Lekmännen i På spåret i rollen som kulturmän

 
I På Spåret frågas det och tävlas det och strax vimlar en massa hus och byar och landskap och mera hus och landskap förbi, och man ska förstå var vi tänker stanna, och sen vad som har hänt i den staden och vilka som sjungit vad och som sedan deltagit i en film som har sitt ämne hämtat ur en ordvits från samma stad. Sen ska en kvinna och en man i varje bur svara och resonera och sjunga och inte veta eller veta och sedan svara färdigt. Kvinnan i ena buren försökte och försökte medan mannen bröstade sig och charmade som om han inte var med utan bara satt där som en dekoration och som om han egentligen föraktade det hela men tyckte att han ändå kunde sitta där för det kunde väl inte skada hans renommé, trots allt, och den stackars kvinnan försökte förstå och bläddrade och försökte svara. Sedan kunde domarn svara. Han satt som en överstepräst och ville glänsa vilket han fick göra med sina utvikningar och sin charm och sin utstrålning av gammaldags grosshandlare med sitt på det torra.
 
När det var färdigt hade ett lag vunnit med knapp marginal coh tiden var ute och alla var glada och musiken tonade bort och sedan är det en vecka till nästa övning. Herr Luuk klev fram och tackade för sig och för alla andra och verkade nöjd, medan musiken drog en sista suck och fredagkvällen vek över till mindre upphetsande företeelser där ingen reser särskilt långt eller behöver bedömas eller upplysas utan där man i lugn och ro kan ägna sig åt att klappa sin katt och fundera på tillvaron, som Roy Anderssons duva.
 
Annagreta

 

Val av president i Italien, ingen lätt match

Innan söndag 1 februari ska Italien välja ny president. Valet sker i parlamentet, förstärkt med runt hundra dignitärer. Det betyder en väljarkår på över 1000 pers. Valet går i två omgångar (det blir minst fyra, visar det sig), i ett urvalssystem. Det vimlar av pretendenter, och några står högre i kurs än andra. Idag har det största regeringspartiet Partito Democratico, därtill övertalat av "sin" premiärminister Matteo Renzi, bestämt sig för att rösta på Sergio Mattarella, en 74-årig jurist och politiker, född i Palermo. Det är en stadig man med en lång politisk karriär inom Democrazia Cristiana (DC) samt några andra hemvister i närheten av DC.
 
Berlusconi har utnämnt sig till företrädare för oppositionen. Hittills har de två motpolerna (B och Renzi) kunnat tala med varandra i ett slags jämn dragkamp. Men nu brister detta "samförstånd" sedan Renzi avslöjat sin kandidat, för Berlusconi vill inte ha Mattarella, utan nån från det egna ledet, helst en före detta allierad, oavsett i vilket sammanhang. Matteo Renzi har en svår balansgång på gång. Det ska bli intressant att se om Italien lyckas hålla detta val och få ihop såpass enighet att tidplanen hålls. Och blir det Mattarella får man höja ett glas och hylla den skickliga Matteo Renzi. Han har tillräckligt mycket fighting spirit, -- fast motståndaren har ju visat sig både hal och långlivad, han kallas Kajmanen....
 
Annagreta
 
 
 

Johan Klings Glasmannen är konsekvent skör

Tänk dig samma sorgsna känsloläge hela tiden i 228 sidor. OK, tänker du, hur svårt kan de va? Jo, det ska jag säga, det måste vara svårt, åtminstone om man väljer det totala missmodet. Vilken roman tänker du på då, då? Jo, Johan Klings roman Glasmannen. Det är berättelsen om ett avsnitt i en olycklig och godtrogen mans liv.
 
Tidigare gav Johan Kling ut "Människor helt utan betydelse", en fascinerande roman om en man som vandrar i Stockholm och ser sig om bland folk. Inte heller den mannen tillhör top ten. Han blir inte sedd, och han deppar över det. Jag gillade den romanen. Den var bitvis (trots sin aldrig svikande ton) lite komisk, mitt i allt.
 
Nu kommer en sån typ tillbaka, det är konsekvent genomfört, glasmannen är klart naiv, han blir mycket riktigt lurad, men begriper inte när andra beter sig falskt mot honom. Han har tråkigt, är ensam, saknar självförtroende. Men han försöker tappert till det yttersta att hålla god min. Omgivningen ska inte behöva se och inte behöva förstå. Men skildringen tillåter sig inte bli det minsta komisk.
 
Jag tycker att det är en lysande roman, den stannar i minnet. Det som gör intryck är inte enbart berättelsen i sig. Jag tänker på författaren. Hur är det möjligt att beskriva tristessen så oerhört noga, så inkännande, så envist, så oundvikligt och dessutom skoningslöst långt i antal sidor? Helt säkert ett maratonjobb. Ett kunskapsprov. Johan Kling visar i varje fall alldeles övertygande att han vet vad ensamhet och bristande självförtroende handlar om.
 
Annagreta

Thomas Bernhard på Broddway

 
Idag har Thomas Bernhard broddar. Denne nörd från norra Österrike köpte dem efter att ha slirat runt Uppsala en eftermiddag och nära nog tappat sitt redan slitna tålamod. Han har inte en ängels tålamod, snarare tvärtom. Han är i stället ofta direkt negativt inställd, -  för den som inte känner honom måste jag berätta det. För undvikande av missförstånd.
 
Igår såg jag honom på min bibbla. Han stod och bläddrade i Lars Noréns senaste opus, en liten sketen bok som hette nåt ansträngt som man genast glömmer. Jag smög intill och såg över hans axel att boken var skriven utan att andas, dvs i ett enda svep, utan avdelningar, eller uppehåll av annat slag. Som en ström av ord, en lång uthållen suck.
 
Bernhard tycker om ord och företeelser som passar honom. Han är vanlig på det sättet, ingen avvikare direkt. Men problemet är att så få saker verkar passa honom, och därför går han omkring som en surkart och gör sin omgivning glåmig och förtorkad, - i värsta fall alltså. Omgivningen, kanske enkel och positiv till det mesta, blir ofta smittad av hans nedåtgående spiral. Då måste man ut och gå. Gärna med broddarna på, eller åtminstone med broddarna i åtanke. En riskabel utveckling. Det som händer är nämligen att man riskerar att sätta sig ned vid hemkomsten och skriva såna här stycken utan något som helst skyddsnät. Medan vinterkvällen smyger fram, utan att andas, utan uppehåll, som en lång uthållen suck.
 
Annagreta
 

Dramaten kan bättre

 
 Jag såg pjäsen "Johanna" på Dramaten i förrgår. Det var faktiskt ingen höjdare.
 
En långrandig utdragen sak av Mirja Unge om att rädda världen och skogen och bota alla sjuka och skapa fred och rädda ekonomin. Skådespelarna gjorde vad de kunde men det var tjatigt och snudd på lite pinsamt.
 
Kanske är det en generationsfråga, kanske beror det på att vi har sett bättre politisk teater på 70-talet där också humorn fick en chans att ge spets åt kritiken mot människans ekoövergrepp och penningbegär. Det hade varit bra om texten koncentrerats, de tre timmar den nu tar känns långa. Massor av text ska hinnas med, man märker att t ex Johanna, spelad av Nina Zanjani, skyndar sig tala, snubblar ibland och jäktar på, - det angelägna budskapet om jordens skörhet skulle mått bra av att framföras med stringens i stället för stress. 
 
Ja, ett budskap som är angeläget behöver skärpa. Helst också eleganta formuleringar, esprit och varför inte satir. Här fanns ingendera. Adam Pålsson grep tag ibland i oss i salongen, kanske hade han den mest genomtänkta rollen som Johannas bror, gripen och empatisk.
 
Bilden visar en vy nära mig morgonen den 19 januari i Uppsala. Plommonträdet är delvis skymt av grenar på min jättebjörk som är störst i stada.
 
God fortsättning, alla!
Annagreta
 
 

Knausgård/Ekelund - och Francesco Rosi

För andra gången har DN offrat spaltmeter på det faktum att Karl Ove Knausgård och Fredrik Ekelund kommenterade fotbollsVM i somras I en mejlväxling. Nu är dessutom texterna utgivna. Så då skriver DN om denna begivenhet igen. Recensionen går ut på att stoffet saknar friktion. Trots att E satt i Rio och K i Skåne saknas friktion. Fast det sägs glimra till då K får skriva om en taxfree på en ödslig färja på väg till nån uppläsning där folk är illa upplysta eftersom de inte tycker om Lou Reed. Recensionen kompletteras med en bild som visar två allvarsamma män i sina bästa år som envist tittar rakt in i kameran mot en grön somrig bakgrund. Under står rubriken "En uppvisning i falsk förtrolighet".
 
Varför blir jag så provocerad av detta? Ja, det kan vara för att det verkar så primitivt och självupptaget och så spekulativt och så onödigt. Med ansträngd artighet skriver Jesper Högström om detta alster; det är ju Knausgård som varit i farten och då är det intressant.
 
I samma  tidning skriver Peter Loewe en kort notis om att Francesco Rosi nyss gått bort. Han var Italiens stora filmskapare som med kraft och stort mod gjorde filmer (40-80-tal) om samhällets stora utmaningar, bl a om Neapel i "Våldförd stad". Filmen "Fallet Mattei" handlar om ett outrett mord som f ö Pier Paolo Pasolini riskabelt nog försökte reda ut under sin sista tid i livet. Rosi är hos oss kanske mest känd som regissör för filmen "Jesus stannade i Eboli". Rosis gärning saknar sin motsvarighet i dagens Italien. Han fattas oss, skriver italienska tidningar, idag skulle vi behövt honom mer än någonsin.
 
Annagreta
 
 
 
 
 

Bittersmakande humor över avgrunden

Avskyn över dåden i Paris är total. En hänsynslös grymhet. Ett drama om brott och straff. Vi förstår inte brottet. Följaktligen heller inte straffet. Vi förstår bara att straffet var oerhört grymt, och utdelat av extremister.
 
Cecilia Uddén sa i dagens radiosändning att vi västerlänningar ser nedlåtande på österns totala religionslydnad, en lydnad ända till bokstaven. Det sårar österns folk djupt, de vill inte bli sedda som mindre vetande. Därför att de inte är mindre vetande.
 
Man måste ha två tankar i huvudet samtidigt, sägs det i dessa dagar. Dels förstå, dels ta avstånd. Det må gå bra då och då, när vardagen lunkar på, men är desto svårare efter ett terrordåd.
 
Den föraktfulla ironin är inte alltid förlösande. Var hör den hemma den här gången? Skapar den bryggor över avgrunden mellan öst och väst? Knappast. Men vi i väst vill inte tystas. Vi bevarar vår rätt, och vi bevarar självgodheten när den sammanfaller med yttrandefriheten. Det är svårt att tänka utanför boxen. Vi är rädda att framstå som sympatisörer åt fel sida om vi breddar tänket.
 
Så funderade jag i morse, och prövade mina tankar på bloggen.
 
Annagreta
 
 

Moster Selmas nyårsbrev från Amerika

Amerikabreven till jul pekar på det hektiska livets charm. Allt redovisas. De får mig oftast att känna mig sjukligt stillsam och fantasilös. Hör bara:
 
Vi reste till Bahamas med alla barnbarnen och faster Jolie som fått åderbråck men hämtat sig efter en vistelse på St John´s Hospital`s Therapists´ Dimension och sedan fyllde farbror John femti och då for vi till Hawaii och besökte ett kloster utan att veta att där hade Obama varit med sin mammas hemhjälp och då tog vi flyget till moster Agatha som visste att vi var släkt på långt avstånd med turkarna på vår gata och sedan tog vi kontakt med dem och si, då firade vi i flera dagar att vi var bryllingar medan solen gick ned över söderhavet och barnen plaskade i poolen och mormor trillade av stolen sedan farbror Andrew släppt på garden och tagit en drink något som han aldrig gjort sedan andra världskriget slutade och freden kom till alla på jorden.
 
Sedan tog vi med barnbarnen till Europa och såg Sixtinska kapellet med dem och det tog oss flera dagar att smälta. Under tiden hade onkel Brutus tröttnat och sov i hängmattan utanför hotellet i Friuli dit vi rest med Barbaras syster som sedan en tid tillbaka hyr en villa där tillsammans med sin son som äger halva Bertolli numera och som älskar att segla mellan höger och vänster i Lago Maggiore. Nästa resa gick till Cleveland där vi aldrig varit tidigare. Vi hade beslutat oss för ett stort get together men blev inte länge där för Agatha fick fnatt och började sova utomhus mitt i vintern i sin gamla kofta så vi var tvungna att dra. Därefter började vi förbereda oss för julen här hemma i Philadelphia som nu nalkas med stormsteg -- Vi ska ha en gran stor som ett hus i år. We love you all, take care.
 
Annagreta
 
 
 
 

RSS 2.0