bookzoom

Jovisst, han är på väg till Italien, Thomas Bernhard. Dvs hans ande, hans alter ego, hans alias. Det är dags nu.

Nu ska han åka till Lucca, Camaiore och Pietrasanta. Men han ska inte bada i havet. Han tycker det är banalt att ligga på en sandstrand och fixa solbränna. Han är nämligen rätt otidsenlig, lite blek i skinnet och avståndstagande i sinnet. Lite högfärdig, om du frågar mig. Fast egentligen är han för gammal för sandstränderna, råkar jag veta.

 

Så nu ska han dega på ett gammalt ställe där det är kav lugnt. Gamla byggnader - joföralldel, det finns det lite här och var i Italien - men vad sägs om en gammal kvarn i närheten av en bäck. Den är ombyggd och skaplig nu. Där ska han häcka. Det är där han kommer att säcka ihop,  med ryggen mot en mur där ödlorna kilar förbi stup i ett. Det är ungefär där Signor Amerigo också sitter då han inte vattnar sin kryddodling och pustar medan han strilar. Det är där Andreas lilla tvååriga Orlando ständigt får höra hur vacker han är, medan värden Sandro tar sig en cig och myser medan frun ordnar det långa vågiga håret innan hon ska åka till sin mamma som bor i Lucca.

 

I Pietrasanta finns ett galleri som Bernhard har kontakt med. Han brukar dricka en bitter analcolico på serveringen strax utanför galleriet och kolla på folk. Somliga som går förbi är rent oanständigt snygga, vilket han ibland orkar erkänna även om det bjuder emot. Snygga typer är utmanande för vem som helst, och Bernhard har sin Lebensmench att tänka på. Hon förser ju  honom normalt med all den skönhetsupplevelse han behöver och kan tillgodogöra sig. För lite och för mycket skämmer allt, brukar han säga när han blir filosofisk, vilket brukar inträffa på kvällskvisten efter maten.

 

Bernhard besökte en gång en tandläkare där i krokarna som gick till historien i hela det Nordtoskanska området genom att inte vilja ha betalt för en vanlig tandgärning. Såna trodde inte Bernhard fanns, men han finns. Den sortens överraskningar är uppfriskande i dagens EU. Någon borde rista in hans namn på en platan i Camaiore.

 

Sedan kommer Bernhard och jag att följa Matteo Renzis framstötar i politiken. Som den pessimist Bernhard är förväntar han sig ingenting mer än lite politisk underhållning (vikket kan vara nog så minnesvärt) medan jag på  min kant kommer att sitta med tummarna krampaktigt fasthållna varenda gång karln visar sig i TVrutan.

 

Allora, tanti auguri, ci vediamo dopo.

 

Annagreta

Elin Cullheds artikel kom att röra upp många känslor. Den var tydlig och den var personlig. Den pekade på en underbetald yrkesgrupp, ofta kvinnor, som utnyttjas i olika delar av kulturproduktionen.

 

Egentligen berör hon ett helt paket av insatser i en penningfattig bransch. Kvinnor är ofta utförare där. Det tål att sägas.

 

De låga ersättningarna gäller på många nivåer i produktionsapparaten. En understreckare i Svenska Dagbladet inbringar 4000 kronor brutto, dvs 3000 sedan man dragit av skatten. Att skriva en understreckare tar tid, åtminstone om den ska bli läsvärd. Inklusive research krävs flera veckors intensivt arbete, i själva verket handlar det ofta om ett studium över längre tid. Jag har egen erfarenhet av detta. Nu senast skrev jag en artikel om Italiens nya premiärminister Matteo Renzi, en viljestark man som mot alla odds ser ut att kunna förnya och stabilisera den italienska inrikespolitiken. Det tog tid att följa utvecklingen av detta politiska fenomen i dess kontext.

 

Naturligtvis är alla understreckare lika underbetalda, oavsett vilket kön skribenten har, och motsvarande taxa finns på andra håll i tidningsvärlden. Jag behöver inte nämna alla vid namn. Arvodena har inte följt något index. På ungefär 15 år har dessa taxor i stället dykt ned från hyggliga summor till dagens nivå.

 

Det här handlar egentligen inte om understreckarna i SvD. De är bara ett symtom på en värderingsnorm, låt vara helt ekonomisk. Vi har överhuvudtaget en kulturens underklass som - i bästa fall - går på lågt betalda uppdrag, precis som Elin Cullhed skrev.

 

Om detta borde många berätta mera.

 

Annagreta

 

 

 

 

Den litterära kulturmannen har onekligen ljuset på sig - numera också det granskande ljuset. Skribenten Elin Cullhed skriver idag i DN om de daddade kulturmännen, och hon gör det utifrån egna erfarenheter. Det mest avslöjande exemplet hon ger är hennes egen mödosamma transkription av Lagercrantz´ intervjuer med Zlatan, där resultatet går att läsa i den kända boken om Zlatan. Det var ett omfattande och intensivt arbete som gav henne muskelinflammation i händerna och drygt 9000 kronor netto. Och boken drar in miljoner.

 

Elin Cullhed är arg. Hon sammanfattar kulturmannens nedärvda och inrotade privilegier i form av en aldrig sinande kvinnlig support. Hans kvinna därhemma håller verkligheten på behörigt avstånd så att han kan författa i lugn och ro, och briljanta medelklasskvinnor korrläser och slipar hans texter till fulländning, skriver Cullhed. Till slut läser alla kulturtanterna hans texter och stöttar honom så till den grad att de är beredda att färdas långt för att se och höra honom öppna munnen.

 

Dessa kombinationer har blivit dysfunktionella, fortsätter Cullhed. Det måste bli ett slut på all denna dyrkan av den sönderdaddade kulturmannen, menar hon.

 

Fenomenet med allt kvinnligt undervärderat stöd i kulturmännens liv har gått för långt, skriver Cullhed. Hennes erbarmliga ersättning för Zlatanjobbet är belysande. I den svenska bokvärlden är ekonomisk försiktighet alltid A och O, särskilt i vad avser de redaktionella insatser som just kvinnor brukar utföra, innanför eller utanför förlaget.

 

Detta osynliga redaktionella arbete, ofta mycket krävande, är inbyggt, traditionsbundet och "naturligt". Det är intressant att Elin Cullhed orkar dra fram sin egen erfarenhet och till och med i ett fall som många bokläsare kan relatera till. Många andra i liknande situationer avstår (troligen av skamkänslor) från att berätta om sin eländiga ersättning. Och tack vare denna pinsamhetens och tystnadens kultur fortsätter dessa ojämlika litterära skapelseberättelser att tillämpas, om och om igen.

 

Annagreta

 

Om jag var en kulturman skulle det vara helt självklart. Alla skulle studera mig, följa mina böjelser, citera mina uttalanden och diskutera mina moves, och inte utan orsak. Jag skulle ju vara nästintill en kulturell gigant. Min framtoning skulle sköta resten. Jag skulle bära kort skäggstubb, ha en ostyrig lock i pannan och sitta bredbent i morronsoffan. Kvinnorna skulle le mot mig hela tiden. På goda grunder, kan jag säga. Min begåvning skulle begrundas och analyseras. Alla skulle se på mig med förväntan, nyfikenhet och inrotad beundran, utan att göra några ansatser att dölja det. Jag skulle må bra i stormens öga. Jag skulle vara "adorable", om jag får citera den brittiska pressen.

 

Jag har lätt att få fruntimmer. Detta hindrar mig en del från umgänget med mina manliga likar, som jag gärna umgås med eftersom det ger så mycket stimulans. Man måste ju få tid att ladda de kulturella batterierna. Vi tycker rätt lika. Jag reser ibland med denna klick till en eller annan kulturimpregnerad plats och sätter mig där och skriver tillsammans med dem, det brukar bli intrikata skildringar av valörerna i livets djup. Det är viktigt att vara avskild. Vi får alltid respons.

 

Ofta greppar jag kraftig inspiration från Lars Gustafssons Texas. Där finner jag en maskulinitet i full blom som jag har ett behov av att då och då återvända till. Det är något särskilt med tjurarna där.

 

Mina memoarer kommer att bli sålda worldwide. Jag tar sats nu. Det kan aldrig bli för tidigt för memoarer, särskilt inte mina.

 

Annagreta