulpaner och furugolv laddas med betydelser och öppnar portar till både Himlen och Helvetet. Kanske till och med till Nåden! Han väjer inte för något och skriver det ena ovanpå det andra, så man måste undra.
Det är en bok som väcker många tankar och känslor. Man dras in i brottningen med de Stora Frågorna. Inte bara språket är färgat av Bibeln, själva tankeramen har vuxit ur religiösa begrepp och föreställningar som det verkar vara omöjligt att ifrågasätta. Kanske är det därför jag känner mig inte bara infångad utan även insnärjd.
Varför sitter korsräven där instängd bakom skithuset? Släpp honom fri, vettja! Själv är jag gärna en korsräv på rymmen.
Ulla
Lars Lerin i Lundströms bokradio
Lars Lerins ton är beroendeframkallande. Inget tillgjort, en stor värme men ingen sentimentalitet. Nu fick han i Lundströms bokradio läsa ur den kommande eboken "Det tysta köket", och dessutom fick man en trudelutt ur Benny Anderssons musikaliska intro i samma skiva.
Själva den tryckta boken finns sedan några år, och den illustreras av Lerin som har utgått från enkla vardagliga fotografier. Ingenting tillgjort, som sagt, men kärlek till det gamla paret i stugan där det tysta köket fanns, långt ut i den värmländska glesbygden. De var båda lite avvikande, Lars och hushållerskan Astrid, hon som svarat på en annons om att hjälp söktes i hushållet hos den gamle mannen, och kommit vandrande från busshållplatsen, bärande på sin koffert, svettig och varm i svart kappa.
Den andra bok jag kommer att tänka på (där Lars Lerin avvek från en norm), är den lilla stipendierapporten "Ljus i Öster". Han hade fått ett resestipendium från Länsstyrelsen i Värmland, "kulturellt utbyte och kontakter" med Sibirien. ingen vanlig tacksägelseskrift.
Det var tvärtom en tröttande och hårdstyrd resa, får vi veta, med stora ryssar som vid upprepade tillfällen bjöd på kaffe i guldkoppar, en högfärdig tolk, närmare bestämt Olga, som krävde snygg klädsel på sina svenska resenärer, för att man "inte skulle tro att de var fattiga". Lars Lerin berättar att han till sist i ren desperation sjukskrev sig, bröt med programmet och gick ut på ensamvandring i Omsk, där han till råga på allt gick vilse. Allt var kallt, utom inomhus, där det var smällhett. Olga tjatade och Lars Lerin blev mycket trött.
Ja, den rapporten gick antagligen snabbt ad acta. Men boken finns att skaffa. Tänk om han kunde läsa in den också, med musikalisk vinjett av Schostakowitj.
Annagreta
