László Krasznahorkai håller läsaren i ett fast grepp

Motståndets melankoli är den vackra titeln på Krasznahorkais bok. Denna ungrare som liknas vid Thomas Bernhard och alltid förekommer bland de nobelpristippade, har en alldeles egen förmåga att nåla fast läsaren.
 
Det är ett par berätttelser som flätas i varandra, men man är aldrig riktigt säker på sambanden, de förblir sekundära. Stilen är envis och överdriven, som vore det viktigast av allt att inte andas för mycket. Inga tidsödande avbrott, ingen tid för suckar här inte. Allt får sin utläggning så långt syret räcker.
 
Kvinnor med rädsla, kvinnor med makt och kvinnor med åtrå. Män med hang-ups, ängsliga män och män som stirrar. Krigssituationer eller upprorsmän, och en gigantisk val som fraktas runt i byarna för att beskådas. En tågresa och en innesittare med ren skjorta hela tiden.
 
Det lönar sig inte att försöka berätta handlingen, det är berättarkonstenoch den stämning den framkallar som är grejen. Meningar som är långa som ett tågsätt utan slut, kommatecken som räddar läsningen och ett mästerligt hanterande av överdrifterna.
 
Thomas Bernhard har tydligare dragning till det komiska, även om Krasznahorkai också framkallar ett och annat mys. Det melankoliska draget som titeln anger kommer och går; samtidigt är miljön i boken ingen upplyftande sak; redan där firar melankolin sina triumfer. Och valen, som pryder omslaget, utgör ett slags undanglidande fokus som man aldrig riktigt får något grepp om. Den udda figuren i boken, mannen som är för god för denna världen, står förfärad och glor på den döda blåvalen, som på en död och saknad anhörig.
 
Annagreta
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0