bookzoom

När en känd kulturman som Lars Norén häller ut 6 år av sitt produktiva liv och låter det rinna ut över några hundra sidor, då blir omvärlden osäker. Är det stor konst, eller är det bara pretentiöst? Svårt att säga, och svårt var det också enligt mediabevakningen 2008. För min del var jag både fascinerad och osäker. Jag läste rätt mycket i denna Lars Noréns dagbok, famlade efter mina reaktioner och avundades honom det till synes vidöppna berättandet. Vilken självsäkerhet. Vilken envishet, vilken konsekvens, vilket obändigt skrivbehov. Vilket praktfullt navelskådande, tänkte man, men det var innan Knausgård hade svävat in på parnassen.

 

När Norén nu hyllas som 70åring kommer bokens texter upp i minnet. Jag erinrar mig hur han köpte humrar i Östermalmshallen, jag minns hans omsorg om de sina och det oblyga fördömandet av somliga kolleger i hans närhet (vilket upptog större delen av recensionerna). Lars Norén står - enligt dagboken - inte ut med sig själv, men han blir rörd av beröm och erkännanden. I nästa ögonblick ska han städa, eller lägga sig tidigt.

 

"Jag är in i döden trött på att tala om mig själv". "Jag orkar inte bli förälskad en gång till". "Mest rädd är jag för att mina känslor ska dö". Citaten här kunde mångfaldigas, de uttrycker de ömkliga stunderna, han låter till och med banal mitt i dysterheten, men genast blandar han det dystra med konkreta alldagligheter, som att han lägger i tvätt, köper mjölk, skaffar sig en blomma. Blandningen är homogeniserad, jämn och flytande.

 

Kanske lever vi nu i den maximala öppenhetens tidevarv där kulturmännens bidrag är att bjuda oss på sina inre. Detta exemplar till kulturman tar i varje fall sig själv på allvar. Han verkar vara en mycket självsäker man. En självsäker man som vet att den egna svagheten är en intressant faktor. Insmugen i vardagen ska svagheten skymta, blandad med hummer och en klunk champagne .

 

Annagreta