bookzoom

Han är skapligt ny, den svartmunnade smörbulten, han är invasiv och föga önskad. Han är inte vacker att skåda, men förökar sig snabbt.

 

Nu är det så att en variant av den svartmunnade smörbulten också lever på land, här i Sverige, och på många andra håll. Där intar han mänsklig skepnad, och beter sig för det mesta salongsfähigt. Han dyker upp ur gamla skrumpna buskage där han suttit och tryckt, samlar sina likar och tar sig in lite överallt, i tron att flera vill vara som han. Han försöker hitta andra smörbultar med bred och svärtad mun. Han bär gärna svarta kläder, rakar sin hjässa och talar i brunsvarta termer. Han gillar inte individer från andra håll, utan vill överta hela Sverige för sig själv. När det är fest klär han ut sig i knätofs, byxor av sämskskinn, vit skjorta och broderad väst, vilket väcker uppseende, något som han gillar. Han säger då att han är mest svensk av alla och viftar ihärdigt med en liten svensk flagga.

 

I havet går larmet; vi måste hålla tillbaka smörbulten, den förstör andra fiskars liv och den hotar havets ekologi. Den är inte etablerad i Sverige ännu, men har siktats i flera hamnar. Vi uppmanas rapportera till myndigheterna om vi ser ett exemplar. Den ska utrotas.

 

Dess mänskliga motsvarigheter har också siktats i flera hamnar. Där tuggar de runt på vår humanistiska ideologi i syfte att smula sönder den och sedan skapa ett land för svartmunnade smörbultar i ensamt majestät. Så vad göra? Att rapportera deras förekomst gynnar dem bara, kanske är det den totala nonchalansen vi borde ta till i stället?

 

Annagreta

 

 

 

Ingen hade trott att Italiens nya premiärminister Matteo Renzi skulle få ett så massivt stöd i EUvalet. Hela 40,8% var före valet en totalt "omöjlig" siffra, även i Partito Democraticos egna led.

 

Den största mothuggaren, missnöjets främste talesperson Beppe Grillo, sjönk till 21% och Nuovo Centro Destra till 4%. Tidningarnas förstasidor skriver bl a "Grillo Asfaltato",  och "Jordskredsseger för Renzi". Den europeiska eftervalssituationen kommenteras med "Jordskalv i Paris och London". Analyserna är - sedan kommentatorernas hakor intagit sin vanliga plats i ansiktet - eniga om Renzieffekten, och konstaterar att rösterna på Partito Democratico kommit från alla samhällsskikt. Det är uppenbart att Italien sätter sitt hopp till Matteo Renzi, skrivs det. Samtidigt publicerar tidningarna bilder från entrén till äldreboendet Sacra Famiglia i Milanotrakten, där Silvio Berlusconi går in, iförd sin oklanderliga kostym, med ett fruset leende i de kemiskt utslätade ansiktsdragen. Där ska han göra samhällstjänst nu 4 timmar i veckan, i stället för husarrest, vilket var det alternativ han erbjöds när han dömdes för korruption i några skatteärenden.

 

Jag har länge följt den här killen Renzi i media och böcker (också hans egna böcker), och tycker mig se en representant för en ny typ av politiker. Han lyckas kombinera en glupande aptit på politiskt reformarbete med gott humör och lättsamt tonfall. Detta i kombination med en grym vilja att radera ut korruption och gamla privilegier ur den politiska maktapparaten. Den motvind som blåser mot sån förändringsiver och sådana idéer lär vara hårdare än man kan föreställa sig. Men nu han har av allt att döma fått många italienare att inse att han faktiskt har en chans att lyckas.

 

Annagreta

Det kan inte hjälpas, skillnaden är flagrant. Vi har t ex Ulf Adelson, mannen med politiska prestigebestick i lådan och vi har Elsie Johnasson, den gamla författarinnan som utan försköning skriver om sin enkla uppväxt. Idag tar Elsie Johansson upp skillnaden mellan finkultur och mindre fin kultur i en intervju i SvD. Hon konstaterar att hon räknas till den senare sorten, hon upplever skillnaden tydligt. Nån dag tidigare var det herr Adelsons som fick bre ut sig i en hövlig intervju med anledning av att han skrivit en memoarbok. Han har upplevat det mesta i samhällets övre skikt. Kul och okul, men ofta mycket synligt.

 

För att återknyta till tidigare tankeövningar om mannens generella övertag; EJ är en gammal dam, hon har passerat sin skönhetstopp och hon fjäskar inte. Hon är modest. Men hon är inte dum. Hon märker vilken plats hon tilldelas i kulturlådan. Och hon vågar säga det i en intervju. Många kvinnor som upplever liknande placeringar håller god min, det kan kosta att klaga om såna saker. Då kommer en 83-åring och är outspoken. Hon anser säkert att hon "har råd" med det. Hon säger också att hon inte längtar till finkulturella kretsar. Hon känner sig inte passa in där de kulturella språkrören firar sin ömsesidiga beundran.

 

Det kan vara intressant att fundera på varför Elsie Johansson upplever sig stå utanför parnassens finavdelning. Jag utgår ifrån att hennes känsla är berättigad och att hon har skäl att vara besviken på den svenska kulturens vårdare och bedömare. Var det nåt hon skrev? Var det hennes öppenhet? Eller har hon helt enkelt för enkel bakgrund?

 

Annagreta

 

 

Adam Svanell skriver i dagens SvD om narcissistiska män och nystar därmed vidare i de trådar som Åsa Beckman tog tag i för nån vecka sen. Det är uppfriskande med en karl som tillåter sig tänka fritt. Han analyserar samma fenomen som Beckman, och erinrar sig också Elin Grelsson Almestads variant "mediemännen", dvs de ständigt synliga omhuldade medelålders männen, lätta att få syn på i både press och etermedia. Det är män som enligt Almestad gärna visar upp sina livskriser på scenen och som tillåts leda fotokurser i TV utan att kunna fotografera.

 

I nästa steg breddar Svanell analysen och tycker sig se såna hyllade maskulina typer överallt i samhället. De narcissistiska männen finns inom snart sagt alla yrken, skriver han. De överskattar sina talanger och tror sig om det mesta, med det resultatet att de också når positioner där de sedan måste använda tillgänglig charm för att dölja sina yrkesmässiga brister. Han nämner olika yrkesgrupper där han tycker sig se dem; vi har till exempel advokatmannen, politikmannen, rocksångarmannen och kockmannen. De stjäl kvinnliga kollegors idéer och presenterar dem som sina egna, skriver Svanell, och "får oförtjänt utrymme på bekostnad av mer begåvade kvinnor - och blir ursäktade för detta av sin omgivning".

 

Jag har mött exemplar som lätt kvalar in i Svanells grupperingar. De pratar högt, lyssnar till dem som kan komma att gynna dem, skaffar sig kompetenta - gärna kvinnliga - assistenter och odlar en egen klädstil. De kan boosta sina manliga kompisar och dissa sina kvinnliga. De klättrar hela tiden och är måna om sin prestige i en omfattning som skapar inre feghet.

 

Adam Svanell slutar sin krönika med klädsam självkritik och en uppmaning till sina medbröder att sluta uppföra sig sexistiskt, kort sagt sluta vara skitstövlar. Det låter lite för bra för att vara riktigt äkta.

 

Mot detta kan man notera att FI går framåt och närmar sig riksdagen. Allt hänger ihop, pojkar.

 

Annagreta

Så här mitt i våren lånade jag Kafkas Förvandlingen. Jag kände att jag behövde piggas upp. Och, mycket riktigt, den gjorde susen. Kafkas saga om handelsresanden Gregors liv som skalbagge hade rent terapeutiska effekter; den gör att mitt liv nu känns lättare, jag släpper taget om de små förargligheterna och börjar tänka proportionellt på nåt vis.

 

Vad har Kafka att lära oss i dag? Varför är han så skön? Jag tror det handlar om sagoberättandet, om kulturens fria fasoner. Han släpper tyglarna och berättar på, i ett flöde som inte hejdar sig gentemot några faktiska verkligheter. Han säger att han skriver "som om jag befinner mig i en mörk tunnel."

 

Jag läser samtidigt att kulturens utövare i vårt land har usla ekonomiska förhållanden. Det är ingenting nytt, förstås, men det upprör. Brödjobb är många konstnärers utväg ur total fattigdom, och därmed motas många ut ur sitt kreativa arbete, koncentrationen bryts ständigt av krassa motvindar. Det fria flödet får sig fatala törnar.

 

Kafka var själv ett exempel på detta. Som utbildad jurist arbetade han på dagarna i ett försäkringsbolag, och när kvällen kom började han sitt författarskap. Han skrev på nätterna och försörjde sig på dagarna. Hälsan tog stryk och han blev alltmer pessimistisk om sitt eget författarskap och dog i tbc vid 40 års ålder.

 

Så då säger vi till kulturminister Lena Adelson Liljeroth och alla kulturministerämnen därute: försök förstå kreativitetens villkor. Det börjar där, det där som kallas kulturpolitik.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

När en känd kulturman som Lars Norén häller ut 6 år av sitt produktiva liv och låter det rinna ut över några hundra sidor, då blir omvärlden osäker. Är det stor konst, eller är det bara pretentiöst? Svårt att säga, och svårt var det också enligt mediabevakningen 2008. För min del var jag både fascinerad och osäker. Jag läste rätt mycket i denna Lars Noréns dagbok, famlade efter mina reaktioner och avundades honom det till synes vidöppna berättandet. Vilken självsäkerhet. Vilken envishet, vilken konsekvens, vilket obändigt skrivbehov. Vilket praktfullt navelskådande, tänkte man, men det var innan Knausgård hade svävat in på parnassen.

 

När Norén nu hyllas som 70åring kommer bokens texter upp i minnet. Jag erinrar mig hur han köpte humrar i Östermalmshallen, jag minns hans omsorg om de sina och det oblyga fördömandet av somliga kolleger i hans närhet (vilket upptog större delen av recensionerna). Lars Norén står - enligt dagboken - inte ut med sig själv, men han blir rörd av beröm och erkännanden. I nästa ögonblick ska han städa, eller lägga sig tidigt.

 

"Jag är in i döden trött på att tala om mig själv". "Jag orkar inte bli förälskad en gång till". "Mest rädd är jag för att mina känslor ska dö". Citaten här kunde mångfaldigas, de uttrycker de ömkliga stunderna, han låter till och med banal mitt i dysterheten, men genast blandar han det dystra med konkreta alldagligheter, som att han lägger i tvätt, köper mjölk, skaffar sig en blomma. Blandningen är homogeniserad, jämn och flytande.

 

Kanske lever vi nu i den maximala öppenhetens tidevarv där kulturmännens bidrag är att bjuda oss på sina inre. Detta exemplar till kulturman tar i varje fall sig själv på allvar. Han verkar vara en mycket självsäker man. En självsäker man som vet att den egna svagheten är en intressant faktor. Insmugen i vardagen ska svagheten skymta, blandad med hummer och en klunk champagne .

 

Annagreta

Det är på sin plats att kompensera, botgöra och backa. Det ska jag göra nu. Torgny Lindgren, det gör ingenting om de hissar upp dig. Du må vara överutnyttjad som intervjuoffer, som människa i fokus, som upphöjd kulturman. Men men, som du skriver, människa. Nu är det Klingsor som gäller, nu drabbar du med din beskrivning av detta människoöde. Du placerar mig varsamt mitt bland gamla minnen, välbekanta myrmarker och maträtter.

 

Jag ska inte yra om ditt språk, det räcker att säga att det är fenomenalt, och lätt att känna sig hemmastadd i. Det är gamla västerbottniska dialektala begrepp, hemtama hänvisningar, små utspriddda byar med namn som Mårdsele, Kusfors och Blattnicksele (där Maud Olofsson enligt ett sanningsvittne i Fredrik Lindströms TVserie för några år sedan införskaffat underkläder hos Violas eftr.) Man kan läsa om det sneda glaset, som inte verkar passa in i någon glasserie men vars fot glimmar så där märkvärdigt i olika färger sedan det är tvättat och avtorkat. Han fick hämta hem det från den där stubben som var felsågad efter en oskicklig skogshuggare. Det hade ju stått där hur länge som helst, ett memorandum och ett påstående att det vackra finns kvar.

 

Det är själva stämningen som är omistlig, det lugna tempot, de små avvikelserna och funderingarna - om människorna, hemmet och systern som for till Hällnäs och dog i lungsot. Så matas man med renslipade berättelser utan att det händer så särskilt mycket mer än det som vardagen i gemen bjuder. Och närmar sig något av det maximala, det som tar plats i versaler, då säger han nej tack och vi får nöja oss med att han satt punkt, just där och då, då är det ordat färdigt för ett tag. Så får man tåla sig, tills han tar upp en annan tråd som passar att nysta vidare på.

 

Så var det med Torgny Lindgren. Jag tänker att många ska läsa den där boken. Den är så mycket mer än alla intervjuer i världen. Det är där i boken han finns, det är där han lämnat sina tankar åt oss att läsa och begrunda.

 

Annagreta