bookzoom

La Repubblicas chefredaktör Ezio Mario diskuterar Europas senaste beslut  i tidningens TVsändning idag. Beslutet gäller den europeiska hållningen till migranterna; att ta emot några immigranter eller inte alls ta emot några. Ta en liten kvot eller inte. Visa ansvar eller inte.

 

Det handlar inte om solidaritet, säger Ezio Mario, det är en fråga om ansvar. Vi ser hur England, Irland, Danmark och de östeuropeiska länderna sluter sig bakom "lepenismen", influerade av Le Pen och Lega Nord. Europa lät rädslan och nationsintressena tala, och den diskuterade överenskommelsen (40 000 flyktingar på två år mottagna i Europas länder enligt ett kvotsystem) decimerades till att länderna slipper fasta kvoter och ska i stället lita till den goda viljan.  Denna överenskommelse från den gångna nattens diskussioner är ingenting värd i realiteten, enligt La Repubblica.

 

Ezio Mario är upprörd. Normalt är han ytterst välformulerad, återhållsam med orden, väger den noga, Nu påminner han till slut om vilka proportioner vi hanterar; "Medan 800 dör på Medelhavet på en gång, i en av många katastrofer", säger han, "diskuterar det förmögna kulturellt högtstående Europa hur man ska kunna mota bort 40 000 som flyr för sina liv".

 

Har vi inte sett liknande bortvända ansikten tidigare? På närmare håll? Fast då var det judar som flydde, och avståndet bevarades, både mentalt och geografiskt.

 

Annagreta

 

 

 

Vittran som farbror Gustaf brukade berätta om var beroende av dimma. En svävande dimma, som ett duggregn, fast  tunnare. Just denna dimma infann sig på kvällskröken. OBS att uppe i Västerbottens sommartider inträdde kvällskröken vid pass kl 11, dvs bortom tionyheterna i varje fall.

 

Vittran hörde hemma i regndimman, som en beståndsdel, en lyckad ingrediens. Enligt farbror Gustaf som visste vad han talade om var hon liksom lite tunnskalig, eller halvt genomskinlig, och oerhört vacker, ja så vacker att det inte gick att beskriva. Hon ville antagligen, menade han, inte bli sedd medan hon dansade på andra sidan myren där dimman hade sitt ursprung. Den platta myren med sina tuvor låg mellan henne och farbror Gustaf, som en vänlig men bestämd markering, en upplevelsegräns.

 

Vittran dansade sakta och ljudlöst, påstod farbror Gustaf. Hon hade inget behov av musik, påstod han eftertryckligt. Han verkade sitta inne med inside information. Han var, om detta rådde ingen tvekan, mycket insatt i vittrans hemligheter, det förstod vi, och han visste använda denna kunskap. Vi satt stilla medan han röjde allt. Hans röst blev allt lägre, och händerna slutade trumma mot stolsryggen.

 

Annagreta

 

 

 

DNs NAMN OCH NYTT visade den 16/6 hur den aktuella kulturmannakampen liknar striderna i djurens underbara värld. I båda världarna finns de uppburrade fjädrarna, hornen, femininernas irriterande röster, låtsasflörten, sågandet - och kampen om överlevnad.

 

Tecknaren Håkan Ljung hade tecknat en sammanfattande scen för att vi skulle inse hur det hänger ihop. Ebba är en attackerande uggla som ideligen flyger runt och irriterar en långnäst älg = Knausgård, en porträttlik skapelse sittandes på en glaciärklädd Jotunheimen. Älgen är oerhört sur av surret, blänger ilsket åt ugglan och drar ned både mungiporna och det uppdaterade skägget samtidigt som hans små horn börjar växa ut (de är så korta att man inser att älgen ifråga är mycket omogen). Medan Ebba myser och svänger några gräs i vänster hand har Knausgård placerat frambenen i kors, en härskarattityd tydligt nedärvd till Homo sapiens. Bakom Jotunheimen tittar en färglös liten hare fram, vilket får antas vara Stig Larsson. Han visar bara sitt lilla bleka huvud och sina långa öron. Harens kalufs röjer en viss förvirring men minen är grubblande, introvert och svettig på samma gång, vilket antagligen ska antyda hur sammansatt och litterärt framstående han i själva verket är trots sin ringa medverkan (endast "som spottkopp") i den aktuella kampen.

 

Det är svårt att ur den här teckningen utse någon vinnare. Kampen pågår, det blåser fortfarande kallt över  Jotunheimen. Man kan hoppas på fler teckningar så att vi inser vad det är frågan om. Ta med Guillou som självgod gädda i den närbelägna sjön där vattnet är iskallt, så att bilden blir fullödig. Och den filosoferande Horace bör också komma med, som fågelskådare, och skymta lite vagt långt bort på sagda sjös strand, iförd storstövlar och myggnät som skydd mot omgivningens världsliga nycker.

 

Annagreta

 

 

 

Gudarna ska veta att herrarna i kulturhagen har blivit provocerade på sista tiden. Den ena, Stig Larsson, blev dessutom riktigt ledsen och skrev "motvilligt" om detta i Expressen, fast klart och tydligt. Han som gillade Ebba W-B, skrev han, var bedrövad efter påhoppen. Han hade inte de böjelser för småflickor som hon skrivit att han hade, förklarade han. Angreppet var desto svårare att svälja eftersom han hade haft henne (E W-B) som sitt utvalda bröllopsvittne. Han kände sig tvungen att skriva i Expressen nu för att försvara sin heder. Han ville inte vara spottkopp i debatten om kulturmannen, skrev han. Ganska sympatiskt, mitt i allt. Tyckte jag. Men det hela blev successivt väldigt privat. Stig Larssom skrev till och med lite ömkligt om sin egen död och vilka glädjescener den skulle komma att medföra på somliga håll.

 

Strax dessförinnan hade Jan Guillou skrivit i Aftonbladet och försökt trycka ned Knausgård (som skrivit en osannolikt lång artikel i DN några dagar tidigare) i skoskaften. Det gick rätt bra. Guillou hade störts av att Knausgård ansåg att de svenska kulturskribenterna representerade ett lågvattenmärke ifråga om mod och tankens fräschör. Att buntas ihop med enögda och enfaldiga svenska debattörer, i Knausgårds terminologi cykloper, å nä, där gick nån slags gräns. Guillou protesterade vilt. Han, den frispråkige författaren med sina båda vidöppna ögon i behåll, stod ju höjd över såna anspelningar. Tämligen oberörbar, helt enkelt. - Knausgård skriver självömkande strunt, hette det i en sammanfattande salva. Punkt.

 

Herrarnas inlägg piggade upp; de kom ju fram i ljuset. Plötsligt fanns Guillous frustande angrepp, delvis i fetstill, och Stig Larssons vädjande drapa under lugg. Bägge två är förorättade. Ebba har onekligen lyckats locka ut ett par kulturherrar ur sina gömmor. Båda modellerna  (sårad moralist resp. självsäker poänghämtare ) har förekommit tidigare. Intet nytt under solen. Men roligare än på länge.

 

Annagreta

 

 

 

 

På Häverö prästäng som ligger öster om Hallstavik vid kusten finns åtskilliga botaniska rariteter. Igår, den 1 juni, upptäckte vi besökare också en nyss nedfallen asp, som stormen tagit. En installation, ett utbrett mönstersmycke bredde ut sig på den stora aspen. Vi stannade häpna. Löven satt kvar, men barken var redan helt bortgnagd av älgarna i trakten. Det syntes också att barken längst ned, intill roten, inte hade smakat lika bra som resten. Där satt nämligen barken kvar. Vi stod också kvar, länge. Älgen, däremot, hade dragit vidare.

 

Annagreta