bookzoom

En gammaldags restaurang, en dovt gråbrun miljö med höga väggpaneler, små bord intill väggarna och svag belysning. Man hör marschmusik utanför - och genom en dörr i fonden kommer plötsligt Karl XII inridande i full fart. Hästen lyckas stanna upp intill bardisken och sedan är det Karl XII som styr vad som ska hända. Han vill bl a ha ett glas vatten (med bubblor) och något senare spanar han in en servitör. Hela tiden passerar armén till häst utanför restaurangen, deras tramp är monotont och musiken taktfast. Det tycks inte finnas något slut på armén, den verkar oändlig, hästraden rinner förbi där utanför med ryttare och utrustning, allt är svartvittgrått. Vi ser scenen i två versioner, före och efter Poltava. Det är två scener ur Roy Anderssons "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron".

 

Samtliga scener i filmen är så nära stillbilder man kan komma; långsamma låtsaslekar, en grå, överdrivet monoton verklighet. Det är lite löjligt, alltihopa, men det är också något djupt sorgligt och absurt över det hela - och estetiskt genomarbetat. Den vackre servitören som vinner kungens gillande, bär vit skjorta, medan alla andra bakom disken bär kavaj, och klappret från hästarnas hovar är rytmiskt och militärt.

 

Detta var ett par av filmens scenerier. Noggrannheten märks i allt hantverk, liksom förmågan att skala ner scenerna till kärnan. Vi företräds av vardagsmänniskor utan försköning, vi är alla alldagliga, i allt. Våra beteenden visas upp utan pardon, vi ser våra medmänskliga brister, vårt översitteri, vår ständiga väntan. Vi tvingas ofta le åt vår egen otillräcklighet.

 

Inte underligt att Roy Andersson fick Guld i Venedig. En konstnär med en alldeles egen estetik och en tjurig envishet i sin avsikt. Det gör ingenting om han är Hugo Rask. Filmen om duvan är så mycket intressantare.

 

Annagreta