Analyser tilläts torka ut pjäsen Egenmäktigt förfarande
Pjäsen "Egenmäktigt förfarande" på Uppsala Stadsteater hade fått mycket reklam; en berömd bok skulle bli pjäs. Men det blev ingen lyckad övergång. Pjäsen består helt enkelt av för mycket "uppläst" akademisk text. Men de fyra rollprestationerna; de var bra.
Men om man låter en trånande dam i sina bästa år spruta ut sin längtan i form av intrikata akademiska resonemang, blir vi i publliken osäkra på om det handlar om en kärleksdröm eller om vi hör bitar ur ett intensivt seminarium. Och eftersom damen ifråga i själva verket är ute efter en rejält kroppslig kärleksupplevelse, uppstår onekligen en sorts förvirring. Det spelar ingen roll om den är avsedd; man måste kunna godta den som publik.
Denna envisa trånad gör henne, stackars människa, helt absorberad och desperat. Hon, Ester, väntar ständigt på ett livstecken från Hugo Rask och blir mer fastnaglad vid sin mobil än den värsta tonåring är idag, hon försöker gå där han förväntas promenera så att hon kan stöta ihop med honom, och hon bombarderar honom med sms.
Bokens faktiska bakgrund med kända personer inblandade kryddar naturligtvis det hela. Kanske har kryddan tagit överhanden i bedömningarna. En galen kvinna, en självupptagen man, en laddad mobil och en lagom tunn yta mot väninnor och den vanliga världens bedömningsgrunder. Ingen dum idé som berättelse, men för att göra om den som pjäs hade man behövt vara mycket friare och fräckare än man orkat vara här.
På scenen var Hugo Rask alltigenom ointressant, trist och avvisande. Den som stått modell är i själva verket en riktig modern kulturman. På så sätt har "Hugo Rask" givit bränsle till många kritiska drapor, medan den trånsjuka Ester förblivit onåbar, patetisk och neurotisk och ingenting mer.
Annagreta
Läs Viktor Banke i dagens DN
Som sagt; Viktor Banke har i dagens DN sammanfattat hur det känns när vi säljer ut den svenska öppenheten. När vi först och främst ser om vårt välbärgade hus och därför låter flyktingar, till och med barn, behandlas som oönskade paket som returneras till avsändaren. Banke skriver att vi återigen ser historien upprepas. "Nu ska vi begå nya misstag att en gång skämmas över".
Annagreta
Jesper Högström om litterär kvalitet i riskzonen
Jesper Högström har problem med litteraturkritiken i dagens DN. Han har läst antologin "Höstens böcker" där ett antal analytiker beskriver ordet "förhandling" som modellen för hur kritiker i allmänhet bedömer litteratur idag. Först stegrar han sig inför de tydliga förhandlingsliknelserna, och skriver att "litteratur är ingen juridisk process där man ska komma fram till ett slutdokument", men så småningom börjar han se poängen med förhandlingsteorin. Kanske är det så att recensionerna blivit beroende av böckernas politiskt korrekta teman, skriver han, som t ex feministisk politik (som i Egenmäktigt förfarande, en bok som JH tycker har blivit för enkelt upphöjd). Kritikerna skriver, menar han, inga riktigt självständiga bedömningar längre. De verkar behöva legitimera litteraturen genom att se den som debattinlägg på ett eller annat sätt. Och det gör att kvalitet blir ett ostadigt begrepp. Böckerna bedöms alltså i en osynlig förhandling i kritikerkåren mot bakgrund av trender och gällande samtalsämnen.
JH tycks faktiskt mena att den egensinniga kritikern tystnat eller helt enkelt anpassat sig till gällande åsiktskalender, och att många författare tenderar att ta fokus från boken själv. Men när JH väljer att exemplifiera förhandlingsriskerna med valet av Augustpristagare är han delvis fel ute. Valet av slutliga Augustvinnare sker i kategoriblandade slutna omröstningar, där flest röster vinner. Om man vill gå JH till mötes i det sammanhanget får man kritisera juryarbetet, dvs det arbete där resp jury ur hundratalet insända verk nominerar 6 verk. Ingenting säger att man där inte kan influeras av trender, personligheter och recensioner i den "förhandling" det slutligen blir fråga om när nomineringarna ska beslutas. För det rör sig om en sammanvägning av preferenser, och 6 verk är gränsen. Att det är ett grannlaga urval vet jag av egen erfarenhet.
Bilden visar vinterskymning över Uppsala.
Annagreta
Att vägra hata
En italiensk kvinna dödades i i terrordådet i Paris häromdagen. Hon hette Valeria Solesin och forskade vid Sorbonne. Hemma i Italien, i Venedig, fanns hennes man och en 15månaders son.
Nu läser jag veckobrevet från Matteo Renzi, Italiens premiärminister. Först skriver han i varma termer om sitt eget deltagande i sorgen, generellt för Paris men också särskilt sorgen över landsmaninnan Valeria Solesins död. Sedan slutar han med att citera i sin helhet en text som Valeria Solesins man skrivit efter katastrofen, "en lektion i värdighet", enligt Matteo Renzi.
Texten ifråga är ett vackert och personligt sorgerop över hustruns död, men det är också något annat. Det är en text som med kraft vägrar ge angriparna segern över familjens liv. "du ska inte förmå mig och min son att hata, vi ska fortsätta leva utan hat.----- Om jag ger efter för ilskan och hatet gör jag precis det ni önskar; då blir jag som ni, som den människa ni blivit på grund av okunskap, den segern ska jag inte ge er".
I de stora sammanhangen, när väl terrorn är här, finns inte längre plats för den italienska familjefaderns hållning. Följer man hans resonemang har angriparna redan vunnit kollektivt över oss.
Annagreta
Lagercrantz, Englund och Kirlic i Uppsala
Släpp loss en viftande och charmerande David Lagercrantz, en akademiskt trevlig Peter Englund, en poetiskt lätt och luftig Alma Kirlic, och vilket litterärt jippo som helst är räddat. Det funkade på Bokens Dag i Uppsala igår.
Lagercrantz är naturligtvis högt begåvad, hur mycket han än koketterar och dissar sin pappas krävande genihyllningar och talar om revansch. Men vi köper det; han får säga vad han vill än en gång, dra samma busfasoner gentemot sin härkomst som vi hört förut. Det är OK. Nu tillfogas dessutom en lustiger dans på scenen, armarna uppåt sträck och höfter fäst medan han pekar och mimar om sin träning i att "vara nån annan", en förmåga han fick träna till perfektion i jobbet med Zlatan; "Jag är Zlatan". Han är underhållande och utstrålar charm. Nu har han varit Stieg Larsson ett tag, en chans han "inte kunde avvisa". Med känt resultat.
Peter Englund är ledamoten i Svenska Akademien som är pappaledig, men han går på sammanträdena, försäkrade han. Han är varken adlig eller vidlyftig utan bara vanlig och nedtaggad till klädsel och åtbörder, och säger att han gillar att skildra historiska händelser utifrån enskilda människors perspektiv. Alexijewitj får godkänt, säger han med ett smile till kvällens värdinna Kristina Lindquist som ställer några frågor och påpassligt länkar över till valet av pristagare i Akademien. Både i hans och Alexijewitjs verk kan historia skildras tack vare en viss distans i tid. Så då är det nåt annat idag, nu sker historiska händelser som vi ännu inte kan greppa.
Alma Kirlic är estradpoet. Hon läste en bit ur sin debutbok "En svensk kändis". Den gav mersmak, visade att humor, egensinne, ironi och annat verkade dölja sig där mellan pärmarna. Hon kom 1992 som femtonåring till Sverige från krigets Bosnien, och verkade inte ha något behov att vara någon annan än sig själv. Skön stil. Skön litteratur också.
Annagreta
Torgny Lindgrens Västerbotten, och mitt
Torgny Lindgren har skapat en speciell relation till det skogrika Västerbotten, det norrländska inlandet mellan havet och fjällen. I hans texter blir det till en sagofond, skriver SvD idag.
Det verkliga Västerbotten är mera prosaiskt, naturligtvis. Det är inte magiskt varje dag och ler inte och det flörtar inte hursomhelst med dem det hyser. Jag vet, jag är uppvuxen där. Västerbotten är i själva verket som ett svenskt biotopiskt och geologiskt genomsnitt, har allt men säger sig inte vara märkvärdigt magiskt eller särskilt kaxigt för det. Svindlande vackert förstås ibland, enahanda och krävande andra gånger. Renlav, björk och bräken, trollius, pors och guckusko, forsar och fiskevatten, förvisso, men också ensamheter, ekonomiska utmaningar, barska frikyrkor och oönskade geografiska avstånd. Desto större är det då att TL lyckas ta tillvara den magi som finns och verkar där.
Allt TL skriver om tilldrar sig onekligen i de västerbottniska skogsmarkerna: på stubben, mellan stenarna, i köket, bakom näset och intill forsen. TL är nyfiken, som ville han noga begrunda den västerbottniska fonden mot vilken det pågår saker som kan vara värda att föra fram i ljuset. Han verkar samtidigt vara mån om att som god och luttrad västerbottning behålla en viss distans till sakernas yttre ordning. Han tycks se allt lite från sidan. Godmodigt, med en aktiv räv bakom örat.
Nu kommer en samlingsvolym med många av Lindgrens texter. Utgåvan heter "Nåden har ingen lag". Vad annars skulle den heta, tänker jag. Det klingar som så ofta hos TL lite bibliskt, men med en lika säker TL-twist, lagom långt ifrån det strömlinjeformiga publikfrieriet - men med en kittlande närhet till det tungt manande religiösa.
Annagreta
.
Vatikanens svarta affärer i ny bok
Om ett par dagar kommer en bok i Italien som Vatikanen helst inte vill läsa. Emiliano Fittipaldi, journalist på L´Espresso, avslöjar i boken "Avarizia" (Girighet) en rad penningbrott och ekonomiska hoppsasteg i Vatikanen. En spansk Monsignor Baldo, speciellt tillkallad av påven att se över bokföringen och rensa upp bland oegentligheterna från 2012, har anhållits i dagarna. Det som läckt ut är häpnadsväckande; pengar avsedda för barnsjukhuset Bambino Gesù har till exempel gått till att betala för bygget av ett nytt palats för Monsignor Bertone. Samme Bertone verkar ha haft en särskilt gynnad position och fått åka helikopter till sina möten, transporter som betalats ur samma humanitära post. Detta trots att Vatikanens egna rikedomar uppgår till miljarder.
De troendes offer till Vatikanens humanitära insatser visar sig gå till Vatikanens liv och omkostnader, eller också hamnar de som tillskott i den heliga stolens brett spridda affärsverksamheter. De många affärerna har författaren kommit åt genom att få tillgång till interna papper och revisorsutlåtanden.
I en intervju påpekar Fittipaldi att den nuvarande påven ju faktiskt är den som startat upprensningen, och att han sannolikt inte har med oegentligheterna att göra.
Annagreta
