bookzoom

... "där stod ett soffkadaver draperat i blommig vaxduk" ....."den skrovliga himlen puffade ut stora snöflingor" .... "de passerade byar uppätna av skogen, städer svalda av den lavklädda taigan".

 

Läser just nu "Kupé nr 6" av Rosa Liksom, dvs Anni Ylävaara. Det är en märklig bok, inte så mycket för handlingen som för språket. Författarinnan bjuder på ett märkvärdigt märgfullt och personligt språk medan hon tar oss med på en resa längs den transsibiriska järnvägen från Moskva till Mongoliet. De två huvudpersonerna, "flickan" och "mannen", reser under sovjettiden, de är omaka, minst sagt. Han är medelålders, grov och vodkaberoende, hon är en ung studentska som ska förkovra sig österut. De hamnar i samma kupé och delar allsköns upplevelser, som vi får berättade utifrån flickans vinkel.

 

Rosa Liksom skriver utmejslat, dels om det händelserika livet ombord på tåget, dels och framför allt om miljöerna de passerar, de åldrade byarna och de slitna människorna. Man kan säga att Rosa Liksom skriver i moll, med barocka inslag när det behövs, dvs när händelserna blir högljudda, hotfulla och skrämmande. Hon är mästare i stämningar och nyanser. Hennes genomarbetade språk är personligt, det är hennes eget. Samtidigt kan man kanske begrunda hur det hade blivit om hon gått ett enda steg längre, och laddat beskrivningarna ännu mer med målande adjektiv. Mästerskapet ligger i begränsningen, och det är denna balansgång hon klarat av.

 

En ovanlig bok, ett ovanligt rikt och personligt klingande språk. Samtidigt ett alldagligt tema; en resa med avbrott, med hotfulla eller pinsamma incidenter blandade med övermaga attityder. Mitt i alltihopa får man en rätt detaljerad inblick i sovjettidens villkor för unionens folk och miljöer. Läs den.

 

Annagreta