bookzoom

Ibland verkar det som om Sverige skulle tappa fotfästet om medborgarna inte fick ta del av Sigges och Alex´ visdomsord. Som i morse, på TV4, då de fick oss att inse vikten av tidens gång, minnets bedräglighet, föräldraskapet och lite till. Absolut omistligt, kantro.

 

Det som fascinerar är medias ständiga behov av såna här förnumstiga män, där pojken fortfarande är synlig. Små Knausgårds light. Dessa män är rörande i sin filosofiska naivitet, och samtidigt önskar man att de skulle gå ut och göra nåt nyttigt i stället.

 

Annagreta

 

Han ger sig inte, Fabrizio Gatti. Nu har han genomfört en ny undersökning som gäller hur vi behandlar flyktingar. Den förra var som ni minns boken "Bilal" där han reste som flykting från Dakar genom Sahara och till sist agerade strandad afghan i vattnet utanför Lampedusa. Ett gediget undersökande arbete, och en berättelse som öppnade ögonen på många.

 

Nu har han gjort det igen. Fixad med skägg och framtoning som flyktingen "Ibrahim, kurd från Irak" har han klappat på dörren till 23 kyrkor och kloster i Frankrike, Italien, Schweiz och Tyskland. Han har sagt sig vara papperslös flykting vars hustru och två små barn väntas komma till stan nästa dag. Han behöver husrum för de har ingenstans att sova och vill stanna ett par dagar för att vila innan de ger sig iväg till Tyskland. Han har åberopat påven Franciskus´ uppmaning till kyrkans präster och församlingar att "visa kärlek till de flyende" och ta emot dem. Svaret som Gatti fick var nej i 22 fall. Kyrkorepresentanternas reaktion på påveuppmaningen var i några fall ett besvärade skratt, "det kan han säga", i andra en suck att "vi måste samarbeta med kommunen". Gatti spelade med dold kamera in varje möte och inspelningarna finns nu på nätet på tidningen Espressos site. Den ende som ville hjälpa var en kyrkoherde i Val d ´Aosta, Italiens nordligaste landskap.

 

Undrar just vad påven säger nu i kväll då han läser L´Espresso. Försmädliga nyheter, i sanning. Beklagliga besked. Där föll dina ord på hälleberget, kära Frasse. Ta ett glas strega efter teet i kväll.

 

Annagreta

Innan det fanns ett ordnat badställe i min hemby badade vi i Tjikkuträsket eller nere i Klapparn eller i första bästa badvik. Man kunde också ta sig ett dopp i bäcken eller hoppa från båten i vilken sjö som helst. Men då skulle man kunna simma och så skulle det vara varmsommarn.

 

Byns första officiella badställe blev kortlivat. Snart nog leddes byns kommunala avlopp just dit och det blev stängt för bad. Jag hann i alla fall lära mig simma där innan stängningen. Det var en kallsommar, dvs en årstid då man inte vet om det är sommar eller höst, då solsteket aldrig infinner sig och gräset är kallt.

 

Vi var väl bortåt tio barn, sammanförda av ödet för att vi inte kunde simma. Vi fick börja med att klä av oss och sätta oss på sluttningen mot vattnet. Först skulle vi ”torrsimma”, dvs sträcka ut våra spinkiga armar och ben på olika knepiga sätt som läraren visade oss. Det var kallt och vi kände oss löjliga. Vi fnissade och skämdes för vår gemensamma fumlighet. Men vi skulle ju bli hemmastadda i simkonstens rörelseschema innan vi fick gå i vattnet. Vi frös och led, men kunde inte protestera.

 

När vi äntligen fick gå i vattnet efter ett antal dagar på torra land, lyckades vi till slut hålla oss flytande. Som tur var bottnade vi utanför bryggan där vi kämpade och sprattlade på ungefär de sätt vi lärt oss tills vi inte orkade mer.

 

Vi firade den slutliga segern över kylan och vattnet efter ett par veckor, och firandet blev minnesvärt. Arrangören hade vidtalat storsimmaren Arne Borg att komma till vår avslutning. Han skulle göra en simuppvisning, hette det.

 

Mycket riktigt; han anlände i stor stil, blev vederbörligen hälsad och beundrad innan han med ett tjut som måste ha hörts milsvida, hoppade från bryggan i det kalla vattnet och simmade ett par vattenstänkande rundor. Hans kropp var stor och muskulös, minns jag, och aningen brunbränd. Han log ansträngt då han frustande kom upp ur vattnet och påpassligt fick en stor handduk virad runt kroppen. Vi åskådare applåderade länge och belevat.  Den där Arne Borg, han kunde simma, han. Vi upplevde skillnaden mellan oss bybarn och denna fulländade förmåga. Aldrig skulle vi kunna komma så långt, aldrig kunna simma som han. Vi fanns inte på samma karta.

Annagreta

Nu ska alla diskutera Hans Rosling. Även i akademiska kretsar går diskussionen, där är man på sina håll rejält häpen. Hur kommer det sig att denna kille gör sån succé, undrar man sinsemellan. SvD är inte sämre utan har låtit Erica Frejs intervjua ett par personer som förväntas ha något att säga om Hans Roslings framträdanden och hans plats i vår tid.

 

Sverker Sörlin, idéhistoriker och på senare tid expert på skidåkning mm påstår frejdigt att Hans Rosling kör med en retorik från "folkbildartiden".  - Hans förenklingar sägs alltså tillhöra en annan tid. Numera är alla intellektuella osäkra på sin sak, fortsätter Sörlin förnumstigt. Han anser att Rosling säger "väldigt enkla saker". Sörlin sammanfattar med att Roslings metod har "ett stort element av retorisk nostalgi".

 

Nuförtiden har vi "egalitära kommunikationsvillkor", säger Sörlin. Dessa moderna villkor påstås Rosling sätta ur spel när han "talar till folket". Vad menas då med egalitär?

 

Det skär sig alltså igen mellan folkbildaren och akademin. På annat sätt kan jag inte läsa de här raderna i SvD-intervjun. Ordet folkbildare är måhända inte modernt som term, men det står fortfarande för något fundamentalt viktigt. Den gammaldags folkbildaren kanske återupprättas genom Hans Rosling framfart. En i så fall inte oäven bieffekt av hans gärning.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

Den ryska väderleksdamen säger idag att vädret över Syrien ger goda förutsättningar för de ryska bombningarna. Lojalt länkar hon samman den syriska väderprognosen med det ryska kriget. Med ett leende levereras positiva intryck; av säkerhet och trygghet, av rysk inrikes- och utrikespolitik, av gynnsamt väder och gynnsamma bomber.

Den kyliga faktaleveransen skapar distans. Jaha, det ska bli sånt väder. Jaha. Då kan man bomba.

 

I radions morgonsändning hörs en syrisk flykting beklaga att han kommit ensam till Sverige, utan sin hustru och de två minsta barnen. Med sig har han enbart en tonårig dotter. Han är förtvivlad och trött efter den långa flykten och säger att han måste åka och hämta resten av familjen. Det går inte att ha dem kvar. En femårig flicka rövades bort utanför hemmet i  Syrien, det blev droppen. Bomberna orkar han inte tala om.

 

Annagreta