bookzoom

Mörkerrekord, tre timmar solsken på en hel månad, närmare bestämt november. Vem har mörkerseende? Vem är det som mörkar alltihopa? Vad är Egyptens mörker i jämförelse med detta? Mörkrets makter spelar högt på sitt register, och i mörkret är dessutom alla katter grå.

 

Thomas Bernhard lider också av mörkret, fast han brukar gå ut i det. Då vandrar han längs smala extramörka stigar runt omkring i norra Österrike. Han visslar inte, annars vore det ett bra sätt att avväpna de mörkermän som antas finnas runt omkring. Men han svänger sin kära spatserkäpp, som om denna handling skulle förbättra hans image och hans aptit. Sen går han hem till sin Lebensmensch och smälter sina misstankar och sitt missnöje.

 

Ibland skriver Bernhard precis som andra författare, men sedan ångrar han sig och trycker på eraseknappen. Han vill inte dra lärdomar, inte lösa gåtor, inte hamna i sjönöd, som de andra gör. Han tänker rakt fram, och han sätter sin lit till rutinerna, konturerna, ritningarna och vanan. De inramar hans dagar och sköter hans själsliga balans. Med missnöjet känner han sig hemmastadd, och de invanda negativismerna kommer numera av sig själva, spontant, som då man vrider på en lysknapp.

 

Bernhards Lebensmensch har det inte lätt, men hon föredrar honom framför alla andra potentiella sambor. Med honom kan hon leva tryggt, överraskningarna är få och Bernhard kräver inte mycket mer än tillstyrkande nickar när det bränner till i negativismerna, gärna i kombination med några färska Wienerwürste och en kall öl. Om ni undrar hur han röstar så har ni antagligen fel misstanke. Han håller sig på sin kant, dvs på en egen filosofisk plätt i det politiska landskapet som kan liknas vid stormens öga, omkring vilket det blåser alldeles oerhört medan ögat är både torrt och vidöppet. Här är det bäst att sluta min betraktelse. Bernhard är känd för att svartmåla typer som skriver gallimatias om honom.

 

Annagreta

 

Nu när grått är det nya svarta kommer besked om vad som blir årets julklapp. Den som vill se hur världen förändras och vi med den ska då kolla den officiella klapputvecklingen över åren. Check this out.

 

Åren 2010 och 2011 var det stillasittandet och välmågan som gynnades - med surfplatta resp matkasse.

 

År 2012 var det fortfarande OK att sitta stilla även om man också kunde röra på sig med klappen, dvs hörlurarna.

 

Sen kom samvetet och fram dök hälsoklapparna; först råsaftcentrifugen 2013, och nu 2014 kulminerar det hela med träningsarmbandet. Där på denna utrustning kan man avläsa snart sagt allt. Meningen är att bäraren, dvs du och jag, digitalt ska få reda på skrämmande mycket om oss själva, antagligen mycket mer än vi vill veta. Vad sägs om att få meddelanden om position, hastighet och höjden över havet? Här i Bergsbrunna kör vi ingen höghöjdsträning direkt, det vet vi redan.  Skulle vara då min ambition att snabbt ta mig uppför Backmovägen. Den höjdskillnaden kunde faktiskt vara roligt att känna till.

 

Sen kan jag ladda över hela härligheten på facebook och andra sociala media och låta omvärlden följa min position, mina steg och min flexibla höjd över havet.

 

Matkassen och läsplattan hade mänskliga mått. Då fick man behålla sin självaktning. Nu är det svårare.

 

Annagreta

 

 

 

 

Igår intervjuades Ebba Witt-Brattström om tesen i hennes nya bok om 70-talets litteraturperspektiv. Särskilt naturligtvis om kvinnors och mäns litteratur och oviga samförståndsförsök. Intervjun handlade om den bångstyriga 70talslitteraturen och dess extra stora förståelse för och bidrag från de vanliga människorna/kvinnorna och deras liv. Kvinnan steg fram och skrev och var kavat.

 

Ebba W-B är arg. Hon är arg på Stig Larsson, bland andra. För att han inte verkade intresserad av kvinnors författarskap när han fyllde 35. Därför hyser Ebba W-B lite medlidande med honom för att han missade så mycket, men nu känner hon vrede i stället för att han - och alla andra kulturmän, ingen nämnd och ingen glömd - behöll makten ända till nu medan kvinnorna trodde sig få vara med och dela den, medan 70-talet pågick, åtminstone. Senare gick detta upp för oss alla kvinnor, menar Ebba W-B, och nu är vi sura över detta och arga över att de (kulturmännen) nu kör vidare med andra härskartekniker, utvidgade och mera effektiva.

 

Det hela är ett utbrott, en plågad analys av hur fel det blev och hur synd det är på alla rara ärtor som fortfarande lever nedtryckta och förbisedda. Visst kan man sakna fräschören och modet i 70-talets litterära klimat. Och nog är det väl synd att Stig Larsson & Co inte ville läsa kvinnors böcker.

 

Visst kan väl många sörja 70-talet för det ena och det andra, det är helt OK. Men att som Ebba W-B skjuta hela skulden för den påstådda pågående litterära förflackningen på kulturmännens eviga trolöshet och despotiska anlag, känns orättvist. Nog är somliga kulturmän ena riktiga översittare och nog lider förlagen av feghet och ekonomiska trångmål, men en och annan djärv kvinna lyckas ändå tränga sig ut på parnassen med egna berättelser i vanlig språkdräkt, erkannerligen utan Stig Larssons stöd. Varför inte hylla dem i stället för att haka fast i det gamla vanliga mansföraktet? Ska vi tjejer alltid göra oss beroende av kulturmännens godkännande?

 

Annagreta

 

 

 

Jag har nu hunnit till sid 165 i Lena Anderssons "Utan personligt ansvar". Ester har hunnit analysera sin åtrå fram och tillbaka flera gånger, med imponerande teoretiska utflykter. Analyserna sker med hjälp av ett vokabulär som skiljer ut henne. Hon är ingen vanlig medelsvenssonsk docka med erotiska begär som "saknar ord" och "förgås av längtan" utan en intellektuell som formligen överfalls av sin analytiska förmåga, en dam som säkert gått flera kurser på universitet och klarat av flera tentor i ämnen som utvecklat det språk som placerar ämnet i fråga på viss höjd i statusligan.

 

Kulturens bevakare faller pladask. Vi andra impas likaledes av de snygga hoppen mellan Esters tvångsmässigt uppsökande verksamhet och de plötsliga analyserna. Vi får doser då och då av "det dialektiska medvetandet" kontra vad hjärnans receptorer och signalsubstanser uträttar. Plötsligt tar hon ledigt från besattheten och skriver språkfilosofiska essäer som översätts till norska så att hon måste åka till Oslo och förklara sig.

 

Läsningen är snudd på beroendeframkallande, som läsare vill man veta hur länge detta ska kunna fortsätta, hur Ester ska orka inbilla sig att mannen trots allt är intresserad av henne. Det fortsätter säkert som en förlängd bordtennismatch, ett bollande fram och tillbaka, med olika grader av smidiga räddningar. De stiliga orden ur språkfilosofin kommer säkert att dyka upp igen när de behövs, som stärkande klunkar ur någon energidryck. Men matchen pågår som tidigare. Hon besöker Arvidsjaur, Västerås och Linköping, köper bil och transporterar honom dit han vill. Hon lirkar och lirkar. Det går två steg framåt och ett steg tillbaka. Plötsligt skickar han på nytt ett SMS med orden "Jag förstår ingenting" och hon är tillbaka på ruta ett.

 

Annagreta

 

 

 

 

.

När det handlar om astronomiska sammanhang har vi lärt oss att vi ska tänka långa tider och stora avstånd. Man talar om ljusår. Folk som studerar astrofysik och astronomi åtnjuter också mycket riktigt en respekt som påminner om den vördnad man känner inför rymdmått och universums eventuella gränslöshet. De förefaller nästan inte analoga längre, dessa människor, de omger sig ju med data som är knepigt enorma och magiska i förhållande till vad som antas rotera i en vanlig mobil som vanligt folk hanterar.

 

Nu är det hursomhelst deras tid. Rymdfarkosten Rosetta har nått fram till kometen och lilla bihanget Philae har hoppat av och står och svajar på kometens yta, låt vara i mörker. Jordisk TV sänder från stora institutioner där det råder upphetsning och förväntan av ett slag man inte sett tidigare. Vi ska "snart" få veta hur universum uppstått, hoppas de inblandade. Om Philae orkar jobba lite längre, vill säga, den går på solar energy tror jag, och det är som sagt lite skuggigt där hon står just nu.

 

Själva namnet Philae var namnet på en obelisk i Egypten som en gång, drygt 100 år före Kristus, uppförts på ön Philae i Nilen. Det märkvärdiga med den obelisken är att den innehåller fragment av texter på tre språk; dvs hieroglyfisk, demotisk och grekisk skrift. Det andra märkvärdiga med den är att den idag reser sig som ett spjut i England, i Dorset, ditförd på 1800-talet av en engelsman med habegär. Till England, närmare bestämt till British Museum, fraktades också den berömda Rosettestenen från samma område och tid, också den med trespråkiga inskrifter. Tack vare dessa texter kunde man till slut tolka hieroglyferna, nåt som onekligen öppnade för en vidare förståelse av de gamla historiska kulturerna och deras gåtfulla öden.

 

Hoppeligen kan vår tids Rosetta och dess spjutspets Philae ta hem lika mycket nya kunskaper. Hursomhelst är namnen väl valda.

 

Annagreta

Kulturen är ofta beroende av att tillåtas, stöttas och visas upp. Andra faktorer avgör, kulturen blir beroende av dem. Samtidigt existerar kulturen överallt, den finns runt om oss, och med jämna mellanrum görs försök att identifiera vad den är, vad som konstituerar kulturen. Det är ungefär samma sak som att svara på frågan: Vad är en människa? En mjukvara svår att beskriva.

 

Kanske tänker någon på Becketts "I väntan på Godot", nån annan på Mando Diaos Frödingtolkningar eller Shakespeares Hamlet eller Sune Jonssons fotografier eller Pussy Riots sånger i kyrkan. Då stannar tiden upp lite. Eller så tänker vi på atlantkabeln, boktryckarkonsten eller inlandsbanan, samlade insatser för mänskliga kontakter. Hela spektra av händelser och insikter i oss bildar såvitt jag begriper kulturens fundament och det kallas ibland förstånd eller förnuft eller kreativitet eller motstånd eller kunskaper eller framsynthet eller förståelse eller empati eller mod. Allt detta som sedan kan bearbetas och utvecklas och tillämpas, i olika syften, goda som onda.

 

Ja, inte vet jag. Under tiden analyserar vi den mäktiga kulturmannen och hoppas på fler kulturkvinnor och recenserar politiska utspel och löften. Vi väntar på Godot. Vi läser Dagens Nyheter, medan skymningen faller på och katten går ut. När Maaret Koskinen i dagens DN bönar och ber politikerna om förståelse för behovet av institutioner för språk och internationella humaniorakontakter låter hon undfallande. Hon ser humaniora lågprioriteras. Det är inget nytt, hon har lärt sig hur det brukar vara. Kan den finkammade väluppfostrade kulturen göra sig gällande?

 

Några av oss kommer att gå och se Roy Anderssons film "En duva satt på en gren och funderade på tillvaron". Det är kanske en bra idé.  Så får det bli.

 

Annagreta

UNT arrangerar varje höst en Bokens dag i Uppsala. Det borde vara en litteraturens fest att räkna med. Men UNT klarar inte av uppgiften.

 

Nu hade UNT hyrt Missionskyrkans stora sal för tilldragelsen. Biljetterna kostade bortemot 300 kronor och lokalen var fylld till sista plats. Bokläsarna är många i stan, och de har rätt att vara kräsna när det gäller att hantera författarna.

 

Nå, hur var det då? Ja, sex författare med varsina nya böcker fick plats på podiet och de gick i tur och ordning fram för att säga saker om sitt författande eller/och läsa ur boken ifråga. So far so good, om nu ljudet fungerat. Det var ideliga problem med mikrofonerna, och högtalarna på läktaren fungerade inte alls. 

 

Efter varje framträdande skulle resp författare intervjuas. Denna gång var det den nya UNTkulturchefen Kristina Lindquist och UNTmedarbetaren Lena Köster som intervjuade. Att få fram något intressant som är personligt eller fördjupat eller tekniskt eller stilistiskt nytänk etc ur en författare är inte alltid lätt. Det fordrar i varje fall noggrann förberedelse och inkänning med resp författare och dennes möjligheter att göra sig gällande i såna situationer. Förberedelse är respekt för den intervjuade och respekt för publiken. Nu hade man bort stryka den rutinen, eftersom den inte tillförde något. De enskilda författarna hade redan läst och kommenterat sina böcker, så de svaga intervjuerna var helt överflödiga. - Om någon författare ska nämnas blir det Klas Östergren som var i särskilt fin form.

 

Efter paus upptäckte arrangörerna att det blivit "ont om tid". Alltså framfördes resten av programmet med de ideliga påpekandena om att "vi har ont om tid nu så det måste bli kort". Ja, kanske förlorade vi besökare ingenting på förkortningen, men författarna blev stressade och pekade själva på tidsbristen, alla utom den goda Elsie Johansson som, mot alla odds, i känd stil drog ut på sin läsning en extra minut eller två. Fast vi förlät henne gärna.

 

Tänk vilken skillnad det hade kunnat bli med en skicklig eventmakare inblandad som sett till att det hela letts av ett proffs och som bemödat sig att i förväg ge författarna instruktioner om att t ex tala/läsa i 15 minuter var. De utdragna förhören eller intervjuerna som man hittills haft med författarna hade säkert - i de få fall då de verkade kunna fylla nån funktion -  krympts ned till ett absolut minimum och ställts av programmets coach.

 

Många i publiken talade om dessa brister då evenemanget var över. Är UNT ute efter riktig goodwill, läs PR, för sig och för litteraturen, så borde man tänka igenom upplägget noga till nästa år. Den trogna publiken motiverar en sådan ansträngning.

 

Annagreta

Motståndets melankoli är den vackra titeln på Krasznahorkais bok. Denna ungrare som liknas vid Thomas Bernhard och alltid förekommer bland de nobelpristippade, har en alldeles egen förmåga att nåla fast läsaren.

 

Det är ett par berätttelser som flätas i varandra, men man är aldrig riktigt säker på sambanden, de förblir sekundära. Stilen är envis och överdriven, som vore det viktigast av allt att inte andas för mycket. Inga tidsödande avbrott, ingen tid för suckar här inte. Allt får sin utläggning så långt syret räcker.

 

Kvinnor med rädsla, kvinnor med makt och kvinnor med åtrå. Män med hang-ups, ängsliga män och män som stirrar. Krigssituationer eller upprorsmän, och en gigantisk val som fraktas runt i byarna för att beskådas. En tågresa och en innesittare med ren skjorta hela tiden.

 

Det lönar sig inte att försöka berätta handlingen, det är berättarkonstenoch den stämning den framkallar som är grejen. Meningar som är långa som ett tågsätt utan slut, kommatecken som räddar läsningen och ett mästerligt hanterande av överdrifterna.

 

Thomas Bernhard har tydligare dragning till det komiska, även om Krasznahorkai också framkallar ett och annat mys. Det melankoliska draget som titeln anger kommer och går; samtidigt är miljön i boken ingen upplyftande sak; redan där firar melankolin sina triumfer. Och valen, som pryder omslaget, utgör ett slags undanglidande fokus som man aldrig riktigt får något grepp om. Den udda figuren i boken, mannen som är för god för denna världen, står förfärad och glor på den döda blåvalen, som på en död och saknad anhörig.

 

Annagreta

 

 

Fler och fler män kidnappar böcker. De stiger fram i ljuset och "är" den hemlige älskaren. De får genast stort medialt intresse, försedda med den aura som omger en föredetta älskare som är värd att skriva en bok om. De tar för sig av ett rykte, en fiktion, en dröm, kanske. De blir pånyttfödda i en spännande attraktiv skepnad.

 

Det är intressant med såna f d kärlekspartners, som får uppleva en fördröjd uppmärksamhet. Det är lite som om de levt under pseudonym, som t ex Mortimer eller Kepler; en vacker dag stiger de fram, och se då börjar alla svärma och nosa och tycka och beskriva och förundras.

 

Själv skulle jag vilja vara i såna kläder. Jag skulle njuta varenda ögonblick sedan jag trätt fram och min identitet röjts. Alla skulle förundras, var det verkligen hon som figurerar i den omtalade boken? Hur är det möjligt? Det skulle framgå vilken dubbelnatur jag är, att jag varit oerhört svårfångad, att jag nonchalerat den efterhängsliga karln, men att han till slut kört till mig i Vingåker och därefter trotsat elementen och seglat till min tillfälliga hemvist på Bortre Hebriderna och stannat där ett tag till ömsesidig fröjd. Att jag ändå gått min väg utan förklaring, först ideligen, sedan för sista gången. Nu inser media att jag inte enbart är en vanlig kvinna utan att jag i själva verket är en grymt självupptagen - låt vara begåvad - fyrtitalist. Han som skrivit boken skulle efter publiceringen bete sig undvikande, han skulle betona att allt är fiktion, jag är en tänkt person - fast jag numera finns. Under tiden skulle jag få ge intervjuer och hyllas för nåt, kanske hittar jag nåt jag får ståta med, en bedrift eller en egenhet som gör mig så åtråvärd. Det skulle bli underbart. Allt skulle till slut handla om mig. Utan att jag behövt göra nåt alls.

 

Annagreta