bookzoom

När Lena Andersson, Gunilla Boethius och Karolina Ramqvist kom loss på Bokmässan om kvinnans åtrå handlade det lika mycket om mannen som om den suktande kvinnan. Alla tre har ju skrivit romaner om fenomenet, alla tre hade var och en lite mer än de andra två att säga om saken.

 

De tre lysande damerna underhöll med begåvade överdrifter, härlig humor och stor livserfarenhet. De stackars männen i salongen skrattade också gott; ett bra betyg åt de tre damernas eleganta ordväxlingar. De utgick ofta från Ester, och beskrev än en gång hennes envisa tro på att "efter det senaste mötet var det klart"; nu måste han vara hennes för evigt. Godtrogenhet kontra nonchalans, eller rättare sagt; Esters goda tro contra de resp männens oförmåga att förstå allvaret bakom Esters efterhängsna beteende.

 

Karolina Ramqvist, som samma dag fått PO Enkvists pris, försökte fördjupa det hela med mera filosofiska tankar om uppbrott och sammanhållning mm, och Gunilla Boethius rev ner stora skratt med kortfattade inlägg om pardansens följder och upprepningar. En uppvisning i damernas eleganta förmåga att diskutera tvåsamhetens grundstötar.

 

Sen, som en motsats i fråga om vem som trånar efter vem; såg jag Horace Engdahl och Lars Burmans föreställning, jag skriver föreställning för det var som ett kammarspel att höra dessa två män fulla med kulturkapital tala om den trånande 1600-talsförfattaren Skogekär Bergby och hans sonetter som borde ha fått spridning men som glömdes bort (tills nu), menades det. Ja, där var det mannen som trånade, det framhölls till slut öppet och ärligt av de distingerade och välmående herrarna, och då Horace läste en sonett var inget öga torrt i salongen som mest befolkades av kvinnor. Okidoki. Roligt om än i sträv å välskräddad akademisk tappning, på många sätt den kompletterande och balanserande pendangen till det uppsluppna seminariet med Lena A m fl.

 

Trånade gjorde däremot inte Maja Hagerman och det hade hon ingen anledning att göra heller (har skrivit bok om rasbiologin i Sverige). Skärpt till tusen. De förskräckliga kroppsbilderna från 20-talet är med i boken. Angeläget och väl beforskat av MH.

 

Masha Gessen Imponerade stort med sin skärpa och sin öppet kritiska hållning till Putin och den ryska politiken. En megastjärna på Mässan, utan tvivel. Om jag ska nämna fler blir det Klas Östergren som har mässans vackraste röst - (det spelar mindre roll vad han säger om novellens betydelse i dagens litteratur), och Marie-Louise Ekmans minnesvärda diskussion om chefskap och betydelsen av att kunna läsa av och förstå andra människor, lärdomar som hon härledde till sin "första tid", dvs sin svåra uppväxt. Det var det seminaríum som var mest berörande.

 

Den göteborgska kulturkomposten som drar hundratusentals vanliga medborgare ska nu kompletteras av ett avundsjukt Stockholm som tänker starta en bokmässa om "läsandets filosofi". Det sänder oroväckande vibbar. Låter ansträngt.  Blir det nåt för Nisse i Hökarängen?

 

Annagreta