Åtrå och akademisk lust i kulturkompost

När Lena Andersson, Gunilla Boethius och Karolina Ramqvist kom loss på Bokmässan om kvinnans åtrå handlade det lika mycket om mannen som om den suktande kvinnan. Alla tre har ju skrivit romaner om fenomenet, alla tre hade var och en lite mer än de andra två att säga om saken.
 
De tre lysande damerna underhöll med begåvade överdrifter, härlig humor och stor livserfarenhet. De stackars männen i salongen skrattade också gott; ett bra betyg åt de tre damernas eleganta ordväxlingar. De utgick ofta från Ester, och beskrev än en gång hennes envisa tro på att "efter det senaste mötet var det klart"; nu måste han vara hennes för evigt. Godtrogenhet kontra nonchalans, eller rättare sagt; Esters goda tro contra de resp männens oförmåga att förstå allvaret bakom Esters efterhängsna beteende.
 
Karolina Ramqvist, som samma dag fått PO Enkvists pris, försökte fördjupa det hela med mera filosofiska tankar om uppbrott och sammanhållning mm, och Gunilla Boethius rev ner stora skratt med kortfattade inlägg om pardansens följder och upprepningar. En uppvisning i damernas eleganta förmåga att diskutera tvåsamhetens grundstötar.
 
Sen, som en motsats i fråga om vem som trånar efter vem; såg jag Horace Engdahl och Lars Burmans föreställning, jag skriver föreställning för det var som ett kammarspel att höra dessa två män fulla med kulturkapital tala om den trånande 1600-talsförfattaren Skogekär Bergby och hans sonetter som borde ha fått spridning men som glömdes bort (tills nu), menades det. Ja, där var det mannen som trånade, det framhölls till slut öppet och ärligt av de distingerade och välmående herrarna, och då Horace läste en sonett var inget öga torrt i salongen som mest befolkades av kvinnor. Okidoki. Roligt om än i sträv å välskräddad akademisk tappning, på många sätt den kompletterande och balanserande pendangen till det uppsluppna seminariet med Lena A m fl.
 
Trånade gjorde däremot inte Maja Hagerman och det hade hon ingen anledning att göra heller (har skrivit bok om rasbiologin i Sverige). Skärpt till tusen. De förskräckliga kroppsbilderna från 20-talet är med i boken. Angeläget och väl beforskat av MH.
 
Masha Gessen Imponerade stort med sin skärpa och sin öppet kritiska hållning till Putin och den ryska politiken. En megastjärna på Mässan, utan tvivel. Om jag ska nämna fler blir det Klas Östergren som har mässans vackraste röst - (det spelar mindre roll vad han säger om novellens betydelse i dagens litteratur), och Marie-Louise Ekmans minnesvärda diskussion om chefskap och betydelsen av att kunna läsa av och förstå andra människor, lärdomar som hon härledde till sin "första tid", dvs sin svåra uppväxt. Det var det seminaríum som var mest berörande.
 
Den göteborgska kulturkomposten som drar hundratusentals vanliga medborgare ska nu kompletteras av ett avundsjukt Stockholm som tänker starta en bokmässa om "läsandets filosofi". Det sänder oroväckande vibbar. Låter ansträngt.  Blir det nåt för Nisse i Hökarängen?
 
Annagreta
 
 
 
 

Berlusconi, Putin, Donald Trump och tjärleken

Förunderliga saker händer i olika världar. I den ena världen upplever vi flyktingars tragik i en omfattning som är svår att ta in och förstå. I andra världar pågår olika skuggspel, politiska, kulturella och personliga. De senare är mycket synliga, och själva synligheten skapar medvind i opinionen.
 
Nu åker Berlusconi till Putin och promenerar på Krims stränder. Han vill bli Putins finansminister. Men innan dess dricker han ett flera år gammalt italienskt vin på Krim tillsammans med sin värd, vilket retar upp ansvarig rysk källarvärd med kulturellt sinnelag. Resan gör sig bra för Berlusconi mot bakgrund av en ny dom; B har nämligen dömts till fängelse för att 2008 ha mutat en hög politker för att han skulle fälla regeringen Prodi (brottet är preskriberat nu). Dessutom har han en dom över sig för exploateringen av unga damer. Han ler hursomhelst konstant. Italien försöker olja upp exporthandeln till att också innefatta höga gubbar i Forza Italia.
 
Donald Trump som håller obeskrivligt vulgära tal i USA har skrivit en bok som heter "Time to Get Tough". Där förklarar han sin egen storhet och alla andras brister, inte minst bristerna hos USAs invandrare från Mexiko. Han drar folk; ovisst om det gäller att man vill se hur extremt burdus en männsika kan vara och låta, eller om det faktiskt gäller att man gillar hans ultrareaktionära åsikter. Risken är att allt detta blandas till ogenomtänkt uppskattning sedan den politiska kompassen blivit sliten.
 
Här hemma är allt mellanvarmt och lagom, guskelov. Vill man haja till, om så bara litegrann, kan man lyssna på när Mark Levengood uttalar ordet "Tjärlek". Han säger ordet med ett leende. Varmt och gott och lagom utmanande fast lite tjärvt.
 
Annagreta

Han hette Numair och kom från Syrien

De tre unga männen kom in sent på uppsalatåget där jag satt. De kom bärande på varsin bågnande blå plastbag. Förnödenheter överlämnade av de svenska myndigheterna.
 
De såg sig oroligt omkring, som visste de inte var de skulle sitta, fast det var gott om plats. De stannade upp intill mn plats och den yngsta av dem satte sig vid fönstret på andra sidan. Jag såg hur den äldre - han kunde väl vara 20 år - med ansvarsfull min placerade sin kamrat på en plats framför mig, han kollade noga var den yngre satt. De tre ville sitta nära varandra, det var tydligt. Jag flyttade min väska och sa - you can sit here.... 
Flyktingen lyste upp, tackade och satte sig. Han öppnade sin mobil och skickade ett meddelande till någon.
 
När det blev biljettkontroll tog han upp tre biljettutskrifter och pekade noga ut sina medresenärer för konduktören; han hade uppenbarligen ansvaret för dem. I Märsta frågade han mig på engelska om det var långt till Uppsala. Jag förklarade hur det låg till och undrade vart han skulle åka. Jo, alla tre skulle till Norberg, till en flyktingmottagning där, -  för att sedan åka till Örebro, la han till. - Där har jag en äldre bror, berättade han och lyste upp lite, - en bror som kom till Sverige för två år sedan. Här i Sverige är alla vänliga och här är det fred, la han till. Vi pratades vid. Han hade mycket riktigt ansvaret för sina två kamrater; den yngre var hans bror och den andre en god vän till familjen.
 
- Jag betalade 2500 euro för resan hit, vi har åkt "på alla tänkbara sätt", fortsatte han, från Syrien först genom Turkiet - vi gick länge till fots, hela dagar, värst var det att ge sig iväg på havet, smugglaren tvingade in fler och fler i båten, "skynda er, skynda er" det var "terrible". Han upprepar ordet för sig själv och tittar ner i golvet. Vi var för många...
 
Vi talar om hans planer. - Jag vill fortsätta min utbildning, säger han, jag läser ekonomi, min bror har gått 9 år i skolan... Jag vill lära mig svenska, läsa vidare...  En intelligent blick sneglar på mig; artigt, vuxet, och lite osäkert. Nu är den här grabben med all sin begåvning och sina erfarenheter beroende av andras välvilja och kunskaper ett tag.
 
Jag förklarar att de har gott om tid i Uppsala innan falutåget kommer in. Innan dess har jag bytt telefonnummer med den unge syriern Numair. Han upprepar thank you och kollar noga efter sina två kompisar. De går försiktigt av tåget kånkande på sina blå bagar. De ser sig granskande omkring medan  jag rusar till bussen.
 
Annagreta
 
 
 
 

Bokmässa om en vecka, kulturtantutmaning

En tjock programkatalog har kommit. Den lovar gott. Där ska bl a Masha Gessen framträda, och där ska Jan Giullou, Pär Wästberg, Loretta Napoleoni, Ebba Witt-Brattström, Ulrika Knutsson och alla andra på parnassen framträda, plus många fler. Katalogen visar de vackra nunorna. Där finns en läcker bild på Klas Östergren, en intellektuellt framtonad Aris Fioretos, en svärmorsdrömmig Daniel Kehlmann och ett par gossar med moderiktig skäggstubb; Alex Schulman och Sigge Eklund. De senare ska tala om tid (!). Vackra bilder finns av Cecilia Lindqvist och Kerstin Ekman, och Yvonne Hirdman är extra snygg på stor bild.
 
Ironiskt nog med tanke på världsläget är det Ungern som är poängterat land i år. Dessutom öppnar bokmässan ett tvåårigt tema om yttrandefrihet som ska fortsätta 2016. Ungern som utmärker sig med vattenkanoner och tårgas mot flyktingarna ska segla fram i Göteborg med sin kultur; en utmaning för de besökande ungerska författarna. De får en ryggsäck som är tyngre än flyktingarnas.
 
Dessutom presenteras ett antal författare från Island i en särskild satsning.  Som vanligt håller sig mässan också med en stor avdelning skolinriktade seminarier och diskussioner, dit många lärare kommer. Om man får nån paus mellan seminarierna kan man ju försöka vackla omkring nere på mässgolvet, där man inte är sig själv närmast p g a trängseln, men där överraskningarna också trängs mellan montrarna.
 
Seminarierna brukar vara rappa å varierade. Man kan i år "lära sig bli tolerant", eller man kan gå på Yvonne Hirdmans "Nujävlarskanifåsepåfan".Eller välja Horace Engdahls programpunkt. Han ska framträda i ett kortseminarium om Skogekär Bergbo, (låter som pseudonym) tillsammans med Lars Burman. Svenska Akademien har slagit till med detta. Låter lite kryptiskt, kan de va nåt? Eller ska man satsa på nåt helylle som Fioretos, kanske? Kulturpoäng direkt, så snart man går in.
 
Annagreta
 
 

Allmänheten modigare än överheten

Det pågår en revolution. Allmänheten i europeiska länder visar tillsammans sin medmänsklighet. På gator och torg, i handling och i ord. Vanligt folk har förstått, de vet kollektivt mer än sina politiker om livets svårigheter. Vi medborgare har länge väntat på att politikerna ska släppa sitt desperata grepp om paragraferna, och sluta frukta den egna hemmapublikens eventuella hårdhetskrav. När medmänsklighet graderas och styrs av dessa paragrafer bleknar politiken till ett repetitivt spel för gallerierna.
 
EUs magnificenser fortsätter tala om vädjanden och kvoter utan resultat. När de träffades och samtalade om immigranter och kvotflyktingar på Medelhavet häromsistens blev resultatet att de europeiska fartygen som fr o m i våras övertagit ansvaret för räddningsaktionerna i EUs regi (från det dittills pågående räddningsprojektet "Mare Nostrum", helt i italiensk regi), inte får gå närmare än 30 sjömil från närmsta strand. En gränsfixerad aktion. Gränsbevakning först, plus räddningsaktioner.
 
Nu snart kommer det nya: att sätta in EU-militär utanför - eller på - Libyens kust för att "hindra smugglarna". Vem tror att det ska minska behovet av hjälp och överlevnad?
 
Det talas mycket om bildernas betydelse. Ja, folk blundar inte alltid; det går helt enkelt inte. I italiensk TV visades bl a hur människor försökte ta sig upp på tågen för att komma till Ungern-Tyskland och hur brutalt de kastades ned på rälsen, medan andra flyktingar hunnit upp på trappstegen till ett överfyllt tåg och lyfte upp sina barn och försökte tränga in dem genom kupéfönstren. Ett kaos av grymhet och förtvivlan utan värdighet för någon. Samtidigt stod poliser utposterade vid gränsen för att hindra flyktingar att krypa under ungerska taggtrådsstängsel. Där var attityden en annan; de valde att stå en bit därifrån utan att ingripa, trots att det filmades
 
Jag kom över en italiensk bok på Sardinien som berättar om dessa dilemman och om klyftan mellan ord och handling. Där står hårda domar över bigotteri men också ett stort och varmt erkännande till de enkla människorna i Syditalien, främst på Lampedusa. Det är människor som möter flyktingarna på nära håll.  Boken pekar på öbornas människosyn, fortfarande densamma efter att de alla år har sett och hjälpt dem som kommit i land. "Jag vet", säger en citerad kvinna på Lampedusa, "att om min son åker till Afrika och behöver hjälp där, kommer man att hjälpa honom".
 
Annagreta
 

Sveket mot Nationalnyckeln

Lägger man ned Nationalnyckeln till förmån för en nedbantad nätinformation till forskare har man svikit en viktig princip. Är inte allmänheten att räkna med som naturvetare?  7-8000 prenumeranter har bett att få ha bokverket kvar.
 
I stället för att gynna allmänhetens naturintresse med en fortsättning på det genomarbetade bokverket satsar man sedan två år järnet på att bygga den kostsamma tekniska grunden för en nätinformation till forskarna. Hur många är dessa forskare? Samtidigt åberopas att produktionen av Nationalnyckeln varit för dyr och för påkostad. Nät eller inte - motsvarande bakgrundsiarbete lär behövas i båda fallen. Vem tar fram kostnaderna för nätversionen vars tekniska utveckling pågår sedan två år men där några resultat ännu inte kan skönjas? Ärlighet ifråga om kostnadsbilderna skulle belysa var skattepengarna är och har varit mest effektiva.
 
Övertron på nätet och nonchalansen mot allmänheten tycks här ha gått samman.
 
Annagreta
 
 
 
 

RSS 2.0