Kulturmännen har beskrivningsprivilegiet
En spännande debatt piggar upp just nu i DN. Det är kulturmännen och deras perspektiv på saker och ting som i en enda bunt trängs ihop på analyssoffan, medan kvinnans motsatta perspektiv vecklas ut och irriterar på olika håll. En liten tillbakablick gjorde att jag plötsligt mindes något.
Först - för tre år sedan, noga räknat - förfördes ju en ung pojke (som senare skulle växa upp till kulturmannen P O Enkvist) av en äldre kvinna på det sedermera berömda furugolvet (som bevars saknar kvist). Denna gärning höjdes till skyarna, som en akt att minnas, en litterär och biografisk höjdare. Offret, den unga spolingen, är den som senare berättade allt, och han sa sig ha gillat läget, som en hel karl. Kultursidorna bugade sig. Hej och hå!
Nu, i dessa dagar, erinrar sig Ebba Witt-Brattström att en vuxen Karl Ove Knausgård för några år sedan följt sina böjelser och tagit för sig av en blott trettonårig jänta. Också detta är beskrivet i en bok utifrån mannens, denna gång förförarens perspektiv. Av allt att döma gillade också han läget. Den andra partens version saknas, liksom i Enkvists fall. Kvinnan är tyst.
Av detta framgår, som det brukar heta, att kulturmännen har skaffat sig beskrivningsprivilegiet. Oavsett läge och rollinnehav verkar de alltid ha något stärkande att dela med sig av. Men problemformuleringsprivilegiet är något annat. Det äger faktiskt alla, oavsett härkomst, läsvanor och kön. Mycket återstår att formulera. Stoff saknas inte, systrar.
Annagreta
Thomas Bernhard har gått skrivarkurs i Målilla
Enligt Bernhard ska vi inte bry oss om några kulturgubbar eller kulturtanter. Såna fick han nog av i Österrike på sin tid. Hoppa över dem om de sticker upp, säger han, se förbi, gå förbi, vik av, eller blunda bara! De är på väg ut. Nu har det egna fria oberoende jagets tid kommit, säger han, min och din tid. Nonchalanta till max ska vi bli och leva bortvända från den kulturella omgivningen. Så säger Bernhard, nu sedan han gått på koncentrerad skrivarkurs i Målilla. Till vår rätt ska vi komma, själva, utan att ledas av kontrollanter eller recensenter. Vi ska framför allt inte behöva spilla tid på att förstå fejderna mellan hen och hen, säger han och lägger ner både kniv och gaffel.
Varför vill han inte som andra analysera de senaste drabbningarna om medelålders män och somligas förakt och trettonåringa flickor och kvinnliga alibin och hej och hå? Är han på väg ut? Eller lägger han i själva verket första stenen i bygget av "Det stora oberoendet", en ny kulturepok? För sin Lebensmensch erkänner han att han är djupt och invärtes utmattad och att detta beror på att han en hel veckas tid måst hålla sig informerad om en påfrestande kulturstrid i medierna, en strid som efterlämnat ett stort svart hål i hans ömtåliga själ. Därför längtar han nu enormt efter en själslig oberoendegaranti som han inte vet var han kan få utskriven.
Växten på bilden är en röd sockblmma och bakom skymtar en svavelpion som snart blommar.
Annagreta
Ett argt fruntimmer slår till, igen
Jovisst. Nog är det roligt. Det är naturligtvis Ebba Witt-Brattström igen, nu skriver hon i dagens DN och sågar en motsträvig och tråkig kulturman jäms med fotknölarna. Hon frustar av språklig njutning och forcerar en rad hämningar.
Tänk om vi skulle få läsa fler såna personliga utbrott (jag bryr mig inte om offren just nu) i en sån begåvad språkdräkt. Förmodligen skulle kulturdelen i DN få fler pappersprenumeranter, alltså inte enbart på nätet utan då skulle fler vilja ha nöjet att i sin hand hålla de smaskiga liknelserna och läsa vad E W-B skriver då hon är "retroaktivt utmattad".
E W-B säger sig vara en ärrad intellektuell människa, och det låter ju inte så farligt (faktiskt lite manligt), men hon säger sig också vara "ett gammalt feministskrälle". Det är i det läget man blir lite orolig att hon kanske ändå riskerar att verkligen bli utmattad. Det vill vi ju inte, vi som läser hennes utbrott med sånt nöje över både budskap och stil.
Släpp loss "femininerna", dvs fångarna, oavsett årstid, det är hennes rop, fast hon skriver det inte rakt ut. Bäva månde alla klena "maskuliner" som befinner sig i denna kraftiga motvind för omväxlings skull -- de är ju vana vid medvindens milda smekningar. Hur ska svaren komma att se ut, undrar man. Det kan ta tid att komma upp ur skoskaften dit Ebba tryckt ner de arma maskulinerna.
Annagreta
Ebba Witt-Brattström om den manliga genikulten
Nu är hon stridslysten igen, och underhållande, denna Ebba. Idag, på DNs kultursida, borrar hon i kulturmännens känsloliv. Det verkar mera komplicerat än man kunde tro. Framför allt utgår hon från Karl Ove Knausgård och Stig Larsson. Inga dåliga exemplar.
Nyss gavs en TVdokumentär om Stig Larsson, och krönikören Johan Croneman i DN blev till sig för att SL var så "äkta" och skön, för Croneman, alltså. Han föll pladask för SL:s nonchalanta självsäkra uppriktighet. Men Ebba W-B gillar inte den kvinnosyn som författaren i fråga uttrycker, både i sina verk och i TV. Trettonåriga flickor förefaller falla honom extra väl på läppen. Knausgård delar av Min Kamp att döma samma faiblesse för trettonåriga flickkroppar. Ebba W-B är häpen över att detta inte väckt uppmärksamhet i spalterna, och härleder det till de två herrarnas position på den litterära parnassen. Kulturmännen får bete sig hur de vill. De har uppnått medial immunitet.
Ebba W-B skriver också om samspelet mellan två kulturmän, som gillar varandra och som umgås med sådan förtjusning att kvinnan i närheten reduceras till att vara ett passivt alibi för den manliga vänskapen. Den diskussionen finns i en avhandling om Knausgård som Ebba åberopar. - -Det är lite skruvat enligt min mening. Jag tycker mig förstå att kvinnor ofta är "alibin" för mannens agenda utan att det behöver finnas en särskild manlig bekant i familjens närhet.
Faktum är hursomhelst att dessa kulturmän behöver, och kan förvalta, uppbackning. Beundran utgör en oslagbar drog. Den stärker egot. Det vet Hugo Rask och det vet Stig Larsson som i alla sammanhang hyllas av bl a Ebbas exman, Horace Engdahl. Behovet av analyser av detta fenomen lär inte avta.
Trettonåringarna växer ju upp och skaffar sig både distans till äldre kulturmän och ett fullödigt ordförråd som lämpar sig väl till att analysera dem.
Annagreta
Amanda Björkman är väldigt trött på Ernst
Ja, nu har det gått för långt, tycker DNs Amanda Björkman. Ernst Kirchsteiger har börjat färga av sig på Livsmedelsverket. Kostråden från vår vaktande myndighet tenderar numera att låta som Ernst, det är igen liten förändring; de andas de facto nakna fötter, salsarecept och njutning med slutna ögon. Too much, helt enkelt, tycker Amanda. Hon skriver också att våra svenska män känner sig underlägsna då Ernst går igång, och att de till slut rentav börjar åtrå att bli som han, stackrarna.
Inte för att jag brukar lusläsa Livsmedelsverkets kostråd. Men Ernst kan man inte undgå, han dyker upp i mina TVzappningar ibland. Han pimpar rum och miljö i det oändliga med smått och smart, småleende, han blandar sina salsor och hyvlar samtidigt en bräda medan fotografen ser till att blomstren smeker hans ludna ben. Han är en mysgigant, påstår Amanda B.
I samma DN skriver Åsa Beckman om hur det är att hamna utanför sin comfort zone, eller rättare sagt komma i situationer där du känner dig utanför och borta. Hennes far, berättar hon, skrev pjäser mm och kunde inte olja in gamla fönster , men det kunde grannen Sture, klädd i overall. Sture kunde å andra sidan inte prata om annat än gamla fönster och annat som behövde lagas, och den skrivande mannen hade ingen hyska att haka in i Stures resonemang. Han kände sig följaktligen underlägsen (om Sture kände detsamma förtäljer inte historien, men är fullt möjligt).
En som hursomhelst behärskar sin comfort zone är Ernst. Nu har han alltså gått hem på Livsmedelsverkets broschyravdelning som hamnat i mysbranschen. Kan man haka på? Har jag några örter i närheten som jag kan strö i salsan? Ska jag gå barfota medan jag kokar mitt långkok? Är det tillåtet att kalla på Sture om jag behöver olja mina fönsterkarmar eller måste jag göra det själv därute på gräsmattan medan vinden leker i mitt hår och fåglarna kvittrar?
Annagreta
