Elin Cullhed dyrkar inte den litterära kulturmannen
Elin Cullhed måste svettas nåt enormt när hon i denna sommarvärme har sin offerkofta på sig.
Till skillnad från vad Elin Cullhed tror är de här låga ersättningarna inte könsbundna, det är ett mycket större problem än så. Fråga trettio halvetablerade frilansjournalister eller till och med doktorander – det är ibland samma personer – om deras ekonomi, och du möter en liknande bild av usla ersättningar, nonchalanta chefer/redaktörer/schemaläggare. Ganska många har påpekat hur skamligt låga ersättningarna till frilansjournalister (och andra frilansande kulturskapare) har blivit på bara 15-20 år, senast Åsa Linderborg och Malin Krutmeijer i Aftonladet, men det bemöts oftast med en gäspning, eller rent förnekande.
Det kanske är vanligare att kvinnor hyrs in för att skriva ut intervjuer eller boka upp besök när det ska göras bok eller film, men det handlar mest om en traditionellt segregerad arbetsmaeknad för just den typen av jobb. Sekreterare och översättare *är* tjejer, så anses det bara vara, särskilt på korta inhopp. Alternativet för unga män i en liknande situation är inte att bli kulturmän eller patriarker, utan de släpps inte in alls (inte om det är något slags seriöst skrivande de vill ta sig fram till i längden, i alla fall).
Kulturmannadebatten ser ut som en flock av passagerare som står och grälar på ett skepps soldäck om vilken låt orkestern ska spela och vem som snott de utlovade paraplyerna, medan skeppet håller på att få slagsida och sjunka. ;)
Jag håller med om att svenska bokförlag, tv-/filmbolag, dagstidningar m fl ofta agerar fegt och skitnödigt, men det handlar mycket om att de inte har den slags budget som aktörerna i större länder kan ha (eller deras professionalism): jämför Morden i Midsomer eller Sherlock med en svensk tv-deckare! Och att kultur har låg status över huvud taget i Sverige.
