bookzoom

Det är inga rötmånadshistorier, det bara verkar så. Först har man hittat Mussolinis bunker från 1942 mitt i Rom, under Palazzo Venezia. Inget dåligt läge, mitt i smeten, 80 läckra kvadratmeter. Kanske inte helt färdigt med inredning och allt, men avsikten med det hela är belagd. Snart öppnas den för häpna landsmän och oss alla att se och förundras, om vi vill.

 

Sen påstås att dinosaurierna var befjädrade. Verkar opraktiskt. Stora och klumpiga som de var. Fastän somliga släktingar flög ju redan, enligt vad som framgår av de paleontologiska fynden. Fjädrar kan ju också användas till att skrämmas med, man bara burrar upp sig, har jag hört.

 

Apropå burra upp sig så har Berlusconi börjat härja igen. På riktigt. Han är ju nu fri, såsom fågeln, efter det senaste domslutet. Hur det kunde ske är obegripligt. Utnyttjandet av den minderåriga Ruby som stod   - och står - under hans beskydd var en av orsakerna till hans dom på ett antal år (omvandlat till samhällstjänst plus utestängning från politiska/offentliga uppdrag). Han behöver nu alltså inte längre gå 4 timmar i veckan till de gamla som vistas i hemmet Sacra Famiglia utanför Milano. Och han kan börja om igen i politiken  och agera officiellt i hans Forza Italia. Enligt vad som ryktas har han nån sorts hållhake på premiärministern Matteo Renzi, i ett politiskt rävspel på högsta nivå som gäller möjligheten att få igenom en stor konstitutionell förändring av det italienska valsystemet, inklusive en stark kvantitativ reduktion av Senaten och dess makt.

 

Annagreta

 

 

 

 

Han tar avstånd, gör han. Thomas Bernhard, alltså. Från Magdalena. Ribbing, alltså.

 

Mitt i sommarvärmen får han ett utbrott. Den annars så behärskade Thomas Bernhard blir i det närmaste oregerlig. "Vad ska vi ha henne till" biter han av. "Hur länge ska hon få hållas innan vi fått nog och stänger av henne?"

 

Vi andra som hängivet sitter klistrade vid hennes läppar (nåja) och försöker göra det rätta, vi blir bara blyga då Bernhard ryter till. Snälla Bernhard, ta det lugnt, säger vi. Vi behöver fru Madde. Hon vet ju vad som är rätt och vad som är fel. I sällskapslivet, alltså. Med knivar och gafflar och sånt, alltså. Och nu senast visste hon allt om inbjudan på facebook. Inte bra, sa hon. Nä skriv brev i stället. Gynna postverket. Sa hon, frun som vet.

 

Hur skulle vi klara oss utan henne, säger Bernhards Lebensmensch som hursomhelst alltid gör det rätta. Det kallas disciplin i Österrike, påstår hon. Bernhard fnyser då ett av sina bättre fnys. Disciplin är det redan för mycket av enligt Bernhard. Nä tacka vet jag en fri själ och egna misslyckanden, fortsätter han, drar på sig tagelskjortan och går ut. Allt medan Frau Lebensmensch suckande och omsorgsfullt sätter sig tillrätta med dagens Morgenblatt. Hennes kaffe kallnar medan hon läser om vilka som dött och vilka som råkat illa ut på annat sätt. Suckande blir hon kvar i sin stol tills Bernhard kommer tillbaka. Var har du din berömda disciplin, kvinna? ropar han då han får syn på henne. Får en Lebensmensch sitta overksam så länge? Har du frågat fru Ribbing om det är OK?

 

Annagreta

 

 

Amos Oz skriver 2006 om den aktuella fanatismen, den ständigt aktuella, i essän "Hur man botar en fanatiker". Hur man bemästrar den fanatiska genen vi alla bär på. Den envisa, låsta tanken. Det kan möjligen ske med hjälp av tre saker; humor, förmågan att föreställa sig den andre, och förmågan att erkänna individens rätt att vara en halvö. Tydligast är detta i politiska sammanhang. Ingen människa är en ö, trots talesättet, menar han. Människor som är fasta i ett socialt eller politiskt system behöver kontakt med fastlandet, med familj och vänner och de andra. Annars vinner fanatismen och den övriga mänskligheten blir en fiende.

 

Amos Oz är en lågmäld analytiker. Han fortsätter i samma utgåva med att berätta hur han, sittande vid sitt författarbord medan de dödande kulorna viner ett par kvarter bort, känner sig som en förrädare. Vad kan han som konstnär, som individ göra? Han tar sig ur frågan genom att hylla kompromissen, inte kapitulerandet, utan kompromissen. Han har ju varit gift med samma kvinna i fyrtio år; han vet något om kompromisser, skriver han.

 

Amos Oz särar själv på de relativt få tillfällen då han är helt överens med sig själv i en fråga som kan isoleras och de tillfällen då han kan tänka sig flera ställningstaganden. I de förra sammanhangen skriver han artiklar, argumenterande texter. I de senare finner han stoff till andra texter, där han som författare måste se och skildra olika karaktärer - och förstå dem.

 

Överhuvudtaget intressant läsning. Åtta år senare är Amos Oz´ text lika aktuell; ingenting har hänt på denna tid som ändrat  fanatismens synliga geografi, inga öar har växt ihop till halvöar i Mellanöstern, till exempel. I stället har bara fler grupperingar isolerat sig och sina idéer, med mänskligt lidande av bibliska dimensioner till följd.

 

Amos Oz skriver att konflikten mellan israeliska judar och palestinska araber är inte en kamp mellan "de onda och de goda" utan mellan "rätt och rätt". Han får alltid kritik, från alla håll. Han känner sig hemma i en atmosfär av ambivalens. Detta i en  judisk kultur som inte är "ett land" utan "en våldsam och skränig samling argument, ett ständigt pågåernde gatuseminarium".

 

Annagreta

I dagens DN placerar Knausgård och Ekelund in fotbollsVM i sina respektive liv. De byter texter och dissekerar på. De visar sig gilla olika världar. Den ene en avskild, tyst och familjär värld, där "det magiska är möjligt" men där man somnar under matchen. Den andre en brusande mångspråkig värld utan säkerhetsbälten men med desto mer möjligheter. Han är praktikern; vill "känna bollen mot foten". Rubriksättaren försöker förgäves placera in dialogen under en mera filosofisk rubrik, och ta hjälp av ord som "destruktivt" och "döden". Sen bär det iväg; vem hade vunnit om den hade klarat den passningen? Varför gick inte det laget till final? Hur kommer det att gå, och vems fel är det i så fall?

 

Min vän Thomas Bernhard har läst denna dialog och skrivit en egen version, eftersom han också är fast för att titta på VM i fotboll.

 

Med en rysning i taget kom jag undan kvartsfinalerna med förståndet i behåll. Sedan kom semin då brassarna först tvingades möta Tyskland. O heliga samfund! Mitt blodsocker föll och mina ben kallnade vid anklarna, medan tyskarna dundrade in mål efter mål. Jag ser framför mig vad som hade hänt om Bruse hunnit den boll som Ferdinand Krasse så fegt avstod från att spela. Detta destruktiva spel blev via min plågade själ en maning till försoning, framför allt i det lilla.  I det stora kan jag bara beklaga att döden (i fotbollen) väntar runt hörnet och att själen aldrig ser ut att få sitt i tillräcklig omfattning i en match. Medan jag tänkte detta kom en idé. Jag ska snart, vänta bara, ta vara på den för den passar i min nästa bok, eftersom den faktiskt ska handla om vad jag upplevde när jag var i målbrottet och såg mina fantasier ta form framför ögonen på mina odrägliga fastrar från landet bortom höjderna medan min mor spann garnet av den ull vi fått importerat från fåren i närheten av Gardemoen.

 

Min Lebensmensch har aldrig satt sin fot - eller nån annan kroppsdel heller, för den delen - på en fotbollsplan. Hon har andra planer. säger hon spydigt, medan hon försiktigt häller soppan som blev över efter gårdagens utflykt direkt ned i vasken. Hennes metodiska klapp klapp hörs när hon går. Mina öron behöver tränas inför framtida fotbollsvrål, varför jag nu lägger mig på en gammal kudde och lyssnar på hennes klapp klapp medan grannbarnen håller tyst. Jag måste hämta krafter innan de kommer och - som vanligt - börjar hoppa omkring och härma sina kusiners ointelligenta kaniner. Jag vill inte ens försöka se VMmatchen i sin helhet. De svettigaste spelarna verkar lida hemskt, och detta har en tendens att smitta över på mig, särskilt innan jag fått mitt Abendbrot.

 

Annagreta

 

Det är bra med litteratur som är bra. Tänkvärd. Intressant. Avslöjande. I onsdags, 9 juli, skrev Lotta Lundberg en intressant artikel i Svenska Dagbladet, "Nyanser som bot mot fanatism". Det var eftertänksamhetens lov, men också en lovsång till god litteratur, t ex ; "Att läsa är att lära sig tänka", skrev hon. Man läser för att förstå och fördjupa, hette det vidare. Nyanser behövs, i alla sammanhang, och den skönlitterära litteraturen kan bidra med nyanser.

 

Ibland låter det som om bildning måste komma genom läsning av skönlitteratur. Men gör den det? Förr var bildning något för de välbesuttna, det var deras tradition, en del av deras liv som gav dem status och verbal finess. En fördel i historien. En kulturbärarroll. Det var och är fortfarande oftast män. Men hur var och är dessa herrar i det privata? Uppträder/uppträdde de bildat, klokt och rättvist? Såg de på sitt och andras liv med vad Lotta Lundberg kallar ett fördjupat kunnande? Jag hoppas det, men tvivlar stort.

 

Begreppet bildning är slitet, jag inbillar mig att det står för människokännedom, empatisk förmåga och respekt för andra och andras värde, och att dessa egenskaper kommer till uttryck hos en bildad människa. Jag känner många som har dessa egenskaper och bevisar det i sina dagliga liv. Men jag tror inte att de läser eller har läst särskilt många böcker av den kaliber som Lotta Lundberg förespråkar. De kanske inte har tid eller ork, eller är bibblan på annan ort, eller umgås de i stället eller har de snöat in på något eget specialintresse. De är empatiska, hjälpsamma, kreativa, tydliga och självständiga. Jag menar att de är bildade människor.

 

Sen kan det hända att en eller annan av dessa mina vänner också läser en skönlitterär bok då och då. De tycker det är trevligt och upplysande att läsa. Kanske smyger de till och med in bland hermelinerna nån gång, men när de kommer ut därifrån är deras bildning inte nödvändigtvis större än när de gick in.

 

Så tänkte jag, mitt i sommarkvällen. Jag läser böcker, jovisst. Men det är för sent att hoppas att de ska göra mig till en bättre människa.

 

Annagreta

Om Matteo Renzi varit i Almedalen hade man fått hålla i hatten. Han hade skapat ett rejält vinddrag där han farit fram. Antagligen hade han haft med sig La Merkel, och förmått henne att bada i Östersjön tillsammans med hela säkerhetspådraget. Han tar ju gärna annorlunda grepp. Så bada, det skulle de. Calma calma, hade han tröstat henne då hon närapå fått en kallsup. Du måste simma lugnt, detta är Mare Baltico, signora. Vi ska ju samarbeta nu för ett bättre EU, och då måste du vara stark! Man spårar en faderlig ton. Kanske är det den tonen som charmar Angela, för charmad är hon, varm i hjärtat över denna ivriga boy scout, hur nersänkt i Östersjöns kalla vatten hon än är.

 

När de två badat uppsöker de de svenska regeringsalternativen i parti och minut, vilket visar sig vara en högst förvirrande utmaning till och med för La Merkel, detta rediga fruntimmer. Hon avviker rätt snart och tar sig en stärkande kajpsoppa på raken, medan Matteo Renzi stannar kvar, öppnar skjortan lite till och diskuterar företagande med en snygg donna från Stockholms förorter som visar sig ha många svåröversättliga synpunkter på EUs strukturfonder. Matteo upptäcker att han känner mer och mer sympati för la Svezia, rent politiskt, alltså.

 

På kvällen än alla trötta och lagom salongsberusade av rosa bubbelvin, vilket brukar betyda att så gott som alla förstår sina meningsmotståndare litegrann och går till vila med ett förlåtande sinnelag. Matteo Renzi och Angela Merkel tar flyget till Arlanda, Berlin och Fiumicino, vilket betyder att Matteo Renzi landar som den tröttaste av dem alla, tillsammans med sin välklädda stödtrupp som nu samlar ihop sina tankar, papper och snygga väskor och så sakteliga tar avsked från varandra med trötta kindpussar och svettiga handslag.

 

Annagreta