Berlin, allvarligt, mit Sahne

 
Den ena hade tagit sig till platsen framför Brandenburger Tor, till fots, iförd sin av färg stela kappa. Packningen hade han dragit efter sig, till allas förvåning, med den tjocka väskan på, som vore han klen. Den andra, väldigt östtysk av sig, hade tagit bil med den enkla stolen i bagageluckan och den röda kudden bredvid sig. De hade några dagar tidigare setts och målat allt i grönskuggiga färgnyanser. Nu stod de där, och alla glodde, några under lugg, fina i kanten, andra funderade högljutt huruvida båda två var riktiga eller om bara den ena som hela tiden pratade faktiskt var äkta människa och den andra fejk. Den tystlåtne stod stoiskt kvar i samma position till dess att låren låste sig i kramp och han till slut tvingades sätta sig på stolen, den välsignade stolen.
 
Vi vandrare, fyra till antalet, stannade också inför dessa två cirkuspudlar eller vad de nu ska kallas i denna tyska Goetheinspirerade stad. De har säkert varsin kärna som inte låter sig uppdagas.
 
När Thomas Bernhard händelsevis råkade passera förbi de två ynglingarna på sin väg till sin Lebensmensch, tvekade han länge om han också, liksom alla andra "mer eller mindre enfaldiga" vandrare, skulle stanna upp och kolla. Hans inbyggda avsky för allt militärt och nationalistiskt fick honom att ändå stanna upp i något som liknade förtvivlan. Han såg den muntra hopen intill paret och tog sig för pannan. Han tog sedan fram sin svarta anteckningsbok med hundöronen och började skriva: Mamma mia, Here we go again.
 
Vi andra såg det hela utspela sig och förundrades. Regnet som hela tiden hotat falla ned på oss, tog tillbaka hotet och flög vidare insvept i sitt moln mot Hannover. Einstein väntade om hörnet, med gigantiska tårtbitar och en visgrädde värd namnet och sitt pris. Kroppsligt avrundade efter det stora bakelseintaget avrundade vi sedan vår dagsetapp med att söka efter några extra intressanta minnesmärken som, liksom de två målade männen på torget framför Brandenburger Tor, gäckade oss mitt framför våra näsor. Den urgamla klaffbron från 1705 stod ändå kvar vid vår hemväg, till vår stora glädje, och det blänkte vackert i Sprees vattenspegel.
 
Annagreta
 

Kommentarer
Postat av: Anonym

Tack för den - toppen!
Ingar

2013-06-02 @ 22:21:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0