Jag byter också namn och stil såklart
Nu har jag bestämt mig. Jag ska inte längre heta Annagreta Dyring. Från och med nu heter jag Agata von Heute. Mina tankar kommer också att vika av till andra domäner och min blogg blir hädanefter helt annorlunda, --- i den mån den alls haft en kontur tidigare så kan ni kära läsare inte längre räkna med att känna igen mig från förr. Mitt nya jag ser dessvärre ut precis som tidigare, med undantag för en hatt som jag kanske tar på mig på min väg till ICA, och ett par snygga orangefärgade sammetsbyxor som jag nu överväger att ta i bruk efter lång tid på hämmad väntelista.
Agata von Heute har helt enkelt skaffat sig ett nytt liv. Hon ska hädanefter ägna sig åt korta grymtningar och suckar, skriva små ilskna notiser i bladen och upphäva sin röst ideligen i onödan, gärna där det är bra akustik. Det hon nu förväntar sig är en ordentlig mediabevakning, ett rejält brus, för utan den skulle det inte vara nån mening med bytet. Vem byter ut sitt gamla jag i tysthet? Inte jag.
Thomas Bernhard har gjort samma sak, kan jag avslöja. Han heter från och med idag Franz Gletscherhaake och är inte längre sur och negativ, utan på ett strålande humör, han sprider dagen lång varma omdömen omkring sig och uppvaktar alla i sin närhet med blommor och blader. Han har friat till sin Lebensmensch och om detta står att läsa på ett helt uppslag i Heimatshilfe Morgenblatt där hans tidigare avsomnade mediakontakter vaknat till liv. Han har dessvärre samma utseende, men har i alla fall (i ren desperation) skaffat sig ett moderiktigt hakskägg (som Herr Luuk) med anslutande mustasch och köpt ljusrosa byxor med sparsam vidd. Dessa grepp har blixtsnabbt gjort honom känd och omtalad, vilket retat hela distriktets negativister, men själv är han nöjd och det är huvudsaken.
Annagreta (med en hyllning till Ernst Billgren)
Jag får det inte att gå ihop
Vi svenskar ser oss gärna som experter på samlevnad och förståelse människor emellan. Vi vet allt om relationer, om kärlek och tolerans. Vi vill gärna instruera i konsten att visa förståelse för andra som är annorlunda än vi själva, t ex romer, rumäner och samer. Vi predikar fred när det passar och säger oss veta hur man bevarar freden. Det är bra. Och alla dessa andra ska också ha yttrandefrihet. Säga vad de vill, skriva vad de vill och publicera vad de vill. Samma rätt som vi har.
Kosta vad det kosta vill.
Vi har därigenom också rätt att kränka, såra, häda. Säga vad man vill, såklart. Som konstnären gör. Eller? Fast vänta, vi har ett dilemma. Hur går det ihop, hjälp, jag ser inte hur det går ihop, jag vill ju förstå hur vi kan kombinera vår förstående hållning till de okända andra med vårt försvar av hädelsen som kränker dessa andra. Vad kostar det, frågar du. Vadå, blir det några minusposter, han skämtar ju bara, han driver med dem, det förstår ju varje barnunge....
Ag
Egotrippad/okritisk? Leif Zern granskar teaterpubliken
Teaterpubliken har tagit över huvudrollen, skriver Leif Zern. Skådespelarna applåderar oss. Vi teaterbesökare har inte nåt vidare sinne för kvalitet, vi går på teater och sedan applåderar vi alltid, oavsett föreställningens kvalitet, solidariskt, stående, det kallas ovationer, och sedan intalar vi oss att det var en bra föreställnng, den var värd pengarna.
Leif Zern granskar i DN hur de svenska teaterbesökarna beter sig och han undrar varför de alltid är så nöjda. Eller artiga, som av bara farten. Zern ser också att kritikerna i bladen blir allt snällare, underbetalda som de är, menar han, avstår de från att skriva sanningen. Att kritisera är så mycket mera krävande. Sticka ut hakan?
Enligt Zern är teaterbesökarna allmänt okritiskt positiva, bara de får se sina kändisar på scenen och ta en egotrippad selfie av sig själva i bänkraden. Inget bra läge, kära Leif Zern.
Vad blir det av allt detta? Jag erinrar mig hur pjäsen Johanna - nu på Dramatens stora scen - fick en mängd positiva hejarop i tidningen, den var "en höjdare" skrevs det, medan vi som såg den tyckte det var en undermålig föreställning med skralt manus, dito dramaturgi och en stressad ensemble som försökte framföra det hela, med helbrägdagörerska och allt. Jodå, vi applåderade, visst gjorde vi det, mot bättre vetande. Vi är ju på teater. Vi vet hur man uppför sig där. Det är fortfarande ett kulturellt finrum. Samma sak på Uppsala Stadsteater där en Hamletföreställning fick följande kommentar av besökarna på bussen hem: "Man tar en hoper sketcher och kallar det Hamlet".
Zern skriver till sist att vi måste gilla läget. Skriver han så för att inte stöta sig med sina f d kollegor som nu fortsätter på hans revir som teaterkritiker? En västgötaklimax så god som någon. Jag hade väntat mig nåt i stil med "Så skärp er, kritikerkollegor, var uppriktiga, det gynnar teatern". Och "sluta applådera som tok, ni som går på teater, försök dimensionera er uppskattning efter förtjänst, gå i pausen och ni tycker det är dåligt". Men inte ens Zern orkar bemöda sig om att ryta till och skydda det han kallar kvalitet, trots att han svär åt våra obligatoriska ovationer.
Annagreta
Italiens presidents katt heter Cimabue
Italiens nya president heter Sergio Mattarella. Det är en hyvens kille på 73 vårar som inte gjort bort sig på mycket länge. Han har tre katter; Dante, Boccaccio och Cimabue och lever i övrigt ensam sedan hustrun dog 2012.
Mattarella kommer från Palermo, och är jurist. Han har haft flera ministerposter, framför allt som ledamot i Democrazia Cristiana, det parti han först tillhörde. Senare har han växlat mellan små liberala /vänsterpartier.
Det är första gången det italienska presidentämbetet innehas av en sicilianare, och detta anses vara en extra poäng i ett land som har många olika slags avstånd mellan norr och söder. Han vet en del om Cosa Nostra och andra brottsligheter, bland annat som följd av att hans bror Piersanti blev skjuten av mafiosi i Palermo 1980.
Cimabue var en framstående målare och mosaikmästare i Florens på 1200-talet. Hans målning här ovanför heter Madonna med barnet, änglar och profeter (1280-tal) och finns i Uffizierna i Florens. Cimabue var den store Giottos läromästar, och sägs förena det gamla byzantinska måleriet med stilen i tidig renässans.
Jag hoppas att Cimabue är en trevlig katt som visar sin husse både respekt och kärlek. Det kan han behöva nu när han börjat i sitt nya krävande ämbete.
Annagreta
Katten, en intellektuell utmaning, ett tittskåp
Poeter avbildas oftast med katt. Gärna på axeln eller passerande, liksom i förbigående, utom kontroll. Alla våra gsmla klassiker verkar ha haft katt, och nu har Knausgård katt. Werner Aspenström, Edith Södergran, Göran Thunström, Lars Lerin. Alla har de katt. Vad tyder detta på? Är det en mjukisådra som avslöjas i och med detta val av kompanjon? Betyder det att vederbörande ägare själv är en katt, om än i människoskepnad. Kanske ville hen i själva verket vara en tiger, eller ett lejon, men det bidde bara en katt. Eller så är ägarna lika förslagna som den vanliga huskatten och då räcker det med den storleken för att känna igen sig, liksom.
Politiker verkar inte ha katt. Jag tror inte de klarar av en katt; dess psyke skulle bli alltför svårt att bemästra. En katt låser man inte in i ett block, den rättar sig inte in i ledet, den erkänner ingen partiledare. Den är ett riskmoment i politiken. Där kommer den alltså inte in. Den får nöja sig med att vara en tillgång för poeter och andra som fastnat i kulturen. Där har den flera funktioner.
Den kan tillföra ägaren ett intellektuellt drag. Det är därför Knausgård har katt. Eller så är katten ett tittskåp, en inspiration, som hos Nils Uddenberg. Eller ett lugnande piller, en drog full med värme, som hos Lars Lerin. En tröst, som hos Edith Södergran. Eller ett direkt hot, som hos grannkatten.
Annagreta
Läs Göran Rosenberg om smäda och häda
Debatten om Charlie Hebdo fortsätter i dagens SvD med ett klokt inlägg av Göran Rosenberg. Det är välgörande lågmält. Allt som kan yttras bör kanske inte yttras, menar han. Det avgörande är hur det vi säger kommer att uppfattas, och dessutom vem som säger det. I Frankrike där Nationella Frontens islamhat är tydligt slår Charile Hebdo`s förlöjligande av Mohammed hårt mot den underklass som redan känner sig hotad, skriver Rosenberg. Han sammanfattar sin uppfattning med att hänvisa till sin tidigare fråga: "Vad ska det vara bra för?"
Min gamla björk - på bilden - har pudrat sin stam med snö. Kanske känner den sig lite skrynklig och otrendig och griper efter ett halmstrå; ett vitt puder, hur fel kan det va? Eller tycker den att minus fem är lite kallaktigt och försöker värma sig enligt nån av alla dessa naturlagar som säger att snö värmer. Eller så har den uttalat sig ogenomtänkt och retat upp nån i grannskapet som kastat ett par rejäla snöbollar på den som tillrättavisning. Möjligheterna är många. Det lönar sig inte att fråga, heller. Det är helt enkelt inte min sak att bry mig. Ta en bild, och sluta grubbla, tänker min björk. Sagt och gjort.
Annagreta
