Silvio Berlusconi; avhängd, men alltid påtänkt
Han dömdes faktiskt till fängelse häromdagen, Silvio Berlusconi, för korruption och utnyttjande av minderåriga, efter åtskillig turbulens och ett par unga damers oblyga vittnesmål. Berlusconi försökte rädda sin image med att berätta att Putin hade sagt att han ville ha honom som finansminister. Samtidigt fyllde hans fästmö 30 år och sa till den ständigt närvarande pressen att det bästa hon fått på sin födelsedag var Silvios leende och ett smycke som hade tillhört B:s mamma. Fulländad oljig smet, alltihopa. Men verksam, mediamässigt.
Fascinerande tanke den där om Berlusconi som rysk finansminister. Troligen kan han i stället för krig tänka sig att erövra land med skapligt tjocka kuvert. Liknande operationer har han ju lång erfarenhet av. Och gör han det inte själv, kan han alltid hitta en bulvan som går över till de motspänstiga med budet. I själva verket har han troligen varit aktiv redan, i rysk provanställning. En ansenlig summa i rubel kan ha oljat in Krim. Hur mycket tror vi att den ortodoxa kyrkans kardinaler fått för att de ska pussa Putin inför kameran? Och vem har övertalat dem?
Men det är inte säkert att B vill anta det feta ryska anbud som vi antar ligger och svettas på bordet i Costa Smeralda där B vistas när det blir för varmt på fastlandet. Putin är davvero ingen kul polare, det har B upptäckt. Alltför mycket vodka, mycket saltgurka, Kalinka hit och dit, lite stillöst. Fast botoxat sig, det har han i alla fall klarat av. Såpass modern är han. B har dessutom alltid tyckt att tjejerna i Pussy Riot var för snygga för att behöva fängslas och sitta på läger. Det har han grälat på Putin för, men där gick han bet. Sen tycker han att Kreml är onödigt dystert. Han befarar också att det är väldigt kallt på vintern.
Vi följer med spänning hur det ska gå.
Annagreta
Thomas Bernhard ville plötsligt åka hem
Jag har förstått att han är omstridd, Thomas Bernhard. Alla kan ju inte vara alla till lags. Fast han har ju inte ens försökt. Och då kan det ju vara detsamma.
Det finns fibrer i somliga träd som växer s a s motströms, och det kallas tvärtförträ. De anpassar sig inte till normen. Min rabatt innehåller två dahlior, omsorgsfullt övervintrade i knölform, sedan utplanterade enligt konstens alla regler i våras. Drn ena är snart uppäten av imaginära sniglar (de syns i alla falla inte) medan den andra segar sig upp med ett par lovande knoppar enligt normen. De kommer om gud vill att utbrista i illrosa blommor. Jag hörde i går en radiodokumentär om Stig Larsson, och han motsvarar heller inte normen för hur en berömd författare ska bete sig numera. Han är tjurig, och rätt snäll, längst inne alltså, tror jag. Han har ingen stamkundsplats på det fina konditoriet, utan han har en plats på ett hak där polarna dyker in för att prata och ta en öl. Han skriver ett drama (VD) på två och en halv timme, (sa han) och så ser inte normen ut, särskilt inte om upphovsmannen själv uppger hur lång tid det tog att författa teaterdramatik.
Annagreta
Istid, stålbad, smörbult och mygg
Jag läser just nu en sociologisk/filosofisk italiensk bok om vår tids dilemman. De är flera. Och behandlas ingående. Vår tid är postdemokratisk, visste ni det? Samtidigt läser jag i tidningarna att vi närmar oss en ny istid, det har engelsmännen konstaterat genom att närstudera somligt i solens innandöme. Vi som inte visste att man kunde studera något i solens innandöme blir naturligtvis både impade och skrämda. Kyla är inte populärt, särskilt inte på sommarn. Cameron som på sätt och visbefinner sig i solen, vill heller inte hjälpa Grekland som befinner sig i ett stålbad. Kall pojke, den där Cameron.
Smörbulten har jag fått för mig lever i högönsklig välmåga där han inte borde vara, dvs i ett hav nära dig. Myggen är likaledes på fel plats nästan hela tiden. Häromsistens såg jag flera i min omedelbara närhet.
Annagreta
På Lido di Camaiore går en marockan
Världen rymmer allt. Umbäranden, krig och flykt. Hopplöshet bland alltfler. Den gamla kända verklighetsflykten gäller för oss andra. Medelhavet erbjuder inga som helst faror här på Lido di Camaiore.
En bit härifrån ligger Viareggio, dit engelsmännen och deras fruar tidigt förlade sina semestrar, damerna iförda långa kjolar, pyttesmå parasoller och hättor med dekor, medan männen svettades oavsett kläder. Idag är italienarna här, också på försäsongen, de strömmar till efter arbetet. Barnen är sig lika, överallt, förtjusta, ivriga, ostyriga och glada. En och annan Adonis visar upp sig.
De långa svarta afrikanerna som vandrar längs stranden säljer kläder, smycken. leksaker, klockor, handdukar och mera därtill; allt som kan bäras runt och erbjudas de välmående badarna. Jag talade med en av dem, en marockan som säljer badhanddukar (med framgång) tre månader om året här på stranden. Han har fru, mamma och ett barn i Marocko, dit han återvänder på hösten för att jobba som murare till nästa vår, då Lido di Camaiore väntar på honom igen; en rutin sedan 19 år tillbaka. Handdukarna är gjorda i Turkiet, säger han leende, det borgar för kvalitet. Jag kopte en, den är klarblå, som havet.
Annagreta
