bookzoom

En klurig rackare var han, Brasse, killen som mötte barnens humor på deras planhalva, i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Där skrev han historia tillsammans med Eva Remaeus och Magnus Härenstam. Brasses figur kunde göra bort sig. Han var den ende som inte visste hur man skulle bete sig. Han var den i programmet Fem myror som oftast var osäker, men som barnen, tittarna, gillade bäst. Han fyllde en lucka; han var en lektion i kärlek.

 

Nu är han borta, den goda karln. Fast egentligen inte; hans inspelade program finns ju och kommer hoppeligen att visas nu. Gör det, SVT, för det är ont om såna som Brasse.

 

Annagreta

 

Enligt tidningen Fokus kommer nu Pär Västberg med en ny bok som ska handla om hans fars hemliga förhållande med hustruns syster, hans svägerska alltså. Det är inte första gången denna familj beskrivs in i minsta detalj.  För ett par år sedan skrev dottern i huset en avslöjande bok om sin uppväxt där fadern, ytterst mån om ett gott renommé i omgivningen, levde ett motsvarade dubbelliv om än utspritt utöver de direkta familjebanden.

 

Thomas Bernhard kommer inte att läsa boken. Han bryr sig inte om dessa saftiga förvillelser inpån de akademiska knutarna. Han vill hellre läsa Horace Engdahls kommande epistlar, ännu inte annonserade visserligen, men ändå säkert i vardande. Nu sedan karriären på Babel i TV2 i våras, då denna Akademiens förre sekreterare klämde fram en text till Benny Anderssons melodi, är ju Horace Engdahl i det närmaste folkkär. Hur ska han hantera det, undrar Bernhard. Vart har han stuckit för att komma loss och nå de skapande höjderna?  Sitter han månne på nåt kafé igen, denna gång kanske i Rom, och trevar sig fram på tangenterna mellan kaffeklunkarna? Skådar han kanske just nu ut över Piazza Navona och suckar lite nordiskt? Ingen vet med bestämdhet. Vad man kanske ändå anar är att han knappast kommer att skriva en bok om sina familjeupplevelser, det känner Bernhard på sig. Han förklarade detta till sin Lebensmensch eftersom han kände ett behov att dryfta saken. Hon vände sig till Bernhard där hon satt och gjorde i ordning den svamp hon plockat i den regntunga skogen och svarade med ett litet leende att hennes längtan efter akademiska herrars hemliga romanser med tiden skrumpnat ihop till ett absolut minimum.

 

Annagreta

 

 

Utvandrarna på Dramatens stora scen är en skakande - och vacker - berättelse. Den genomsyras av Mats Eks danskonst, estetik och skickliga regi. En höjdare.

 

Tempot är lugnt, scenografin både djärv och vacker och sen har vi då dansinslagen.  Genom dansen återges mödan, tyngden i arbetet, ovissheten när allt blir allt svårare i det småländska  jordbruket. Men dansen återger också glädjen, till exempel hos den unge optimisten Robert, minnesvärt dansad av Christoffer Svensson. Mixen med stora filmade sekvenser är genial, den ger publiken en närhet som annars inte är möjlig att skapa från scenen.

De stora bakgrunderna är påträngande men tillräckligt vackra för att gå hem, i synnerhet som de moduleras mycket följsamt i färg och form. Vissa inslag med folkloristik kunde man ha skippat, de känns lite sockrade.

 

Pjäsen föder många tankar. Utvandrare blir invandrare, då som nu. Man flydde och lämnade allt, då som nu, och man var beredd att göra sitt yttersta för att lyckas överleva, då som nu. Det som sker idag sker nära oss, men inte tillräckligt nära för att vi ska greppa allt vad det innebär. Mats Ek har fört oss ett par steg närmare den förståelsen, genom att ge liv åt berättelsen om många svenskars svåra livsval i slutet av 1800-talet. Bland dem fanns också min farmors fem syskon. Tidsglappet mellan då och nu krymper, till gagn för vår förståelse.

 

Hoppeligen blir det mer Mats Ek i den svenska teatervärlden.

 

Annagreta

Thomas Bernhard är bra att ha. Jag har upptäckt att han är mitt andra jag. Särskilt dagen efter ett party eller när regnet hamrat färdigt och gatan nedanför ser ut som Vänern. Då är Thomas Bernhard och jag en enhet.

 

Besöket idag hos tandhygienisten var spikat sedan länge. Det skulle äga rum vid pass kl 14. Hon lyckas alltid skapa poesi mitt i det prosaiska som hon sysslar med. Kan slipa bort tandsten så att det uppfattas som en pilgimsresa längs Via Appia till Aosta där kejsar Augustus höll till och mallade sig. Via Appia är stenlagd, så så långt stämmer allt. Den är också lång, som alla vet.

 

Thomas Bernhard har inte vandrat längs Via Appia sedan 60-talet. Numera avskyr han moderna människors vandringar som ger kulturhistoriska poäng (det kallas att "inte vara bekväm" med såna vandringar). Han kan inte stava till Compostela heller. Det beror på en brist hos honom, en religiös lucka i förening med ständigt ömma tår och en tendens till meniskskador. Sist - dvs idag - vandrade han i alla fall mellan husknuten och bilen. Han skulle ju köra till tandhygienisten. Det var strängt taget ingen lång resa, men irriterande nog visade den sig vara knökad med röda ljus och dödsföraktande cyklister och enorma traktorer och hästskjutsar (!) och folk på väg till återvinningen med stora lass av helt onödiga pinnar, kvistar, lövruskor och träd i helt eller halvt nedbrutet tillstånd. Bernhard blev inte nedbruten utan gillade ändå läget, körde med livgivande radioprogram i bilen och tutade aldrig, hur eländigt än medtrafikanterna betedde sig. Han brukar inte gilla bilfärder som går i riktning mot tandhygienisten, men idag stod han ut, rullade alltså nyktert iväg och följde trafikreglerna utan nämnvärt knot. Tillbaka gick det lättare, en lätt religiös känsla infann sig nästan, som hade han framgångsrikt tillryggalagt nån sträcka på Via Appias kullersten utan att få ont i menisken (han har liksom jag bara en kvar).

 

Bernhard och jag vilar nu ut. Han har klappat katten och jag har läst en svår drapa i morgontidningen som jag inte förstod. Tack, alla partyvänner!

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Nyheter kan vara olika. Nu idag har en rymdfarkost, utskickad av NASA, kallad Stardust, samlat på sig sju dammkorn. Kornen anses ha fastnat i ett gel på Stardusts sida. Farkosten har seglat runt i rymdhavet i 15 år innan detta hände. Alla engagerade är oerhört upplivade av detta. Fyndet är både litet och stort.

 

Kontrasten till dagens övriga nyheter är påträngande. Fynden gör entré mitt i alla rapporter om krig och förödelse, om systematiska våldtäkter i krigen, om svält och törst, om levande begravda och avhuggna huvud på pålar till allmän skrämsel. Detta tornar upp sig på ena sidan i huvudet. Hjälp. Hur är vi skapta då krig ska lösas med mera krig hela tiden?

 

Samtidigt hör jag Svante Pääbo tala i sommarprogrammet på radions P1. Lugn och sansad, men samtidigt ivrig och kraftigt fascinerad av sin forskning som gäller att hitta spår av våra tidigaste förfäder, framför allt vill han veta mer om neandertalarna. Tack vare genetiken och en samling ryska forskare i bortre Sibirien hade han fått möjlighet at fördjupa sig i detta problem mer än kanske någon annan forskare, och med framgång, dessutom.

 

Var neandertalarna för tålmodiga, satt de i princip som tjuren Ferdinand och luktade på blommorna och blev därför lätta att besegra av de otåliga och agressiva cromagnonmänniskorna, dvs våra förfäder? Vi sägs visserligen vara många som har lite neandertalsblod i oss efter somliga romanser på den tiden, men inte tillräckligt för att balansera de agressiva dragen som är så mycket mera dominanta.

 

Utan att dra för långa konsekvenser av detta trevande resonemang kan man kanske förmoda att astronomerna som blir så upphetsade över de sju dammkornen, och genforskarna som tålmodigt letar i åratal efter små rester av tidiga människor i en grotta i Sibirien kanske är mer neandertalare än de många krigsherrar som nu varje dag kränker alla tänkbara gränser, både på kartan och i etisk/moraliska avseenden.

 

Annagreta

 

 

I dagens DN skriver Gunnar Jonsson en kort glimt om Italien och dess politiska liv. Det sker inte så ofta på ledarsidorna. Och då det nu sker är det i form av en liten avmätt suck. "Italien känns igen. Det händer inte mycket", skriver Jonsson. En annan vinkel hade kunnat ge motsatt kommentar; det händer nämligen en hel del där. Även om ingen kan förvänta sig att stora förändringar går snabbt.

 

Premiärminister Renzi ägnar just nu all sin kraft åt att ombilda parlamentet och vallagarna i syfte att nå effektivitet och spara åtskilliga miljarder. Det tar tid, och kräver snart sagt övermänskliga talanger av diplomati i förening med brutalitet. På banan där alla lopp ska ske återfinns Kajmanen eller il Cavaliere, dvs Berlusconi och hans egensinniga följeslagare i olika shatteringar. I det andra båset sitter Beppe Grillo och hans spretiga grupp, tillräckligt många för att åstadkomma både förtvivlan och kaos i beslutsprocesserna.

 

Renzi har hög fart i arbetet och han saknar inte kraftiga trumfkort. Hans regering består av lika många damer som herrar, dvs 8+8 altogether. Det är inte vilka damer som helst, de sitter inte med bara för att de är snygga, om nu nån trodde det. (När DN häromdagen skrev om olika länders kvinnliga representation i resp parlament hoppade man över Italien som annars hade varit "bäst".) Att det sedan går trögt med all byråkrati kan ingen förneka. Antalet stämplar som behövs på officiella dokument av vad slag de vara må är oräkneliga... Och beslutsprocesserna går inte fort och inte är de ofarliga heller. Häromdagen råkade en kvinnlig senator stuka armen i en diskussion om just senatorernas framtida uppgifter. Det är inte fel på engagemanget. Kanske bättre det än en stilla gäspning, eller hur?

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

Liljan samlar sig så länge

att min väntan blir till oro

men så slutar hennes långa tvekan

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

Med dräpande formuleringar skildrar Aase Berg i dagens DN hur det förhåller sig att män är jämförelsevis lättkränkta. De har vant sig vid att få sin vilja igenom, skriver hon, och när det bär dem emot blir de kränkta. Vi kvinnor som har lärt oss att vara följsamma, beredda på oförutsedda händelser i vår tillvaro präglad av ansvar för hemmalogistik, barnavård och annat familjärt, vi har en bit längre till att bli kränkta, fortsätter hon.

 

Ett tag diskuterades om det blivit inne att känna sig kränkt. Vi hade en diskussion om en sorts kränkning som påminde om/eller sammanföll med kokett missnöje, t ex om förlust i kampen om uppmärksamhet. Och ordet kränkning har fått en allt flercylindrigare betydelse. Jag blev antagligen kränkt då en man framför mig i bilkön tog min tilltänkta parkeringsplats. Osv...  Löften bröts vilket kränkte, fredsöverenskommelser kränktes, och sjukdom kränkte någons självkänsla. Hotfulla och/eller smaklösa tillmälen kränker dagligen många människor.

 

Ordet inkräktare har samma ursprung, tror jag. Den där mannen inkräktade på min personliga sfär, hörde jag sägas av en möjligen lättkränkt dam. Ordet inkräktare verkar närma sig betydelsen av ordet invandrare i Jimmy Å:s vokabulär. Jimmy Å känner sig förmodligen kränkt av flyktingar. På ett eller annat sätt, fråga mig inte hur. Min katt vill heller inte ha andra katter på sitt revir, men det är ju å andra sidan bara en katt utan politiskt ansvar eller ens en plats i riksdagen.

 

Annagreta