bookzoom

Ett nytt författarpar har sprängt hemlighetsgränsen och kommit ut som Mortimer, står det i DN. Det är Jerker Virdborg och Daniel Sjölin, två oemotståndligt medelålders karlar med intressanta litterära bakgrunder. Nu ska de tillsammans, under namnet Mortimer, kanske i en lya på Östermalm, skriva ihop 3000 sidor med äventyr, fast egentligen ska det handla om evolutionen. De ska inte säga emot Hawkings eller Einstein, hävdar de bestämt i dagens intervju, men "ingen av dem har riktigt rätt" säger de samtidigt. Det låter som en fullt användbar reklamtext som mycket riktigt skapar nyfikenhet. Jag hoppas på det bästa. Virdborg skrev ju för ett tag sedan en roman som var mycket bra, nämligen Kall feber. Den rörde sig också i en metavetenskaplig nivå (handlade dock inte om evolutionen), där man befriades från normaliteter och realiteter och hade rätt trevligt med det.

 

Samtidigt har dessa herrar häftiga synpunkter på dagens kultursidors kvalitet och bildningsnivå. De är kort sagt inte nåt att ha, utan bara provinsiella och torftiga inbördesbeundrarligor, säger Sjölin. Det låter faktiskt lite sant, men känns ändå väldigt överdrivet, eftersom vi fortfarande har rätt bra koll på evolutionen i tidningarna. Fast det var väl inte den kopplingen just här, kan jag tro. Nä, det är lite svårt att följa med i tankegången. Det får kanske skrivas på den stackars intervjuarens konto, fast det är ändå Sverker Lenas, en skicklig skribent.

 

Nu får vi väl läsa den första boken av denna Mortimer som heter Jungfrustenen. Under tiden får våra kulturskribenter ta skydd bakom nåt lämpligt plank och där ägna sig åt att bedöma "fiktionens fattighetsdans", som Sjölin kallar nutidens övriga svenska bokutgivning.

 

Något säger mig att intervjun inte direkt hjälper dessa två presumtiva folkräddare på traven. Därtill avslöjar den alltför mycket självupptagenhet, mitt i allt prat om att "närma litteraturen till folket". Fortsättning följer säkert.

 

Annagreta

 

Det stormar och sliter i träden. Katten hatar väderleken och kastar sig inomhus så snart jag öppnar dörren. Min vända till Coop Forums postservice genomförde jag med en kvist i bilens vindrutetorkare, en kvist från min stora jättebjörk som efter stormens härjningar borde vara finkammad och ren på lösa kvistar. En av dem satt tjurigt kvar på min vindrutetorkare, alltså, och vägrade lämna den. Jag axade bilen sakta uppför Hällvägen medan jag helt logiskt satte igång dessa torkarblad i hopp om att avlägsna den seglivade kvisten. Först efter två kilometer behagade den lämna sin upphöjda plats. Då var jag färdig att parkera bakom en skitig Volvo.

Har allt detta någon betydelse? Ja, också jag frågar mig detta, kära ev. läsare, men anar samtidigt en förklaring. Jag har nämligen läst en bit i Martina Montelius´ bok Framlingsleguanen, och förmodligen besmittats av dess spretiga språk och knastrande knasiga associationer. Just när jag slutade läsa var huvudpersonen på Forum Romanum, men var leguanen var framkom inte. Han är oftast sjuk och har snabb andhämtning plus feberattacker av det svårare slaget. Ibland kräks han och pratar tyska, inte direkt samtidigt men ändå. Han är en ödla, bara så ni vet.

 

Det händer att bokens jag sänker sin medvetandegrad, och det vill jag faktiskt också göra. Kanske kan jag då få träffa Oberschwester Gudmund som annars ägnar sin kraft åt leguanens hälsa. Kanske ordnar hon mig en portion "utlevat messmör" eller så permanentar hon min låga medvetandegrad eftersom det sannolikt är bra för mig. Främlingsleguanen står hursomhelst inte på min sida, så därifrån kan jag inte vänta mig nån tiramisu. Jag får försöka dra mig fram mellan stormbyarna på kartan och köpa hem messmör från ICA om jag blir desperat.

 

Annagreta

Programmet Kulturnytt i Radions P1 sände den 20 november en recension av Roberto Savianos "Zero Zero Zero" som skulle kunna användas som avskräckande exempel. En trött Lars Hermansson låter förstå att boken är rejält tråkig, oengagerad och pratig. Det är ungefär vad som sägs på de två minuter Hermansson ägnar åt Zero Zero Zero.

 

I korta ordalag anges dess innehåll och sedan kommer påståendet att recensenten saknar det sinnliga som fanns i Gomorra, att metaforerna inte är bra och att författaren anlagt ett "von oben-perspektiv". Författaren, säger recensenten, verkar inte bry sig om språket. Han fortsätter sedan med att säga att de fakta som finns i boken verkar vara hämtade ur Wikipedia och andra googlekällor, samtidigt som det antyds att Saviano ju inte kan röra sig hemifrån eftersom han har polisbeskydd. Själva innehållet, bokens djupdykning i en av vår tids största mänskliga utmaningar förbigås med en verbal axelryckning.

 

Avannonsen säger att "det verkar vara en tråkig bok".

 

I själva verket är det en unik överblick över ett ämne som ingen annan klarat av att sammanfatta och spegla ända in i nutiden. Någon snabbläsning kan inte tillämpas om man ska ta in den materia det handlar om. Boken skildrar ingående och skrämmande den globala kokainhandeln, och gör otaliga detaljerade djupdykningar i olika kartellers grymma tillvägagångssätt. Den skildrar transportvägarna, handelsmekanismerna, värvningarna, den avhumaniserade människosynen och korruptionsberoendet. Saviano informerar ingående och med djupt personligt engagemang om den pågående drogtrafikens ökning och ekonomiska magnitud, och han gör det inte enbart utifrån den dokumentation som går att vaska fram utan också utifrån muntliga källor som tar risken att berätta. Det ska också sägas att författaren i detta fall gör något mycket ovanligt; han erkänner sin egen maktlöshet i kombination med det starka drivet att berätta denna materia.

 

Fackböcker har generella svårigheter att få kompetent massmedial bedömning. Dels är de ofta krävande rent innehållsligt, dels riskerar de att hamna hos någon trött stackars recensent som inte tänder. Resultatet kan bli pinsamt ytligt. Så blev det i detta fall.

 

Annagreta

"Jag har ingen sidekick", suckar Bernhard och kliver över en vattensamling. "Det är outhärdligt att inte få konkurrens och stimulans. Min ande slappnar av, jag får alltid vandra ohotad i min framkant."

 

En riktig dysterkvist är vad han söker. Nu har han tänkt på Erik Hamrén, fotbollslandslagets kapten. Där finns svärtan, resonerar Bernhard. Där finns behovet av att vädra sin besvikelse i ett hårt öde. En av få möjliga kandidater. Bäst att vänta på ett bra tillfälle.

 

Bernhards Lebensmensch gillar inte fotboll. Hon går långa omvägar bara för att slippa skymta själva fotbollsplanen i den österrikiska byn där de två bor. Hon föraktar fotbollsspelare kollektivt, anser att deras liv via en fotboll är ovärdigt. Hon skulle vilja blåsa offside på dem allihopa, döma straffspark, ge dem röda kort, dra forwarden i tröjan, visa ut dem, sätta krokben, ge dem lårkakor, sätta dem på bänken för evigt utan att tvätta deras unkna tröjor. Hon ser gärna att de åker till Rio hela bunten.

 

Hon har Bernhards förståelse på dessa punkter. I såna lägen är hon Bernhards sidekick, då får hon duga, trots att hon är kvinna.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Den här bilden speglar den annalkande vintern. Blank och kylig, mörk och svartvit. En återkommande vana.

 

Jag läser att Beckham och Ronaldo älskar sina spegelbilder och kollar varje gång det dyker upp en spegel. Det står i bladet.

 

På samma sätt (!) kan jag inte gå förbi en katt utan att stanna och kolla. I Carcasonne såg jag en snygg katt. Den var svartvit och såg nästan ned på mig. Den var fjär. Jag tog en bild på den. 

 

 

Jag har aldrig varit i Japan, men min gran kommer därifrån. Fujigranen har platta barr med silvrig undersida. När jag för cirka 50 år sedan köpte den som planta sa försäljaren att den skulle nog bli ett par meter hög. Passar perfekt, tyckte jag, åkte hem och planterade den.

 

Idag är den runt 12-14 meter hög och står som ett spjut i den uppländska vinden. De lägsta grenarna breder ut sig med koketta svep över en snygg matta av vintergröna. Så kan det gå. Överraskningarna duggar tätt, några av dem tar lite längre tid på sig bara. Men nu är jag stolt över min högresta Fujigran, särskilt när den behagfullt visar sina barrs undersida. Den har dessutom röda kottar, inte fel det heller.

 

Det var under dessa grenar jag en höstdag för några år sedan upptäckte en padda. Den var mycket stor och låg blickstilla. Färgen var mörkt gråbrun, nästan svart. Den hade tydligen beslutat sig för att avsluta sommarnöjena och övervintra på ort och ställe. Nu hade jag stört den med min kratta, men den låg kvar, förmodligen förskräckt över den nya hotfulla situationen. Vad var det för sorts padda, undrade jag. Nån sån hade jag aldrig sett, inte ens i de förvildade lapplandsskogarnas mest inbjudande sänkor.

 

Jag ringde genast till ArtDatabanken för att beskriva mitt fynd och kolla om djuret var en raritet, också för andra, alltså inte bara för mig. De fick veta allt som kunde ses i dunklet under Fujigranen. Det jag fick reda på var att så ser dom ut, paddorna, den är jättevanlig, sa dom. Jaha. 

 

Stor var den i alla fall.

 

Annagreta

Fabrizio Gattis bok "Bilal. På slavrutten till Europa" är en skakande, storslagen läsning. Den italienske författaren och journalisten berättar hur det är att försöka ta sig från Västafrika till Italien, som flykting, i hopp om en bättre framtid. Han Wallraffar som flykting och blir så småningom inkluderad i slavrutten till Europa, den oerhört farliga och hänsynslösa resan genom öknen mot havet och Italien. Vi kommer de människor han möter inpå livet, vi lär känna dem och deras berättelser. Det är en oerhörd bok, och dess verklighet är nutida, den pågår, det som skildras sker nu.

 

Denna vecka ger DN en serie artiklar med bäring på fredagens tema den 15 november, Fängslade författare. De två första gäller ryska fenomen, först Arkadij Babtjenkos artikel om den växande rasismen i Ryssland, och Pussy Riot-medlemmen Nadezda Tolokonnikovas brev om sin tillvaro som förödmjukad fånge i dagens Ryssland. Också dessa skrämmande berättelser gäller vad som händer nu. Det är svårt att inse vidden av vad som där berättas. Men det är ännu inte historia och kan fördenskull inte "utvärderas". Babtjenko skriver att det kommer att behöva gå tio, tjugo år innan man kan greppa dagens hat och terror, och att vi innan dess kan skymta krigets vålnad.

 

Fler texter kommer säkert under veckan, texter som skakar och upprör och klarlägger och kartlägger och förklarar och förtydligar. Det är bra med tematiska stag i kunskapsbygget. Sannolikt är den allt grymmare hanteringen av oliktänkande och olikfärgade och olikskrivande överallt ett lika stort globalt hot mot mänskligheten som förekomsten av olika slags kemiska och nukleära vapen.

 

Annagreta

Thomas Bernhard är upprörd igen. Inte enbart för att Lars Norén i sin nya bok bekänt sina absurda köpvanor. Det som hänt är att de placerats intill varandra på årets författarträff i storkrogen.

 

Egentligen var situationen helt omöjlig. Katastrofen var hela tiden nära förestående. Bernhard formligen kylde ner sina närsittande. Han kände hur munnen torkade ut medan han studerade den ätande församlingen. Med vämjelse såg han att Norén bar de skitdyra skorna som karln låtit skicka efter från Berlin, och att hans kavaj med uppslag på ärmarna var märkt (inte ens diskret) med märket Armani. En doft av cederträ, kamel och blyerts stod som en dimma runt Norén, och när det skålades kom Bernhard attt vidröra Armanikavajens ärmuppslag, dit av allt att döma själva centralstrålen av doften hade riktats för att sedan diffusera ut över helheten. 

 

Själv hade Bernhard sin luktfria kostym på sig. Den var svart med vissa partier lite blankare än andra. Hans Lebensmensch hade ägnat sig åt kostymen i ett par dagar, i avsikt att kunna släppa iväg Bernhard i den. Hon hade vädrat, borstat, strukit och pressat den med en fermitet som egentligen inte var hennes. Bernhards skor var väl ingångna, också de var svarta som natten.  Det var samma par som han burit när han fått det senaste priset och tvingats sitta en hel halvtimme för att åhöra en outhärdligt pompös talare uttrycka sin egen förträfflighet och beläsenhet samtidigt som han levererat några trendiga floskler om Bernhard själv och hans författarskap.

 

Det samtal som inte blev av mellan de två bordsgrannarna skulle ha varit intressant att nedteckna. I stället uppstod en envis tystnad mellan dem som man kunnat skära i med kniv, om man velat. Bernhard grämde sig hela tiden att han gått dit, och Norén upptäckte snart att Berlinskorna var för trånga över vristen, i själva verket så trånga att smärtan blev allt starkare under middagen. När så Bernhard reste sig och gick före desserten - det var så långt hans tålamod hade räckt - tog Norén också chansen och bröt taffeln.

 

Ute i tamburen möttes de två vid klädkrokarna och utbytte Guten Abend i en så avmätt ton som möjligt, varpå Norén gick hem i strumplästen, vilket Bernhard plötsligt fann mycket avväpnande, ja nästan sympatiskt. Därhemma hos Bernhard reste sig hans Lebensmensch från länstolen redan när hon hörde honom komma gående längs grusgången, och lagade vant en kopp lugnande kamomillté åt honom som hon sedan serverade utan att bryta tystnaden.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min bok har hamnat i viloläge. Till slut släppte den bladen, vände sig inåt, godkände vinden och tog emot hösten.

 

Jag läser om Främlingsleguanen. Såna varelser finns egentligen inte men de finns ändå. De är som Schrödingers katt, som både finns och inte finns, men som ändå lever vidare och har betydelse, om så bara på papperet. I NSA-tider gör sig såna skapelser gällande.

 

I nya numret av Axess skriver Thomas Steinfeld om den globala underrättelstjänsten NSA och den debatt som uppstått efter att saken blev bekant. Numera både finns och saknas debatten, menar han, och förtydligar med den intressanta iakttagelsen att vi i Skandinavien diskuterar spioneriet med mindre intensitet än vad som sker i Tyskland. Orsaken, menar Steinfeld, är de traditionella mediernas starkare ställning i Tyskland. Tyska medier, särskilt de stora tyska dagstidningarna, menar han, har noggrant informerat och diskuterat vad man hittills fått veta om NSAs intrång. Trots detta, fortsätter han, ser inte den breda allmänheten i Tyskland ut att tycka att den utländska bevakningen innebär ett hot. Samtidigt har mera oroliga medborgare, företrädda av den tyska författarinnan Juli Zeh, försökt få Angela Merkel att skaffa klarhet i vad som sker. Hittills utan nämnvärda resultat.

 

Annagreta

 

Ja, han är återigen utfrågad, återigen får han säga saker om sitt kvistfria furugolv och den äldre kvinnan och sina dialektala uttryck och sitt bibelberoende och sin pappas anteckningsblock med de utrivna sidorna.

 

Nu senast hände det i Uppsalas Missionskyrkas stora sal, fullsatt med trogna läsare. Bernt Jonsson, också han elev i samma gymnasieklass som PO (och jag) i Skellefteå på femtitalet ställde frågor, biträdd av bibelförnyaren och teologen Christer Åsberg. De kompletterade och lyssnade på den långe mannen med det vita håret och den snygga tröjan i grått.

 

Det hela var mycket städat och farbroderligt och hänsynstagande. Vi var ju i en helig sal, och själva säljmomentet i romanen handlar ju om en utdragen förförelseakt, låt vara i upphöjd, närapå religiös mening. Så det kunde man ju knappast ge sig in på "med tanke på i vilken lokal vi befinner oss" som författaren fastslog. I stället kom man att i detalj förklara hur man sågar en kvistfri fura. Man tager en lång och rak fura (OK). Sedan sågar man bort fyra yttre konvexa delar, rakt och fint. Då återstår själva centrum, kärnan, av virket, där märkena av kvistarna inte längre syns. Sen är det bara att såga ut vackra rena bräder, ägnade för evigheten, i det närmaste. Efter denna utläggning fick vi veta att det i Larssongården fanns mycket breda såna golvplankor, vilket tydde på viss rikedom hos Larsson, farfar till Stieg Larsson.

 

De stränga religiösa lagarna låg som en dimma över hela utfrågningen: kanske var det en återspegling av tiden och trakten där P O Enqvist växte upp. Bernt Jonsson berättade att han som var född i Lövångertrakten hade förbjudits prata bondska av sin stränga far. Man skulle "prata fint", förtydligade författaren. Det var mycket man skulle, och mycket man inte skulle. Religiösa hållhakar skapade ensamhet. När äntligen den gamla kvinnan, P O:s faster, sa ifrån att hon inte gillade att låtsas vara religiös längre, var det som om något stort hade hänt, en andlig opposition hade ägt rum! Ett tvång hade givit vika.

 

Det som hela tiden fängslar läsarna är ju om P O berättat något han upplevt eller om det är fiktion. Själv låter han oss undra, han betonar bara att det inte står "jag" i boken utan "han". En ung man förförs av en äldre kvinna, och det hela liknar en frälsning, och senare begravs en gammal kvinna medan en medelålders man åker på begravningen. Lite som följetongerna i Hemmets Veckotidning, om du frågar mig. Men i ett vackert, moget språk och skickligt dolt i västerbottnisk gåtfullhet.

 

Annagreta