bookzoom

I dagens DN placerar Knausgård och Ekelund in fotbollsVM i sina respektive liv. De byter texter och dissekerar på. De visar sig gilla olika världar. Den ene en avskild, tyst och familjär värld, där "det magiska är möjligt" men där man somnar under matchen. Den andre en brusande mångspråkig värld utan säkerhetsbälten men med desto mer möjligheter. Han är praktikern; vill "känna bollen mot foten". Rubriksättaren försöker förgäves placera in dialogen under en mera filosofisk rubrik, och ta hjälp av ord som "destruktivt" och "döden". Sen bär det iväg; vem hade vunnit om den hade klarat den passningen? Varför gick inte det laget till final? Hur kommer det att gå, och vems fel är det i så fall?

 

Min vän Thomas Bernhard har läst denna dialog och skrivit en egen version, eftersom han också är fast för att titta på VM i fotboll.

 

Med en rysning i taget kom jag undan kvartsfinalerna med förståndet i behåll. Sedan kom semin då brassarna först tvingades möta Tyskland. O heliga samfund! Mitt blodsocker föll och mina ben kallnade vid anklarna, medan tyskarna dundrade in mål efter mål. Jag ser framför mig vad som hade hänt om Bruse hunnit den boll som Ferdinand Krasse så fegt avstod från att spela. Detta destruktiva spel blev via min plågade själ en maning till försoning, framför allt i det lilla.  I det stora kan jag bara beklaga att döden (i fotbollen) väntar runt hörnet och att själen aldrig ser ut att få sitt i tillräcklig omfattning i en match. Medan jag tänkte detta kom en idé. Jag ska snart, vänta bara, ta vara på den för den passar i min nästa bok, eftersom den faktiskt ska handla om vad jag upplevde när jag var i målbrottet och såg mina fantasier ta form framför ögonen på mina odrägliga fastrar från landet bortom höjderna medan min mor spann garnet av den ull vi fått importerat från fåren i närheten av Gardemoen.

 

Min Lebensmensch har aldrig satt sin fot - eller nån annan kroppsdel heller, för den delen - på en fotbollsplan. Hon har andra planer. säger hon spydigt, medan hon försiktigt häller soppan som blev över efter gårdagens utflykt direkt ned i vasken. Hennes metodiska klapp klapp hörs när hon går. Mina öron behöver tränas inför framtida fotbollsvrål, varför jag nu lägger mig på en gammal kudde och lyssnar på hennes klapp klapp medan grannbarnen håller tyst. Jag måste hämta krafter innan de kommer och - som vanligt - börjar hoppa omkring och härma sina kusiners ointelligenta kaniner. Jag vill inte ens försöka se VMmatchen i sin helhet. De svettigaste spelarna verkar lida hemskt, och detta har en tendens att smitta över på mig, särskilt innan jag fått mitt Abendbrot.

 

Annagreta