Stig Larsson och jag gillar Thomas Bernhard

Visst, tänker jag, såklart att Stig Larsson skulle gilla Thomas Bernhard. Det ökar mitt intresse för Larsson. Bernhard var jag redan tidigare intresserad av. Den där negativa djupingen från Österrike, alltså.
 
Häromdagen köpte jag Bernhards "Utplåning", skriven 1986, utgiven på svenska i år. Uppskattad å det grövsta i DN häromsistens, vilket gjorde att jag köpte den. Allt annat kändes som ett svek. Den måste jag ha.
 
Men först skulle jag läsa ut Stig Larssons "När det känns att det håller på ta slut", det gick fort faktiskt. Så då skulle jag ta mig an Utplåningen. På ett besynnerligt sätt hör titlarna ihop, upptäckte jag. Tar det slut är det väl utplånat.
 
Jag har bara börjat med utplåningen. Den är skriven i ett enda stycke. Långa meningar. Utan avdelningar, utan andningspaus. (Totalt två kapitel) Lite speciellt tänker du. Om, säger jag. Helt jäkla galet. Men likförbaskat intressant, man befinner sig liksom under vattnet och håller andan medan man läser vidare; om Bernhards huvudpersons förakt för sina släktingar i hemorten Wolfsegg, ett par av dem nyss avlidna, och allt detta ändlöst rinnande ut över 570 sidor. Bernhard skriver i jagform, han är sin huvudperson. Han har en elev Gambetti som får höra allt. Eleven heter så eftersom han finns i Rom där också huvudpersonen vankar fram, och redan det tilltalar mig. Rom är en bra scen för både hat och kärlek. Farbror Georg får kärleken. Denne farbror Georg har öppnat huvudpersonens ögon för konsten och litteraturen etc. Så han är OK.
 
Sen har jag inte läst längre. Men är redan fast. med en kopp starkt kaffe ska jag läsa vidare i detta spel med läsaren, denna utmaning av vårt tålamod där ändå kvaliteten i texten håller en fången, trots allt, trots det tröttsamma tugget, de till komik överdrivna anklagelserna och de långa komplicerade satsbyggena. Man är bara fast i textvirveln med Gambetti, systern och - t ex - diskussionen om den dyra våningen vid Piazza Minerva som var så dyr att han, jaget, inte förmådde berätta hur dyr hemma i Wolfsegg.
 
Annagreta
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0