Fujigranen och den sovande paddan

 
Jag har aldrig varit i Japan, men min gran kommer därifrån. Fujigranen har platta barr med silvrig undersida. När jag för cirka 50 år sedan köpte den som planta sa försäljaren att den skulle nog bli ett par meter hög. Passar perfekt, tyckte jag, åkte hem och planterade den.
 
Idag är den runt 12-14 meter hög och står som ett spjut i den uppländska vinden. De lägsta grenarna breder ut sig med koketta svep över en snygg matta av vintergröna. Så kan det gå. Överraskningarna duggar tätt, några av dem tar lite längre tid på sig bara. Men nu är jag stolt över min högresta Fujigran, särskilt när den behagfullt visar sina barrs undersida. Den har dessutom röda kottar, inte fel det heller.
 
Det var under dessa grenar jag en höstdag för några år sedan upptäckte en padda. Den var mycket stor och låg blickstilla. Färgen var mörkt gråbrun, nästan svart. Den hade tydligen beslutat sig för att avsluta sommarnöjena och övervintra på ort och ställe. Nu hade jag stört den med min kratta, men den låg kvar, förmodligen förskräckt över den nya hotfulla situationen. Vad var det för sorts padda, undrade jag. Nån sån hade jag aldrig sett, inte ens i de förvildade lapplandsskogarnas mest inbjudande sänkor.
 
Jag ringde genast till ArtDatabanken för att beskriva mitt fynd och kolla om djuret var en raritet, också för andra, alltså inte bara för mig. De fick veta allt som kunde ses i dunklet under Fujigranen. Det jag fick reda på var att så ser dom ut, paddorna, den är jättevanlig, sa dom. Jaha. 
 
Stor var den i alla fall.
 
Annagreta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0