bookzoom

- Ska du nu också börja rycka mig i rockskörtet? hör jag någon väsa  när jag råkar snava och stöta till en person framför mig i vimlet på gågatan. - Rätt efterhängset, muss ich sagen, väser det vidare, när personen i fråga ilar vidare i riktning mot  Folkets hus, som inte längre finns, åtminstone inte  med nämnda ägare i alla fall. Jag hinner uppfatta en lång, gammaldags vinterrock och en ganska välkänd profil. - Vilket kulturellt förfall, bara köpetempel och kommers! Och vart har ideologierna tagit vägen? ekar det efter långrocken mellan husväggarna. Nu verkar ju allt solklart men kan  det  verkligen vara möjligt? tänker jag och snubblar efter så gott jag förmår. Är faktiskt på väg till en efterlängtad sittning i lokal just bakom nämnda hus.  Men i dessa tider verkar å andra sidan det mesta möjligt. När alla kan kommunicera och avlyssnas hit och dit (eller hith och dith som Tage Danielsson  sa när Edward Heathpå sin tid åkte över Atlanten), kan man väl lika gärna ta sig från då till nu, åtminstone om man hette/heter Thomas Bernhard?  Han har ju för övrigt siktats gång på gång i Bookzooms tassemarker på senare tiden, så varför inte också i Uppsala centrum? Senast strök han omkring ute i Bergsbrunna, där han verkade ha fastnat i dimman hos en beundrarinna och hennes katt en tid.  Många belägg för hans närvaro i nuet finns f.ö. belagt i ett flertal inlägg på Bookzoom. Gör som Bernhard, fortsätt läsa Bookzoom, så märker ni snabbt det!  

 

Så ser jag den långrockade dyka  in till just den bistro dit jag är på väg! Jag hör på avstånd hur han muttrar "nicht ein Wienercafé aber doch - ein  Glühwein  kan behövas i detta ruskväder! "  Kan det vara så att han är på jakt efter alternativa Lebensmenschen månntro? Det må vara hur det vill med den saken, men han har en förmåga att pricka rätt den gode Bernhard. Vid ett bord med en formidabelt vacker blombukett i höstens färger längst in i bistron spanar han in  ett Bookzoomgäng som sitter och pokulerar och så får han höra sitt eget namn  nämnas lite då och då, ganska ofta faktiskt...

 

Jag hoppas att Bernhard och andra Bookzoomföljare inte missade Annagretas blogg "Thomas Bernhard i min dimma" där en en gatlykta skymtar bakom de trolska tallkronorna. Fick för mig att det fantasieggande och rogivande fotot också var en passande illustration till Bernhards kluvna inställning till staden kontra landet!  Kanske rentav fick honom att ompröva sin negativa inställning till lantliga miljöer?

 

 I Wittgensteins brorsson berättar han om hur avskyr att vistas på landet. Den stackars lungsjuke Bernhard, som av sina läkare ordinerades lantlig, syremättad luft var i likhet med vännen Paul Wittgenstein, brorsson till filosofen Ludwig, en riktig asfaltsblomma.  ”Storstaden kan vara så ful den vill, den är i alla fall hundra gånger bättre för mig än landet. Jag har alltid förbannat mina sjuka lungor som har gjort det omöjligt för mig att alltid bo i storstaden.” Han är avundsjuk på vännen Paul som med sina ”utmärkta lungor inte var hänvisad till livsviktig lantvistelse.” Det är i storstaden Wien som berättelsen om vänskapen mellan dessa män, den ene lungsjuk den andre ”som fötts” sinnesjuk, huvudsakligen utspelar sig. Det är stadens kaféer och konserthus som är deras livgivande lungor, de lider där av ”kaféuppsökarsjukan”.  Men ibland tvingas de därifrån, den ene alltså till landet eller till de lungsjukas avdelning, den andre till de sinnesjukas på  Baumgartnerhöhes  efterblivna sjukhus, bl.a. det beryktade Steinhof .  Boken är en fruktansvärd vidräkning med den tidens bristande psykiatriska, men även somatiska, vård, och samtidigt en berättelse om sorg och saknad efter vännen Paul vars döende han ”följt” i tolv år. Denne skrämmande operafanatiker var hans geniale diskussionspartner som till skillnad från sin berömde farbror Ludwig aldrig ”publicerade sin hjärna”. Nu gör Bernhard det i stället i sina så omskakande minnesanteckningar om vännen.

När man läser om hur denne kritiske och argsinte Thomas Bernhard oförtröttligt, men med våldsam humor, sekunderad av Paul ständigt angriper alla slags missförhållanden i sin omgivning inser man hans behov att få dra sig  tillbaka i dimmorna eller gärna också till sin framtid - vår nutid. 

Ingar

 

 

 

 

Har du ringt till Angela Merkel på sistone? I så fall är detta vida bekant. Delar du en hemlighet med henne? I så fall är den antagligen inte så hemlig längre. Har du en hatt bör du hålla i den både före och efter att du telefonerat, oavsett till vem.

 

Thomas Bernhard har inte ringt någon alls på sista tiden. Han har haft fullt upp med att betänka saker, och han betänker som regel saker en längre tid innan han eventuellt gör något åt dem alternativt utgjuter sig över dem. Han har ingen gillaknapp.

 

I stället piggnar Bernhard till och sporras av konflikter. Just nu är han mycket uppspelt över Frau Merkel och hennes avlyssnade Iphone. Thomas Bernhard har nämligen, hör och häpna, en soft spot för Angela Merkel. Han ser i henne en parallell till sin Lebensmensch, en lagspelare som ständigt behövs och nu är avlyssnad. Han känner sig som hennes ansvarskännande lagledare, han tycker sig se hur hon hela tiden värmer upp, innan hon ska rycka in och kämpa. Han ser henne i andanom energiskt jogga fram och tillbaka i sammanbiten taktfasthet, beredd att axla rollen som centerforward där längst fram, där man lägger mål.

 

Det andra laget spionerar alltså allt fräckare på henne, försöker se hennes moves på planen under träningspassen och smygtappar hela tiden hennes Iphone på information. Och när hon spelar påstår hennes tykna motspelare att hon är offside eller ojuste och då vill de ha straffspark. Bernhard har analyserat motspelarna och funnit att de inte har alla läsk i backen. Eller som Bernhard brukar säga: Sie haben nicht alle Tassen im Schrank.

 

Annagreta

I dagens DN skriver Fabrizio Gatti en viktig artikel på temat "Folkvandringens tid". Det är första inlägget i vad som ska bli en serie artiklar på detta tema. Gatti skriver vanligen i den ansedda italienska tidskriften L´Espresso, och gav i våras ut boken "Bilal. På slavrutten i Europa". Den finns nu på svenska sedan i somras. Han skrev boken sedan han wallraffat som "flykting från Västafrika" och under fyra år successivt tagit sig därifrån genom öknen för att slutligen erbjudas plats på ett flyktfartyg - vilket han till slut backade ur.  Jag har beställt boken.

 

Artikeln tar fasta på allas vår gemensamma politiska och individuella förträngning av allt det lidande som det hela bottnar i. Vi vet eller anar åtminstone hur de har det i sina hemländer; exemplen han drar fram är Frankrikes urangruvor i Niger där förhållandena påminner om slavläger, och tvånget och våldet i diktaturens Eritrea, landet som västerlandet väljer att visa sin respekt.

 

Gatti pekar på allt vi redan vet. Vi vet hur desperata människor hänvisas till transporthyenor som hänsynslöst utnyttjar deras hopp om att nå Europa. Vi ser också båtolyckorna, vi hör förtvivlade dykare som säger att de måste "stänga av" för att orka hantera alla kroppar. Vi bläddrar bland bilderna av utmattade människor som trots allt nått land på Lampedusa och Malta.

 

Gatti inleder artikeln med en inblick i båtflyktingarnas utsatthet och beskriver en scen från en aktuell tragedi utanför Libyen då två båtar sjönk. Han berättar att han sett bilder som visar två små barn som räddades tack vare att pappan köpt dem varsin uppblåsbar plastring innan de gav sig iväg, en blå och en rosa. En sån där plastring i glada färger som våra småbarn brukar ha att flyta i och leka med i poolen eller vid stranden. Någon hann blåsa upp dem och placera dem på de små kropparna innan båten gick under.

 

Det är nog bra med siffor och statistik. Men det är berättelserna om människors upplevelser som möjligen kan göra skillnad.

 

Annagreta

 

 

Efter första riktiga frosten belyser solen sina favoritplatser. Plommonträdet i mitten visar kokett sin böjda stam medan azalean i förgrunden grämer sig över att inte få nån morgonsol på sina sista rodnande blad. Fönstret på den gamla verkstan smickras av släpljuset, och min jättebok sträcker sig högmodigt som om han hade ansvaret för alltihopa.

Annagreta

Medan Kungliga Vetenskapsakademin och Svenska Akademien beslutar fördela prispengar till flitiga forskare och författare i skaplig enighet sitter en allt tröttare Obama i ett politiskt skruvstäd som behålls spänt av representanthusets talman John Boehner. Framgångar på den ena sidan, motgångar av historiska mått på den andra.

 

Medicinpriset går till ett arbete som handlar om små bubblor, vesiklar, som ska levereras till rätt ställe vid rätt tidpunkt till rätt celler. Man har konstaterat pricksäkerhet och timing på cellnivå, alltså.

 

Kemipristagarna har i praktiken förenat det bästa av två världar; klassisk fysik och kvantmekanik och därigenom fått fram metoder som läkemedelsindustrin har stor användning av i sitt kreativa arbete som bl a går ut på att skapa nya molekyler som ska kunna göra nytta i en sjuk kropp. 

 

Fysikpriset gick till ett par idag äldre pojkar som för cirka 50 år sedan räknade ut att det måste finnas en liten rackarns partikel, dittills alltså obevisad, för att fysikens stora allomfattande grundteori skulle stämma. Denna teorietiska partikel fick så småningom namn efter en av fysikerna, nämligen Mr Higgs. Den var alltså mycket länge endast en teori. Men för ett par år sedan lyckades andra pojkar på CERN i Geneve låta en knippe partikelstrålar rusa fram onödigt snabbt i gigantiska cirklar, och det gick så fort att den stackars Higgspartikeln materialiserades, åtminstone så pass att den gick att mäta. Inte illa. Alltså hade man hittat den felande länken i fysikernas grundteori. Teori plus gigantiskt experiment hade burit frukt.

 

Påfallande är hur problemlösningarna som belönas gått ut på att förena två teorier, eller utveckla "det bästa ur två världar". Dessutom har man studerat och funnit att god timing tillämpas redan på cellnivå. Då är det annat i det politiska livet, exmplet är USA. Homo politicus ser där inte samarbetets fördelar. Och begreppet timing verkar sluddra runt i diskussionerna som vore det ett skämt.

 

Annagreta

 

Om människan skulle färgsätta naturen skulle det inte bli lika vackert som när naturen själv gör jobbet. Hösten bjuder på exempel, ideligen. Några björklöv fastnar i gräset, andra löv lägger sig i guldgula lager på sluttningen mot Uppsala slott i ett utsökt mönster som både tar och ger ljus.

 

Eller är det så ordnat att vi på det här sättet lättare kan ta oss an hösten, att dess färgstarka överraskningsmoment får oss att stanna upp och se positivt på denna årstid mitt i oktobermörkret. Lite finstilt verkar växtligheten i den riktningen.

 

Min katt påminner ibland om Thomas Bernhard. Det är på mornarna. Han sover fortfarande ute på bron på sin kudde, men när jag öppnar dörren på morgonkulan, då är han seg, öppnar ett öga i taget och ser ut att sucka tungt. Han reser sig sakta och värdigt, gör sin stretching, ben för ben, och sätter sig sedan till synes med avsmak på de kalla bräderna intill kudden. När jag hämtar tidningarna, följer han nådigt med, observera inte hela vägen, utan bara till dess att han har full överblick över gatubilden, där grannens hund förvånansvärt ofta rastas just då. Då sätter han sig liksom i ultrarapid, sveper sin svarta svans runt de vita tassarna och ser med överseende ned mot den svansviftande hunden som utan värdighet skuttar i riktning mot katten. Min katt vet nämligen hur långt hundkopplet är. Så han sitter lugnt kvar, gäspar demonstrativt och ser sedan uppmärksamt åt ett annat håll, som om det fanns något mycket mera spännande och intelligent att skänka sin uppmärksamhet just där. Han mobbar faktiskt min grannes hund. Han är en intelligenssnobb. Jag får finna mig i att vara hans Lebensmensch och servera honom köttfärs och vispgrädde. Vi bor ju ihop.

 

Det är lite magi med alltihopa. Katten kan vara avståndstagande, högdragen, besserwisser, nonchalant, precis som Bernhard. Trots detta utövar han, liksom växtligheten med sina kontraster, och Bernhard med sin kritiska blick, en positiv påverkan på min tillvaro.

 

Annagreta

 

Har jag kommit rätt äntligen?

 

Undrar Ingar och kanske Thomas Bernhard

 

 

När jag för 40 år sedan köpte min klätterhortensia var det ett vågspel. Den  var rätt ny och oprövad i de uppländska trädgårdarna. Den hade inte haft nån lyxtillvaro i plantskolan och var om sanningen ska fram lätt  frostskadad som planta.

 

Men jag försökte plantera den där den skulle göra nytta, dvs intill en spalje som avgränsar min uteplats, intill ett ytterst glest staketliknande fenomen, uppsatt av en tystlåten trädgårdsspecialist. Där stod den och levde några år, det blåste rätt hårt runt omkring den, innan den visade vad den gick för. Innan den fick sitt intressanta självförtroende.

 

Numera är den enorm, om den fick som den ville skulle den erövra taket, men det får den inte. Den fryser aldrig ned, skadas inte ens i topparna, vilken vinter vi än har. Den blommar sedan rätt länge med sina stora flockar som doftar honung och är i det stadiet ytterst tilldragande, om du frågar både mig och humlorna, bina och alla de andra som surrar runt den. Sedan vissnar inte blomflockarna ned utan sitter kvar med patina. Den varierar inte sin framtoning senare heller, har ingen höstfärg, och bär ingen frukt. Somliga skulle kalla den tråkig, men det finns något lugnande i att den inte bryr sig om att ansluta sig till andra växters hysteriska trendkänslighet och årstidsvariationer i onödan.

 

Jag gillar min klätterhortensia. Nu idag läser jag i tidningen om die Kanzlerin, Angela Merkel, fenomenet som likaledes, precis som klätterhortensian, visar sig klara alla påfrestningar och stå stadigt oavsett väderlek. Nog är dom lika, tänker jag, klätterhortensian och Angela Merkel. Båda har det där extra, den där förmågan som visar sig i längden. I fallet med klätterhortensian beror framgången delvis på de otroligt starka sugfötterna (eller vad de kallas när vi har att göra med en växt). Med dessa sugfötter klamrar den sig fast vid vilka underlag som helst; gul målad vägg, stupränna eller takplattor spelar ingen roll. Tar man bort en gren som sitter fast, blir det märken på underlaget, som av saknad.

 

Frau Merkel verkar sitta lika säkert på sitt underlag. Och blir det kyligt tar hon väl den varma kavajen.

 

Annagreta

 

 

'