bookzoom

Jovisst, han är på väg till Italien, Thomas Bernhard. Dvs hans ande, hans alter ego, hans alias. Det är dags nu.

Nu ska han åka till Lucca, Camaiore och Pietrasanta. Men han ska inte bada i havet. Han tycker det är banalt att ligga på en sandstrand och fixa solbränna. Han är nämligen rätt otidsenlig, lite blek i skinnet och avståndstagande i sinnet. Lite högfärdig, om du frågar mig. Fast egentligen är han för gammal för sandstränderna, råkar jag veta.

 

Så nu ska han dega på ett gammalt ställe där det är kav lugnt. Gamla byggnader - joföralldel, det finns det lite här och var i Italien - men vad sägs om en gammal kvarn i närheten av en bäck. Den är ombyggd och skaplig nu. Där ska han häcka. Det är där han kommer att säcka ihop,  med ryggen mot en mur där ödlorna kilar förbi stup i ett. Det är ungefär där Signor Amerigo också sitter då han inte vattnar sin kryddodling och pustar medan han strilar. Det är där Andreas lilla tvååriga Orlando ständigt får höra hur vacker han är, medan värden Sandro tar sig en cig och myser medan frun ordnar det långa vågiga håret innan hon ska åka till sin mamma som bor i Lucca.

 

I Pietrasanta finns ett galleri som Bernhard har kontakt med. Han brukar dricka en bitter analcolico på serveringen strax utanför galleriet och kolla på folk. Somliga som går förbi är rent oanständigt snygga, vilket han ibland orkar erkänna även om det bjuder emot. Snygga typer är utmanande för vem som helst, och Bernhard har sin Lebensmench att tänka på. Hon förser ju  honom normalt med all den skönhetsupplevelse han behöver och kan tillgodogöra sig. För lite och för mycket skämmer allt, brukar han säga när han blir filosofisk, vilket brukar inträffa på kvällskvisten efter maten.

 

Bernhard besökte en gång en tandläkare där i krokarna som gick till historien i hela det Nordtoskanska området genom att inte vilja ha betalt för en vanlig tandgärning. Såna trodde inte Bernhard fanns, men han finns. Den sortens överraskningar är uppfriskande i dagens EU. Någon borde rista in hans namn på en platan i Camaiore.

 

Sedan kommer Bernhard och jag att följa Matteo Renzis framstötar i politiken. Som den pessimist Bernhard är förväntar han sig ingenting mer än lite politisk underhållning (vikket kan vara nog så minnesvärt) medan jag på  min kant kommer att sitta med tummarna krampaktigt fasthållna varenda gång karln visar sig i TVrutan.

 

Allora, tanti auguri, ci vediamo dopo.

 

Annagreta