bookzoom

Åsa Beckman har skrivit en fullödig analys av fenomenet kulturmannen. Om hans makt och särställning i kulturens värld. Hon skriver att han kulminerade under 1900-talet då modernismen och den individuella skaparkraften tillmättes all tänkbar betydelse. Han blev överdådigt attraktiv; det var inte så noga med vad som skapades, hans självstärkta attityder räknades honom alltid tillgodo och alla drogs till honom. Han upphöjdes och tillbads.

 

Kulturmannen skapar konst, skriver Åsa Beckman. Han är därmed på ett högre plan än vi andra. Hon skriver lustfyllt och åberopar till och med egna erfarenheter av kulturmannens makt och förförelsekonst. Helt suveränt, faktiskt. Ändå tror hon att han är på väg att dö. Att kvinnorna snart kommit ifatt, kort sagt.

 

Fast nu kan man verkligen undra om fenomenet är på väg ut. Jag är inte så säker på det. I dagarna frossar alla media som någonsin stavat till kulturbevakning i fenomenet Torgny Lindgren, den överårige kulturmannen modell 2014. Jovisst, han är nog en bra författare, men så vet vi heller inte till vilka höjder vi vill hissa upp honom. Media dreglar över hans evigt återkommande gammpölsa, hans västerbottniska substantiv i bestämd form, hans nytända pipa och hans bilkörning längs Autobahn i en Citroen Picasso.

 

Jaja, det är bra. Sen är det P O Enqvist som ska svara på tunga livsfrågor i radions P1 i sommar. Det blir samma sak där, det kan vi vara säkra på.  En skön blandning av västerbottniskt snusförnuft och den vishet som man tror kommer ur en tidig närkontakt med kvistfria furugolv, upplevda eller skrönor, det kan göra detsamma. Till tröst för klentrogna kan sägas att också Lena Andersson kommer att delta i radiosvarandet. Det var bra tänkt. Hon är inte det minsta kokett, och har dessutom skrivit en berömd roman om mötet mellan en beundrande kvinna och en fullt utvecklad kulturman.

 

Det handlar mycket riktigt inte om böckerna utan om männen bakom. Det är kulturmannens tid, fortfarande, låt vara som här representerade av exemplar i åldern 70+. Åsa Beckman, du är för optimistisk. Kulturmannen står ohotad i vårt kulturella tunnelseende.

 

Annagreta

 

Maja Hagerman skriver om vår historielöshet, eller rättare sagt om glappet mellan historieforskarnas och allmänhetens kunskaper. Det finns mycket nytt och betydelsefullt att föra ut i populärvetenskaplig form, men sån verksamhet uppmuntras inte, inte politiskt och inte i branschen heller. Vi får dras med våra gamla fördomar, menar hon, t ex om vikingatidens folk. Ny kunskap finns i avhandlingar och papers, men det behövs både särskilda insatser och förmåga för att presentera stoffet utanför seminarierummen. En alldeles egen konstart av stor kulturell betydelse saknar uppbackning i vårt land.

 

Ett färskt exempel på detta, låt vara inom ett annat område, är den politiska attityden till det unika bokverket Nationalnyckeln till Sveriges Flora och Fauna. Efter en framgångsrik start 2006 har nu närmare 20 verk publicerats. Nu ska den läggas ned, meddelar ArtDatabanken. Utgivningen har väckt stort intresse. Den har vunnit Publishingpriset och nominerats till Augustpriset. Utomlands har lovorden varit många, inte minst för dess ambitionsnivå i Linnés efterföljd. Idag har bokverket förutom bokhandelns köpare 8200 prenumeranter, en skara intresserade som nu snart får ett brev om det snöpliga slutet. En nedbantad och forskningsanpassad form av det hela ska enligt uppgift läggas in på nätet och rikta sig enbart till forskare. Det kunnande och den entusiasm som byggts upp, de många hängivna författarna, redaktörerna, formgivarna och konstnärerna som hittills medverkat, splittras i den mån de inte redan fått gå. Prenumeranterna undrar vad som händer. Landsbygdsministern har segrat, han har sparat in ett par miljoner och lagt ned ett folkbildningsprojekt inom sitt eget verksamhetsområde. Av ArtDatabankens flaggskepp bidde en tumme.

 

Ska kunskapen om vår historia begränsas till forskarkåren? Det är mycket begärt att historikerna själva utan vare sig uppmuntran eller stöd ska ta sig an hela detta bildningsansvar vid sidan av sina vanliga arbeten. Det finns inga nämnvärda pengar att tjäna på fackboksförfattande, och det är en mycket krävande syssla. Och hur går det med kunskapen om våra växter och djur? Ska också den vara förbehållen forskare i framtiden?

 

Medan skoldebatten pågår skaver dessa frågor. Kunskap är inget stillastående fenomen. Vår historia förändras i takt med ökade kunskaper, och vi med den. Och när vi lär oss något om naturens under förändras vi också, inombords, ett steg i taget.

 

Är allmänheten intressant för politikerna, också när den protesterar? Eller behöver politikerna endast jasägare?

 

Annagreta

 

Häng på, kära björk. Det är vår. Värmen har kommit på besök utan nämnvärd förvarning. Igelkotten är yrvaken och barnbarnen plockar blommor i ystra buketter. Kattens lättja tilltar på kudden där andra skulle sitta. Kakan tar slut och glassen är fullständigt uppäten. Vi är mätta och kaffet sitter bra. Sommarmöbeln är OK så när som på bordet som måste bytas. En bräda har ruttnat, den föll ner och skrämde katten som med raketfart for upp ur sin dvala. Någon tog snabbt dess plats.

 

Litteraturen ligger i det soliga fönstret, "Arne Ruth talar ut", står det på det upphettade omslaget. Man får läsa den boken i etapper, den är innehållsrik. Men inte just nu. Arne Ruth får vänta medan björken och besöket tar all uppmärksamhet. Barnbarnen vattnar här och där. Helt i onödan, men vadå, låt dem hållas.

 

Femåringen åker cykel bakvänt. Man styr med baken, säger han. Åskådare saknas inte. Mina nyinköpta säckar kogödsel hamnar på bättre plats än tidigare, de vinkar till mig och antyder mera vårbruk. Jag får samla mig. Så mycket är klart.

 

Annagreta

... "där stod ett soffkadaver draperat i blommig vaxduk" ....."den skrovliga himlen puffade ut stora snöflingor" .... "de passerade byar uppätna av skogen, städer svalda av den lavklädda taigan".

 

Läser just nu "Kupé nr 6" av Rosa Liksom, dvs Anni Ylävaara. Det är en märklig bok, inte så mycket för handlingen som för språket. Författarinnan bjuder på ett märkvärdigt märgfullt och personligt språk medan hon tar oss med på en resa längs den transsibiriska järnvägen från Moskva till Mongoliet. De två huvudpersonerna, "flickan" och "mannen", reser under sovjettiden, de är omaka, minst sagt. Han är medelålders, grov och vodkaberoende, hon är en ung studentska som ska förkovra sig österut. De hamnar i samma kupé och delar allsköns upplevelser, som vi får berättade utifrån flickans vinkel.

 

Rosa Liksom skriver utmejslat, dels om det händelserika livet ombord på tåget, dels och framför allt om miljöerna de passerar, de åldrade byarna och de slitna människorna. Man kan säga att Rosa Liksom skriver i moll, med barocka inslag när det behövs, dvs när händelserna blir högljudda, hotfulla och skrämmande. Hon är mästare i stämningar och nyanser. Hennes genomarbetade språk är personligt, det är hennes eget. Samtidigt kan man kanske begrunda hur det hade blivit om hon gått ett enda steg längre, och laddat beskrivningarna ännu mer med målande adjektiv. Mästerskapet ligger i begränsningen, och det är denna balansgång hon klarat av.

 

En ovanlig bok, ett ovanligt rikt och personligt klingande språk. Samtidigt ett alldagligt tema; en resa med avbrott, med hotfulla eller pinsamma incidenter blandade med övermaga attityder. Mitt i alltihopa får man en rätt detaljerad inblick i sovjettidens villkor för unionens folk och miljöer. Läs den.

 

Annagreta

Idag visade TV4 hur Paolo Roberto ansträngde sig för att bli muskulös. Man ska ta i så man blir blå i ansiktet, sa han, om det ska ha nån verkan. En läkare satt intill och sa att han gillade lugna promenader. Jobbig info.

 

Sen läste jag i söndagens DN om kropp och själ-mässan och New Age och mera sånt. Det var också ansträngande, på sitt sätt. Det skrevs att vi blivit nyandliga, allihop. Att vi efter viss tankeverksam träning anammat mindfulness, och blivit närapå medvetet närvarande och till och med skaffat oss inre energi. I Sverige, alltså.

 

I såna lägen brukar jag åkalla Bernhard. Han får hjälpa mig ur det som hotar bli mitt trångmål. Och mycket riktigt; han har inte anammat mindfulness, Bernhard. Han har inga problem med att vara helt och fullt närvarande, säger han. Han gillar visserligen inte sitt inre jag, men kontakt med det, det har han, och hans hjärna är helt och hållet fri från nyandliga strömningar. Det brukar kännas bra att höra honom säga detta och jag brukar då kunna kanalisera min energi åt rätt håll.

 

Bernhard tränar inte. Visserligen brukade han i sin ungdom spela crocket, utan att tänka på sina muskler (helt irrelevant egentligen, i crocket) men det har han sedan länge slutat med. Han ser med vämjelse på svällande biceps och triceps och rakade räfflade bröstytor när såna saker visar sig på den strand där han brukar ta sin söndagspromenad före middagen - innan han ska hem till sin Lebensmensch och i lugn och ro äta Schnitzel mit Knödeln och till det dricka zwei Gläschen Rotwein aus Piemonte.

 

Annagreta

 

Be cool, be laid back, be good.

 

Ja, detta är, mina vänner, en uppmaning som ni ska ta till er. Allihop. Gör som katten min.

 

Först filosoferar han lite kravlöst en stund i solskenet, varpå han snabbt beslutar sig att ingående studera en yrvaken humla som tumlar omkring i gräset. Efter detta skapligt närgångna och samtidigt krävande studium behöver han en vilopaus, ovisst hur lång. Efter den går han in för att förse sig med mat. Den mätta dagen är bättre än en dag av törst, verkar han tycka, och efter maten hamnar han snabbt i något vi kan kalla matkoma på den varma fönsterbrädan.

 

Välj valda delar av allt detta och följ exemplet. Det kan inte gå fel.

 

Annagreta

Överskott och dito mål, jodå, tänker Thomas Bernhard medan han försöker lyssna på politikerna. - Jag har nu mer tobak än jag behöver, och mindre öl än jag skulle önska. - Hur går det då med ditt överskottsmål, undrar hans Lebensmensch som blivit alltmer bekymrad över att Bernhard försjunkit alltmer i den mjuka stolen och lyssnat på hur politikerna pratar och pratar. - Jo, Frau Lebensmensch, svarar då Bernhard, medan han inåtvänd och trött börjar stoppa sin österrikiska pipa med en tobak från Kenya, jag litar alltid på Ert överskottsmål, Frau Lebensmensch, för jag antar att ni har ett i alla fall. - Nej, inte alls, svarar då den kloka kvinnan, jag har aldrig hört talas om detta mål, jag kan bara laga Schweinefleisch mit Kartoffelsalat und Zwiebeln, så jag är undantagen allt prat om andra mål i livet. - Kunde just tro det, säger en besviken Bernhard, där kammade jag återigen noll, men maten brukar vara god.

 

Ingen trodde att Torgny Lindgren skulle skriva nån fler roman, men nu har han i alla fall gjort det. Detta framgick i radions P1 i morse, då han bjöd oss och Joar Bendjeloul på sin genomtänkta gammelmanscharm med några fåordiga kommentarer till skrivandets mekanismer och pölsans upplösliga konsistens. Han verkade mycket nöjd med med att ha nått sitt mål, fått boken utgiven och uthärdat sin skräck, den skräck han känt då den antogs och blev utgiven. Ingen trodde att han talade sanning, alla vet att han är en filur med minst en räv bakom örat. Han sa sig gilla kvantfysik och kvantmekanik och det lät bra. Alla ord i boken är noga övervägda fick vi veta. Ingenting är överilat, allt är avstämt och tillräckligt. Han verkade inte ha nåt överskottsmål.

Apropå pölsa, så är det en förnämlig mat, om den kokas och kryddas på västerbottniskt vis. Om man har behov av en uppdaterad och gentrifierad beskrivning kan man säga att den är en fullödig, något postmodern skapelse som inte lämnar något i övrigt att önska.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Hon är märkvärdig och vanlig, samtidigt, Kristina Lugn. Det är därför hon är en så älskad och samtidigt så omdiskuterad konstnär, tror jag. I dagen DN blir det så tydligt hur stor hon är, mitt i det vanliga livet.

 

Så jag ger henne mina porslinshyacinter som en hyllning för att hon bjuder på sig ändå, trots att det kostar på att bjuda på sig själv sådär, inför en tillbakalutad läsekrets. Vi kulturdelsläsare brukar ju annars få vad vi väntar oss, dvs det välstrukna och lagom revolutionära, som egentligen inte stör de inre cirklarna - eller möjligen rör om lite lagom. Kristina Lugn är sig själv utan krus. Det är den förmågan som imponerar - och troligen också den som provocerar. Hennes ord berör:

 

"Ibland har jag lyckats uttrycka det grundläggande och samtidigt utplåna gränsen mellan det bildade och populära, slå sönder det". Hon säger sig dras lika mycket till det vardagliga och grå som till det lysande och briljanta. Det är provokativt sagt från en finkulturell position i Sverige, fast det låter stillsamt. Hon erinrar också om mäns fördelar i allt, säger att hon också - liksom medelålders män som gift om sig med en yngre kvinna, skulle vilja komma hem till en yngre man som hade gjort mat, och som skulle "beundra henne jättemycket".

 

Hon låter sig fotograferas med ansiktet gömt i händerna. Fotografen heter Beatrice Lundborg. Intervjuade gjorde Matilda Gustavsson.

 

Heja heja, Kristina Lugn. Du behövs i den fina akademien, vår garantistämplade tummelplats för snille och smak.

 

Annagreta

 

 

Både igår och idag har DN publicerat texter om kunskapserövringarna och deras villkor. Först skrev Björn af Kleen igår om boken "Stoner" av amerikanen John Williams, nu på väg in på den svenskspråkiga marknaden. Den skrevs 1965 men har nu, sedan den på nytt uppmärksammades av tidskriften New York Review of Books successivt blivit en bästsäljare i Europa. Den handlar enligt af Kleen om en ung mans väg från åkern till universitetet.

 

Denne Stoner skriver så småningom, överraskad och besatt av lyriken och litteraturens styrka, en doktorsavhandling om just medeltida lyrik. Men det är tydligen bildningsgången, erövringen av kunskap och flykten från åkern som är det centrala budskapet, tillsammans med beskrivningen av en känslig och rättänkande själ och hans öde mitt i den meritokrati som "befriade honom från hönsgården, svinstian och de magra majsfälten".

 

Det kan säkert vara en läsvärd bok. Vad jag har svårt för är att skribenter så ofta, och så också här, schablonmässigt förrringar de jordnära hem från vilka alla "Stoners" tog sig och tar sig än idag. De var och är enkla, förvisso, och torftiga i många avseenden, men om förekomsten av värden, värderingar och livskunskaper i dessa lämnade miljöer vet vi oftast ingenting. Ord som hönsgård och svinstia får representera hela hemmet och samtidigt alla dem som stannat kvar. Så nedgraderar man effektivt en fattig uppväxtmiljö till något att förakta. - Läsaren har ju bara orden att gå på.

 

Idag skriver Lena Anderssom i DN om kunskapens väg in i oss. Det är en tänkvärd artikel, med all sin kraft argumenterar hon för träningen, övningarna, intensiteten och ansträngningen i lärandet. Hon frilägger elevens eget ansvar och argumenterar för dess avgörande betydelse för (skol)resultaten. Som grepp är Lena Andersson diskussion både överraskande och tydlig. Renskalad på ett intressant sätt mitt i alla skolpolitiska nevroser. Om hon sedan hade haft min muttrande historielärare i gymnasiet som aldrig artikulerade, aldrig krävde något och knappast hördes när han alls talade, så skulle hon förstå att jag inte satsade järnet på just historia.

 

Pedagogik ska tillämpas mellan människor, så är det tänkt. Det är en grannlaga övning. Livsavgörande ibland, ren njutning andra gånger. Man kan bli andäktig för mindre.

 

Annagreta

 

 

Det här handlar inte om pressen som ibland bara ser den ena sidan av saken. Det handlar om ljuset som nu belyser saker och ting, självsvåldigt, ensidigt och envist. Skoningslöst, säger somliga, löftesrikt säger andra.

 

Jag läser idag i Forskning och Framsteg att Stephen Hawking nu inte tror på svarta hål längre. Det gjorde han ju tidigare, förvisso. Den frågan har alltså varit för ensidigt belyst. I stället, säger han, finns det en skenbar horisont. Känns det bättre, undrar jag. Skenbar och ändå befintlig? Man baxnar, skulle en viss Västerbottning säga.

 

I stället kan man beskåda något mera jordnära som faktiskt existerar; nämligen min gamla paradisbuskes stränga basgrenar och deras symbiotiska närhet till Fujigranen. De var den granen som skulle blivit högst 4 meter enligt den dåtida plantskoleförsäljaren, men som nu reser sig som ett tiometers spjut upp i uppsalahimlen. Eftersom jag satte dessa två alldeles för tätt ihop har jag nu en totalt hopslingrad växtlighet just där vårsolen sakta sänker sig i kvällningen. Oskiljaktliga, men skönt belysta, låt vara ensidigt.

 

Annagreta

 

 

 

 

Vilken skön artikel han skrev idag, denna orädda Johan Croneman. Han skrev och berömde Ann-Marie Rauer rakt igenom, hyllade henne och jämförde henne med andra intervjuare på TV. Hon vinner den jämförelsen, tyckte han, och det med besked. Hon lyssnar, skrev han, och hon är inte imponerad. "Men hon är tjej och medelålders och alldaglig och kommer nästan aldrig skapa en enda rubrik kring sitt privatliv".

 

Cronemans artikel blev i min värld mer än beröm till en enskild person, den blev också en protest mot allt överdrivet synlighetstänk, all trendiver och all manlig överdos i alla de sammanhang som räknas. Hon är bättre än Skavlan, skriver Croneman, men kommer aldrig att få ett eget "Skavlan".

 

Inledningsvis dissar Croneman några av sina egna tidiga skrivövningar och intervjuer, det behövde han inte göra, men eftersom det är så sällsynt att en skribent gör såna saker så kan han väl få göra det. Attityden är det viktiga, och erkännandet av en "alldaglig tjejs" överlägsna kunnande i en svår bransch gör skillnad i denna dystra tid.

 

Sedan kan man undra över att det känns så märkvärdigt med sånt beröm från en man till en yrkesmänniska av kvinnligt kön. Hade en kvinna skrivit detta hade det haft ett stänk av revolt över sig; nu får det ett drag av neutral sanning. Det egna reviret är ens egen angelägenhet, den andres revir ser man utifrån. Jag hoppas Ann-Marie Rauer läser DN idag.

 

Annagreta