bookzoom

 

Det var kanske bara en tidsfråga innan det skulle ske. Och nu har det hänt. Årets mest hyllade skribent, Lena Andersson, är sågad. Höll i sågen gjorde Håkan Lindgren - av allt att döma inte utan vällust. Anledningen var "Allvarligt talat", Lena Andersson senaste bok. Det hela utspelar sig i dagens SvD.

 

Boken är en sammanställning av de svar som LA gav i årets radioprogram med samma namn dit folk kunde skriva och fråga om existentiella frågor. Lite som "Fråga Rut" eller vad spalterna heter i veckopressen. I radio gjorde sig svaren bra, och det var positivt att Horace Engdahl också deltog med svar, tyckte några av oss. Men Lena Anderssons skrift har inte impat på Håkan Lindgren, så mycket är säkert. Han går an med ord som "platt och resonanslöst" och skriver att somligt kunde ha plockats ur en skolbok för mellanstadieelever. Han skriver också att LA verkar ha tänkt ut sina svar i ett tänkt rum utan erfarenheter, som hade alla hennes erfarenheter av livet rensats bort innan hon satte sig att besvara frågorna.

 

Det låter inte bra. Samtidigt påminner HL:s analys lite om min reaktion på de långa föredragsliknande passagerna i pjäsen "Egenmäktigt förfarande" på Uppsala Stadsteater, där Ester långpredikar i kvasifilosofiska ordalag om sina kärlekskval riktade mot en kylig karl. Det är teoretiska utbrott, mitt i vad man skulle kalla praktik. Hon predikar ord som låter som principer, men blir ointressanta i mötet med verklighet och vånda.

 

Annagreta

Hans Alenius har i dagarna givit ut en alldeles särskilt vacker bok. Den heter "Besöksbok. Ögonblick och dagrar".BILDiBOK 2015.

 

Det är en samling fotografier av ett alldeles eget slag, nära bilder av det man normalt kanske inte brukar se. Det är bilder av vinklar och vrår, oväntad växlighet vid dolda eller sedan länge glömda föremål, vackra linjespel och försiktiga färger i det annars svartvita. Där finns också porträtt av några kända personer. Aldrig något högröstat.

 

Bör beställas från [email protected]. Korta citat av Roland Barthes och Susan Sontag ackompanjerar det hela när så behövs. En riktigt skön upplevelse.

 

Annagreta

 

 

Sara Danius slog till på Nobelfesten. Den modemedvetna akademisekreteraren kom i en magnifik klänning, en stormönstrad sak med långt släp. Som ett statement, ett glatt och påpassligt bevis på kvinnlighet och kraft, också i akademien. Svenska akademien behöver säkert detta utrop, som motvikt mot alla pretentiöst verkande framtoningar vi bjuds av dess manliga ledamöter. Frack och akademi har ju växt ihop som pompöst maktmedel, det syns ju också i andra akademiska sammanhang. De seriösa pretentionerna gör sig kanske bäst i frack. Inte undra på att Sara Danius behöver slå till ordentligt med en kraftigt synlig motsats då hon representerar sin uppdragsgivare.

 

Samma pampiga framtoning visar den chilenska humlan Bombus Dahlbomii. Hon är också väldigt synlig. Mats Ottosson skriver om denna magnifika humla i det nya numret av Fauna och Flora. Bombus Dahlbomii fick tidigt människorna uppmärksamhet; man trodde till och med att hon var gudomlig och att hon föddes ur daggdroppar. Dess honung gavs till sjuka och ingen kunde nånsin tänka sig att döda en sån humla. Bombus Dahlbomii är störst av alla humlor,  flera centimeter lång, och bär en lysande orange päls. Naturligtvis, frestas man skriva, är hon hotad. Hon har fått konkurrens av de vanliga humlorna och behöver därför räddas.

 

Annagreta

Perspektivet på flyktingarna och flyktingkrisen har förändrats. Det finns - eller har åtmínstone funnits - två varianter att välja på; den välkomnande humanitära och den kalla avvisande.

 

Antingen styrs våra politiska handlingar av att vi inser att det handlar om liv och död för dem som flyr, av att vi ser utsattheten, de traumatiska vuxna och de skrämda barnen på flykt.

 

Eller också vänder vi bort blicken.

 

Nu har Sverige vänt bort blicken, och ändrat perspektivet till att gälla tekniska utmaningar, mottagandekapacitet och direkta kostnader. Den svenska hållningen är numera att inte se "de andra", de som inte är i samma båt som vi. Inte nu längre. Ansträngningen blev för stor.

 

Det som nu hänt sedan slutet på november är att vi valt det självskyddande perspekitivet. "Vi har ju varit så duktiga, men nu får det räcka. Vi orkar inte mer. Det är nu för många flyktingar här, de måste sluta komma hit. Vi dukar under." Stackars oss.

 

Hanteringen är så svår att vi inte tror oss orka upprätthålla vår stolta tradition som bygger på humanitet. Till stöd för denna avvisande hållning deltar vi i EUs pakt med Turkiets Erdogan. EU vill att han ska "se till" att inga flyktingar kan komma vidare mot Europa. Han bedöms ha rätt människosyn för uppdraget, rätt moralhistoria och rätt inställning, trots hans många kända brott mot mänskliga rättigheter. Han får miljarder för denna sin "hjälp åt Europa".

 

Sverige är plötsligt inte begripligt längre.

 

Annagreta