bookzoom

Nu har vetenskapen upptäckt tamkatten. I Vetenskapens värld visades i måndags en undersökning av kattens nattliv och räckvidd. Det hedrar vetenskapen att den nu insett vidden av denna djurarts intressanta mysterier och  visar katten ett rättmätigt intresse. Hundar går ju ut i koppel. Det är redan utrett. Katten, med sin intelligens och sitt välutvecklade sinne för livets väsentligheter strövar däremot fritt, men detta har hittills inte väckt vetenskapens intresse. Inte förrän nu. Hur fritt och hur långt, det ville forskarna veta.

 

Brutus, Sofi och de andra engelska katterna fick både kamera och mik runt halsen, och deras väg kunde följas på forskarnas skärmar. Konfrontationer inträffade, det frästes och jamades, studerades och funderades. Samtidigt lärde sig forskarna att katter - tvärtemot vad man utgick ifrån - också kan vara ovanligt toleranta mot varandra och till och med sova tillsammans, vilket föranledde vetenskaparna att lansera en teori om domesticeringens successiva förlopp, också framåt i tiden. Allteftersom vi har katten som husdjur avtar deras egotrippande natur - de vill helt enkelt vara tillsammans i stället för ensamjägare. Trodde man. Mystiken ömsom tätnade, ömsom skingrades. Alla (?) katterna hade kattlucka därhemma, vilket visade sig medföra oväntade besök hemma hos somliga, särskilt hos dem som hade god mat i kattskålen. Ingen blev särskilt upphetsad över detta. Direkt impade blev de i stället av två katter som elegant delade på ett gemensamt revir; "När jag är ute då är du hemma, och tvärtom", visade sig vara den salomoniska modellen, klart belagd på skärmen.

 

Samtidigt intervjuades kattägarna, som i tur och ordning visade sig felbedöma sina katters nattliv. De hade kort sagt ingen koll. "Min katt går bara till tomtgränsen" visade sig gälla en kisse som stolt stack iväg en kilometer i vardera riktningen hemifrån. "Min katt tar inte möss" visade sig handla om en katt som lämnat en stendöd mus på husets trappa, varpå dess matte raskt förklarade sig se att musen säkert dött "of old age".

 

Som kattägare kan jag säga att jag välkomnar denna avspända gren på forskningens träd. Allt behöver inte vara Rocket science. Det finns närmare ting att begrunda. Programmet slog tittarrekord.

 

Annagreta

Det är en bok värd att läsa och begrunda, Eskil Francks självbiografiska skildring "Giv mig, min son, ditt hjärta". Titeln är ett citat ur ett brev som författaren fick av sin far (prästen) inför skolstarten, och boken handlar om sonens (senare också prästvigd) växande granskning av hemmets religiösa krav och dessas tillämpning i verkligheten. Denna granskning pågår ända in i kaklet, så att säga, dvs tills att Eskil Franck avsäger sig prästämbetet i Svenska kyrkan.

 

Boken är resonerande, berättande och reflekterande. Den är också imponerande. Jag kan tänka mig vad allt detta kritiska förhållningssätt i en högkyrklig omgivning kan ha kostat. Vilka svåra överväganden det måste ha handlat om, och vilket mod som rimligen fordrades för att löpa linan ut till slut. Jag kan också tänka mig att det var svårt att skriva ned det hela med den uppriktighet som krävdes. Sannolikt var det ändå nödvändigt att sätta ord på hela förvandlingen, hela protesten och det inre ansvaret för det egna agerandet. Skildringen blir spännande, lärorik och samtidigt alldagligt prosaisk. Många har tänkt om i religiösa och ideologiska frågor, och några har också skrivit om livsavgörande steg i den ena eller den andra riktningen. Franck ger med sin bok ett exempel på hur man tar sig igenom en sådan utmaning med bibehållen integritet.

 

Intressant är hur den trosvissa lydiga pojken så sakteliga övergår till att följa sitt intellekt och tillåta kritiken komma fram. Jag fäster mig också vid att Eskil Franck aldrig med en stavelse tycks behöva driva frågan längre än till det personliga ställningstagandet. Han slutar bara gå i kyrkan. Han noterar hur dess verksamheter fortsätter i gamla spår, trosvisst. Det hade legat nära till hands med en portion ironi, men den kommer inte. 

 

Intressanta är också berättelserna om författarens engagemang för acceptansen av kvinnliga präster och homosexuellas rätt att "godkännas" av kyrkan. Där framgår hur stridbar han är och har varit för det som är humant och värdigt ett modernt samhälle.

 

Uppbygglig läsning, faktiskt. Skärpa och integritet visas upp. Inte illa.

 

Annagreta

Sara Danius inträde i Svenska Akademien ägde rum  den 20 december och inspelningen repriserades idag. Hennes tal var hälsobringande. Min huvudvärk försvann, och jag började se positivt på somliga saker i tillvaron. Hon tecknade företrädaren Knut Ahnlund och hans verk. Uppgiften måste anses vara grannlaga.  Ahnlund tog ju inget extra för att säga sin mening, också när det blev strid, det fick Akademien erfara vid flera tillfällen, och till sist avgjorde Ahnlund det hela genom att helt avstå från att delta i dess arbete och sammanträden. Han blev naturligtvis inte populär där, och en viss kyla verkar dröja sig kvar på plats, att döma av direktören Västbergs ord i anslutning till installationen.

 

Men Danius är skicklig och nutida. Hon svävar inte enbart ut i företrädarens litterära prestationer utan ser också klart på den begåvade företrädarens vardagliga egenheter. Vi får höra om Ahnlunds vredesutbrott mot skorstenen på hustaket - "han blev alltid arg på saker" - och hans svaghet för Konsums limpa, en faibless som inte kunde drabba hans föräldrar av politiska skäl. Sådana inslag ger skarpare bakgrund till mannen ifråga än långa haranger om hans gärningar på parnassen. Naturligtvis serverades senare  Ahnlunds litterära mångsidighet på ett elegant fat, med både primörer och heta såser som tillbehör. Det till synes enkla är kvalitet. Ingen ska underskatta denna Danius.

 

Det syntes ingenting i de fårade ansikterna runt bordet när hon talat färdigt. Är det inte förenligt med snille och smak att visa uppskattning, att till exempel applådera? Akademiens uppdrag är ju starkt förknippat med just uppskattning, belöning och hejarop?

 

Vissa företeelser är fortfarande obegripliga, men huvudvärken försvann i alla fall.

 

Annagreta

Mörk materia låter skumt, mörk energi direkt opålitligt. Jag läser att universum har en skapligt kartlagd sammansättning numera. Den inger oro.

 

Hör bara. Man tror nämligen att 68% av vårt universum är mörk energi, 27% mörk materia och resten, dvs 7%,  är det vi känner till. Vi lever alltså utkastade mitt i det mörka okända. Och största delen, den mörka energin, beter sig så att den får allt att expandera. Låter det lugnande?

 

Mitt i denna splittrade värld kommer nu en liten rymdsond som heter Rosetta att försöka nå en komet med det ryska namnet Tjurjumov. Kometen finns inte precis nästgårds, utan Rosetta har fått färdas 800 miljoner kilometer (det tog flera år) för att komma i närheten av den. I november ska Rosetta drabba kometen, på ett eller annat sätt. Forskarna sitter i Darmstadt och är utom sig av spänning. Det står i tidningen att de konsumerar enorma mängder salta jordnötter.

 

Man får ta ett steg i taget, så mycket är klart. Här nere på jorden är det också mörkt, både i den ena och den andra bemärkelsen. I Davos samlas herrarna i World Economic Forum för att mötas och tala om våra jordnära problem. En bit därifrån, i Montreaux, sätter sig Syrienkonferensens beskurna deltagargrupp i hopp om att kunna tala med varandra om de hemskiteter som pågår. I Kina har det blivit modernt att skaffa sig en (helst tystlåten) kvinnlig säkerhetsvakt utanför villan. En svensk professor i Göteborg vill inte att vi ger något till romerna som tigger sittande på gatan, och i Italien återkommer Berlusconi med buller och bång till makten. Var är ljuset i tunneln?

 

Nu sätter sig våra garderade makthavare i terapisoffan inför TVkamerorna. Ett tecken i tiden, pojkar. Blir det spännande? Ska vi ta fram jordnötterna?

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Strage diskuterar trender i DN. Han jämför Gustaf lll:s tid med vår egen, och trenderna då och nu. Han menar att vi som ursprungligen är bönder och lever nedkylda i ett uselt klimat helt enkelt av dessa skäl måste drömma oss bort, närmare bestämt till New York, --- ungefär som skedde på 1700-talet då finesserna och inspirationen importerades från Frankrike. Han pekar på en BBCfilm som påstått att vi beundrar New York så enormt att vi börjar kalla Hornstull för vårt Brooklyn. För att känna oss coola, alltså, eller som Strage formulerar det "kissnödigt trendiga".

 

Är detta ett problem? Ska man satsa på att göra något åt det? Hur ska man hantera det kissnödigt trendiga?

 

Thomas Bernhard vet. Han vill inte känna av några trender; själva ordet är honom föraktligt. Han misstror det nymodiga, det som blivit inne i vissa kretsar där folk med stort självförtroende vistas. Han avskyr dessutom all inbördes beundran, varhelst det ger sig till känna. Och inte bryr han sig om vad gamla kungar har och har haft för sig, varken hemma eller i utlandet. Han är inte impad av dem. Det enda som nu, sedan ett halvår ungefär oroar honom är att hans egen stil verkar ha attraherat ett antal existenser som ideligen klottrar på hans minne, personer som han inte har något till övers för. Han vill inte hamna i nåt fokus, vill inte prata om sin drivkraft, sin barndom och sina preferenser. På sista tiden har han uppfattat ett rykte som säger att han - ordagrant -  "börjar bli trendig". Somliga kulturskribenter ska ha tagit honom under sina vingars skugga och placerat honom i ett alldeles eget, snudd på attraktivt fack. Detta har gjort honom illamående och febrig på eftermiddagarna. Hans Lebensmensch har skaffat en luftfuktare för att om möjligt lätta på Bernhards envisa suckar och mörkerseende. Utgången är oviss, förmodligen inte ljus. Han har trots allt så smått börjat skriva på en motdrapa som han vill ha införd på DNs familjesida, där han med emfas tar avstånd från att förknippas med ordet trendig och undanber sig all kissnödig uppvaktning.

 

Annagreta

 

 

Nollställd gick jag in i salen på Fotografiska där Elliot Erwitts fotografier visas. Jag hade en förutfattad mening om hans bilder, trodde de var av den utstuderade sorten, där bildernas element och komposition dominerar och berättelsen uteblir. Så fel jag hade. Den här killen hade både-och, både formkänslan och känsla för berättelsen. Det är en bitvis rolig utställning, finurlig, och vacker. Dessutom har den några höjdare, som bl a den med den nyblivna mamman som (tillsammans med sin katt) studerar och beundrar den lilla nakna bebisen. Såna bilder är ovanliga, fortfarande. De kräver mycket av fotografen. Empati och förståelse och respekt. Sune Jonsson är den svensk som man kan jämföra med. Han hade allt det där i mötet med sina människor i glesbygden.

 

Empati visar också pressfotograferna med sina bilder från revolten i Nordafrika för ett par år sedan. Roger Turessons bilder står ut som de sammanfattningar de är. De är estetiskt välgjorda - det är också av betydelse för att vi ska stanna upp. Det grymma i krigets vardag kan en fotografisk bild sammanfatta med en egen estetik.

 

Fotot vinner mark på sin kvalitet. Det spelar ingen roll HUR bilden skapats, bara den är bra, brukade Pontus Hulten säga när han tillfrågades om huruvida foto var "konst". Fotografiska har givit Moderna en match på fotografins område. Distansen till den vanliga konstens marker ser ut att ha mejslat fram fotografiets betydelse, både som konst och som dokumentär journalistik.

 

Annagreta

 

 

 

Mitt skrivbord fylls i dessa dagar av nedåtgående spiraler. Mentalt alltså. Det ligger bara dystopiskt lutande böcker där, böcker som pockar på att läsas; Therese Söderlinds "Norrlands svårmod", Thomas Bernhards "Frost" och Fabrizio Gattis "Bilal på Slavrutten till Europa". Allvarliga saker, även om Bernhard ibland lyckas såga av den sorgliga gren han sitter på så att dimman lättar och man får le inombords. Han har nu träffat på "målaren" på det värdshus där han vistas. Denna man är klädd i målarrock och går ut tidigt på morgonen för att "träffa dödens spöke". Nästa ögonblick berättar samme man hur förfärligt det är med myggorna på platsen; blir man angripen av myggsvärmarna på natten åldras man flera år på raken. Målaren som ändå överlevt går ibland över till prästen i prästgården för att tala med prällen om hans svarta katt, "eftersom det är det enda man kan prata med honom om".

 

Intill böckerna ligger senaste Forskning & Framsteg där det hejas vilt för att vi snart ska hitta utomjordisk intelligens. (Kanske innan den jordiska kommit i dagen?) Lycka till, tänker jag, dyster som jag är. Ett jätteteleskop (egentligen två) ska byggas, dvs en serie teleskop i ökentrakter som ska kolla om Einstein hade rätt (detta säger jag i skarp förkortning, själva komplikationsgraden i saken avhåller mig från att gå in djupare i denna mörka materia). Jag som känner starkt för en bibehållen Einsteingloria är oavkortat negativ till detta sökande, även om den andra sidan av hjärnan min tycker att det är trevligt med utomjordisk nyfikenhet. Dessutom ska Iran skicka upp en perserkatt i rymden, står det i FoF. Det stärker deras förmåga av obestämt slag, som inte verkar ha något med Einstein att göra.

 

Än har inte humöret mitt kommit i balans, rubbat som det blivit av alltihopa. Svenska skidskyttar sköt uselt idag. Termometern står på minus 12 och det blåser hårt från ishavet. Katten min har kommit in och sover ihärdigt, som i protest.

 

Annagreta

Journalisten Paul Frigyes har skrivit en bok om Guillou, trots att högst densamme håller på med en självbiografi. Redan där blir jag impad av Frigyes. Han har nämligen en kritisk distans till fenomenet Guillou, hur många andra har det?

 

Guillou är förorättad, och nu ska världen få veta det. Boken har förstört mitt rykte, ungefär så ryter han i TVrutan, och fortsätter: "Jag blev aldrig relegerad, se här jag fick betyg!" Och han håller fram ett skolbetyg och säger att han minsann fick tre stora AAAn, varav ett gällde ORDNING. - Du beskyller mig för att ljuga!!!!! Du har förstört mitt liv!!! Den förorättade, förtalade och förfördelade ikonen följer krigsreceptet; anfall är bästa försvar, hans röst är hög. Han artikulerar väl. Frigyes väljer att avvakta, gafflar inte tillbaka.

 

Som fenomen i tiden är Guillou en ikon, han är närapå den mest kände, den mest diskuterade, den mest synlige och uppburne i skrivkulturens Sverigevagga. Han är en skicklig författare, och han var tidigare en intressant och orädd journalist. Nu skriver en kollega i hans tidiga yrke en biografi om honom. Utan knäböjningar, det kunde man utläsa av det välskrivna och intressanta kapitel ur boken som DN publicerade häromdagen. Frigyes frågar sig hur en sådan mytisk bild kunnat uppstå, så utmejslad, så långlivad och så allomfattad. Media har bidragit, javisst, ingen tvekan om det, men föremålet för vår beundran har onekligen haft förmåga att medverka till mytbildningen. Det är i dessa frågor som granskningen bottnar.

 

Det ska bli intressant att läsa boken när den nu kommer ut med felen rättade. Att boken "är död" som Guillou sagt med sträng röst, stämmer naturligtvis inte.

 

Tänk om Guillou i stället hade påpekat felen och tillfogat en axelryckning. Hade han inte vunnit i anseende med en sån hållning? Nog hade han haft råd med det? Kan det vara så att boken har såpass många avslöjande analyser av händelser och hållningar att Guillou satte allt på detta högröstade försök att "döda" den?

 

Fortsättning lär följa.

 

Annagreta

 

 

 

Knausgård är tidstypisk. Han har mycket gemensamt med facebook och hela twitter och hela meningsutbytet på nätet  - hans skrivande är i varje fall lika öppet, lika självcentrerat och lika alldagligt som det jagstyrda kvittret på nätet. Men är det oväsentligt för det?

 

Svaret måste bli mångbottnat och svajigt. Båda fenomenen - Knausgårds texter och våra nätbroderier - vinner på närgångenhet, upprepningar, vardagshållning och detaljer.

 

Min nuvariant: "Jag tog just fram skärbrädan från väggen där den hänger sedan jag nyss hängt upp den, då jag tog den ur diskmaskinen. Nu skulle jag skära lök på den och tänkte att den ska ju gå i diskmaskinen och då är det ingen risk att lökaromen sitter kvar, så då la jag den på min favoritplats där jag alltid skär lök, dvs till höger om spisen. Löken visade sig fin; den har alltid varit fin sedan jag började handla på ICA, där det verkar vara särskilt stor åtgång på lök särskilt på exemplaren i min favoritstorlek. Tanken går, som den brukar, ut långt utanför min gärdsgård där katten plötsligt fått syn på en ekorre; jag famlar efter minnet av Günter Grass, skrev inte han en bok om hur man skalar en lök, och lät han den inte handla om sin uppväxt och sina olika livsstadier av insikter, utsikter och avsikter? Lökar har ett vackert inre, det är det viktigt att komma ihåg. Grass hör till min osympatiska bryllings favoriter."

 

Ja, så kan det bli. Jag kommer nu att låta skägget växa och sluta gå till frisören ett tag. Skam den som ger sig. Tillvaron är ett oändligt utlåtande på vars och ens digitalitet, bara man vet vilken knapp man ska trycka på.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Hallå hallå, skärpning!

 

Återblickar, framåtblickar, föreläsningar och förebråelser. Vi har ett nytt år som vi enligt normen ska förkníppa med allt det bästa människan förmår. Då behövs det avledare. Jag läser att Thomas Bernhards förstlingsverk nu kommit ut på svenska och heter "Frost". Det länkar över till något väsentligt. Nu kan jag släppa alla återblickar och framåtskådande föresatser och ägna mig åt denna tvärvigg. Det står i tidningen att Bernhard visar sitt ursinne i den boken. Nu börjar det likna något.

 

Jag lyssnar på Lena Anderssons bok "Egenmäktigt förfarande" på radions P1 och det är inte småpotatis, det handlar om en kvinnas åtrå idag, ren och skär, och en man som starkt påminner om en fumlig handbollsmålvakt, en man som rent ut sagt inte verkar vara något att ha. Redan detta gör mig betänksam. Plötsligt hör jag snygga akademiska formuleringar om lystet längtande. Jag studsar mot de litteraturvetenskapliga analystermerna som torrfryser texten. Ett seminarium mitt i alltihopa? Men snart återgår det till vanlig åtrå igen. Kvinnan lider. Mannen vänder på klacken och går upp till sig.  I morgon dag får jag höra fortsättningen, med samma karl och antagligen samma besatta kvinna. Hur skulle det vara med lite ursinne, tänker jag. Lite jävlar anamma?

 

Bernhard hade aldrig hamnat där. Han ser klart när det behövs. Han åstundar raka rör och distans. Tar det emot blir han arg. Han vill ha en rak linje, utan analytiska avvikelser, en rak linje mellan orsak och verkan, troligen också på det känslomässiga planet. Går det åt fel håll så nog vet han varför. Då tar ha sig en promenad och luftar sitt ursinne, häller ut det i naturen eller låter det gå ut över de måndagsexemplar han träffar på.

 

Säg nu inte att Bernhard är en Übermensch, för det är han inte. Han har bara kommit över det värsta som vi vanliga människor dras med; dvs skymd sikt, buskablyg inåtvändhet och en stor dos oförmåga att släppa loss. Jag har beställt "Frost". Mer om den senare.

 

Annagreta