Håglöst och nedlåtande om Savianos Zero Zero Zero

Programmet Kulturnytt i Radions P1 sände den 20 november en recension av Roberto Savianos "Zero Zero Zero" som skulle kunna användas som avskräckande exempel. En trött Lars Hermansson låter förstå att boken är rejält tråkig, oengagerad och pratig. Det är ungefär vad som sägs på de två minuter Hermansson ägnar åt Zero Zero Zero.
 
I korta ordalag anges dess innehåll och sedan kommer påståendet att recensenten saknar det sinnliga som fanns i Gomorra, att metaforerna inte är bra och att författaren anlagt ett "von oben-perspektiv". Författaren, säger recensenten, verkar inte bry sig om språket. Han fortsätter sedan med att säga att de fakta som finns i boken verkar vara hämtade ur Wikipedia och andra googlekällor, samtidigt som det antyds att Saviano ju inte kan röra sig hemifrån eftersom han har polisbeskydd. Själva innehållet, bokens djupdykning i en av vår tids största mänskliga utmaningar förbigås med en verbal axelryckning.
 
Avannonsen säger att "det verkar vara en tråkig bok".
 
I själva verket är det en unik överblick över ett ämne som ingen annan klarat av att sammanfatta och spegla ända in i nutiden. Någon snabbläsning kan inte tillämpas om man ska ta in den materia det handlar om. Boken skildrar ingående och skrämmande den globala kokainhandeln, och gör otaliga detaljerade djupdykningar i olika kartellers grymma tillvägagångssätt. Den skildrar transportvägarna, handelsmekanismerna, värvningarna, den avhumaniserade människosynen och korruptionsberoendet. Saviano informerar ingående och med djupt personligt engagemang om den pågående drogtrafikens ökning och ekonomiska magnitud, och han gör det inte enbart utifrån den dokumentation som går att vaska fram utan också utifrån muntliga källor som tar risken att berätta. Det ska också sägas att författaren i detta fall gör något mycket ovanligt; han erkänner sin egen maktlöshet i kombination med det starka drivet att berätta denna materia.
 
Fackböcker har generella svårigheter att få kompetent massmedial bedömning. Dels är de ofta krävande rent innehållsligt, dels riskerar de att hamna hos någon trött stackars recensent som inte tänder. Resultatet kan bli pinsamt ytligt. Så blev det i detta fall.
 
Annagreta

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0