Thomas Bernhard, rimfrosten och byråkraten

Han gillar inte rimfrost, Bernhard. Den påminner honom om sluttningarna utanför Graz, där han mötte den outhärdliga byråkraten. Nu anser han ju egentligen att alla byråkrater är outhärdliga, men den här, som det nu handlar om, hade överträffat sig själv, enligt Bernhard. Han hade krävt stämplar och avgifter, han hade trummat med fingarna mot skrivbordet och han hade pekat med hela handen i negativ riktning. Bernhard hade känt sig så underlägsen och så maktlös att han gått ut och satt sig mittemot den gnistrande rimfrosten, där på sluttningarna utanför Graz.
 
En avlägsen släkting hade berättat för honom att rimfrostens små iskristaller kan vara hur vackra som helst, men det dövöra som Bernhard då vände till var inte att öppna igen på ett bra tag. Ett sånt pjolt, tänkte Bernhard. Men eftersom det lackade mot jul då detta hände, knep Bernhard tyst och påstod utan att tänka sig för att han inte var fanatiker. Vill folk pryda sina tomter med tomtar och fejkade iskristaller, så gärna för mig, fortsatte han sitt tänk. Plötsligt erinrade han sig sin Lebensmensch och hennes vurm för juleljus, lysande bockar och luciastänk i håret. Hon hade, insåg han, en alldeles låst uppfattning om julen och dess framtoning. Allt skulle lysa, om det gick. Hon till och med gillade att berätta om den gången då grannens lada brann ned på julafton. Henne måste man gå till mötes med försiktighet och underkastelse, tänkte Bernhard. Åtminstone under denna årstid.
 
Sagt och gjort. Han gick hem, såg lite tankspritt på grannens gnistrande kristallutställning i trädet och försatte sig i en tolerant och helgriktigt from sinnesstämning. Denna sinnesfrid spred sig sedan till hans grannar som glupskt och glatt tog till sig julen och hela det rimfrostiga kittet.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0