bookzoom

Stieg Larsson är beroendeframkallande, inte enbart för läsarna utan uppenbarligen också för förlaget Norstedts. Så beroendeframkallande att det måste bli fler böcker i millennieserien, till varje pris. Alltså kommer en ny bok i serien ut i dagarna, skriven av David Lagercrantz. Redan innan den ligger på bokhandelsdiskarna får vi en säljande debatt som gäller graden av heder gentemot Stieg Larsson och  graden av girighet hos förlaget coh arvtagarna. Såna debatter brukar pågå ett tag, men de här har bara börjat.

 

Sedan jag läste David Lagercrantz´ bok om Zlatan har jag tyckt att DL är en skicklig skribent. Av "allt" att döma gav den boken en skapligt sann bild av Zlatan, och man fick en tydlig information också om hans uppväxtmiljö och familjeförhållanden. Kanske var allt Zlatans berättarförmågas förtjänst, men det ska skrivas ned också. Nu får man se hur det här nya uppdraget slår. Men skriva kan den här DL. Norstedts behöver heller inte slå på trumman för boken i vanlig reklam; det har debatten redan gjort.

 

Under tiden läser jag Stig (utan e) Larssons senaste bok "när det håller på ta slut". Den är förbryllande, men intressant. Där är uppriktigheten det som imponerar. Medan Lars Norén i sin dagbok finlirar mellan hummertuggorna och gråter lite mitt i champagnesippandet skriver Stig Larsson om sitt gräl med systern om en stuga i Holmsvattnet och dricker en pilsner under tiden. Vem av dem som är mer uppriktig vet jag inte, men attityderna är tillräckligt olika för att jag ska bli fascinerad. Att inte dölja eller försköna något förefaller hursomhelst vara Stig Larssons övergripande metod.

 

Mattina Montelius skriver i Expressen att hon är helt fascinerad av Stig Ls dramatik och att "han är en naiv gosse och en otäck bödel i en gestalt". Den bok jag läser är självbiografisk. Författaren pendlar mellan självuppskattning och självkritik. Den ger ingen helt igenom sympatisk bild av Stig Larsson. Men det är en bok som jag kommer att läsa ut. Sent omsider kanske jag kan förklara varför.

 

Annagreta