Italien satsar lika på kultur och brottsbekämpning
"L'Italia ha scelto una strada: per ogni euro investito in sicurezza, un euro investito in cultura.
Per ogni euro investito in polizia, un euro nelle nostre periferie."
Italiens premiärminister Matteo Renzi skriver om ett intressant beslut, som i översättning lyder så här:
"Italien har valt en ny väg:
För varje euro som investeras i säkerhetsåtgärder satsar vi en euro på kultur.
För varje euro som går till polisen går en euro till våra periferier."
Inte dumt.
Annagreta
UNHCR, Läkare utan Gränser: Detta är omänskligt
Grupper som hittills arbetat med flyktingarna i Grekland, de organiserade NGOs, vägrar sedan igår delta i de omänskliga behandlingar som nu drabbar flyktingarna på Lesbos och Samos. Grupperna protesterar med det starkaste kort de har; de lämnar och åker därifrån. De kan inte medverka i en verksamhet där människor behandlas som postpaket och stuvas in bakom lås och bom, utan att veta vad som härnäst ska hända dem, i ett totalt limbo. Kvinnor och barn, unga och gamla män. För hur länge? Ingen vet.
Har dessa avhopp fått några politiker att reagera? Har maktens män och kvinnor överhuvudtaget förstått budskapet, dess orsak och dess innebörd? Dess följder?
Nu har vi i EU fått ett par egna katastrofer mitt i ansiktet, i Bryssel. Våra medier är fullastade med detta, med rätta. Vi ser bilder från skadorna och hör antalet dödade öka, och fortfarande har inte alla i hemländerna nått sina kära som var i Bryssel den dagen. Vår rädsla analyseras; man ser sig om i folksamlingar och vill inte flyga på semester. Har detta kommit för att stanna, frågar vi oss ängsligt.
Vi är skakade.
De som nu sitter inlåsta bakom taggtråd på Lesbos kommer från områden som varje dag genomlider samma rädslor som vi nu smakar på, dessutom varje dag, sedan snart fem år; ideliga dödande skott och upprepade bomber. Förstörda hem, raserade skolor. Desperata flykter, rädsla, fruktan och en insikt att man måste bort om man ska kunna överleva.
Annagreta
Bildningsvurm, personkult och politik
Det är befriande att läsa att Elena Ferrante fortfarande är ett täcknamn och att författaren ifråga håller sig borta. Hon skriver böcker som Ebba Witt-Brattström och många andra gillar. De är säkert läsvärda; enligt vad som skrivits har hon grepp om vad kvinnor kan uppleva och varför. Hon åtrår alltså inte rampljuset. Väldigt otidsenligt. Jag har beställt en av hennes böcker.
Det förföriska ljuset når i stället desto fler. Det vimlar av kända personer som skriver böcker, kanske hellre än bra. De blir alltid anmälda, eftersom upphovsmänniskan är känd. De förmodas hantera det magiska preparat som gör oss bildade.
Horace och Liv är bildade, åtminstone han. Att döma av hur mycket han pratar och hur mycket hon skrattar och ler mot honom i teveserien så är bildning något mysigt. Fast upphovsmännen är alltid döda och begravda, för säkerhets skull, och därför blir det ibland riktigt allvarligt så Horace måste sucka. Den där riktiga bildningen saknas idag, säger han. Usch då, så tråkigt. Vad ska vi göra åt det, då?
Ja, inte stimuleras vår bildningtörst genom att vi i rutan förmås sniffa runt bland gamla kulturella reliker. Men ljuset faller på de två aktörerna, och vi pratar om dem, vi diskuterar upplägget och huruvida denna satsning är nåt att ha. Det funkar på det personliga planet.
Maktens män har just nu rampljuset riktat på sig. De är allt annat än anonyma; tvärtom. Vi ser dem, tydligt, och de har ingentiing emot det. Besluten är krävande. Vad säger de? Är de bildade? Och på vilket plan funkar deras utsagor?
Annagreta
Bilden från första veckan i mars 2016
Horace och Liv iförda bildningströjan
"En TV-serie som för tankarna till gamla tiders bildningsresor i Europa", ungefär så måste man ha tänkt när man trevade sig fram till den aktuella TV-idén. Vad ska vi då ta för folk till denna förträffliga idé? Jaa, det må ju vara nån som är bildad, till att börja med. Och sen nån som kan - ja, liva upp det hela, eller lyssna, fråga och kommentera. Kanske komma med nån annan vinkel på saker och timg. Två pers må ju räcka, det får inte bli en Vingresa med guide.
Ja, så valde man Horace Engdahl som nummer ett. Bildad redan, du vet, akademiledamot, en tänkare som kan språk. Tio poäng av tio möjliga. Ogift dessutom. Sen då? Ja, vet du, det måste vara en kvinna. Lite annorlunda, inget våp, förstås, utan en receptiv typ med egen karriär i kulturen så vi vet vad vi får, på nåt sätt. En stadig och uthållig människa får det vara, för det blir säkert lite krävande att gå i par med Horace. Lite jämspelta får de lov att vara! Alltså valde man Liv Strömqvist. Ett perfekt val, skicklig tecknare och nyfiken författare, och en snygg människa dessutom.
Ja, så gav de sig iväg. Först till Köpenhamn, sen till Weimar och sen till Petersburg. De första tre besöken är idag (den 9/3) avklarade. Det är säkert svårt att visa hur man går och ser sig omkring medan man citerar gamla författare, filosofer, kompositörer och konstnärer. Kan bli tråkigt. Så hur blev det då?
Jag visste inte att jag ville se Horace Engdahl gå vilse i Weimar. Och nu ser jag mig själv sitta och gapande kolla på två turister som letar efter Goethes hus. Jag har läst Faust och minns lite av Werther men det tänder inte. Plötsligt säger Horace att Werthers lidanden pekar på hans (och Goethes) sexuella tillkortakommanden. Sakta ökar min bildningstörst. Här kan man inte slötitta, här avslöjas finesser ur bildningens bråddjup.
Snart står de två hänförda framför en målning i Petersburg, men tittarna får bara se målningen bitvis. Jag vill se hela. Horace pratar och förklarar värdet av de snillrika penseldragen, sedan suckar han över den svenska okunnigheten i allmänhet och den låga bildningsnivån i synnerhet. Men Peter den Store får i alla fall godkänt.
Jag blir provocerad av att det i åtta fall av tio är mannen som talar och förklarar, och kvinnan som ser upp till honom och lyssnar. Det händer för all del att också hon kommer med en berättelse, men mera sällan. Hur tänkte man?
Serien håller sig helt och hållet till den gamla bildningsresans mål och mening. Man besöker monument och personligheters miljöer och pratar om märkvärdiga verk som bröt ny mark. Bra tänkt och säkert felfritt sagt. Men det provocerar mig, konstigt nog, att se dessa två välmående nutidsmänniskor långsamt och lite hattigt ta sig fram bland dessa verk och minnen, prata och lättjefullt kommentera stora män, och sedan, efter promenaden bland minnesmärkena, söka vila på en bar med varsin drink i handen på väg till munnen. Var det inte mer än så? Varför känns det så onödigt privat? Är det hela idén som är feltänkt? Eller hade jag väntat mig en helt annan resa, där Horace Engdahl och Liv Strömqvist fått tid på sig att stanna upp och dryfta några viktiga trappsteg i bildningens och samhällsutvecklingens historia?
Annagreta
Etik i forskningen - och i politiken?
Macchiariniaffären har kokat ned till en fråga om etik och ansvar. Många tänkare kommenterar det här. Idag är det Hans Ruin som skriver.
Bakgrunden till den aktuella forskningsetiska genomklappningen på KI är, skriver han, till stor del importerade kvantitativa handlingsmönster. Prestige i forskningen byggs idag på antalet publikationer, antalet citeringar och tillgång till en och annan publik stjärna. Resultatet är ett klimat där chefer maximerar den egna nyttan - som hade de kvartalsbokslut. De styr och styrs i riktning mot kortsiktiga segrar och höga rankingpositioner. Makt och position är givna attraktioner (oavsett bransch).
I denna kvantitativt impregnerade miljö har det etiska ansvaret flyttats från varje enskild utövare/forskare/läkare till ett allt större antal kontrollorgan, skriver Ruin. Också ledarna har överlåtit ansvaret på dessa regelstinna församlingar och avstår från att lägga sig i. Ledarskapet blir då mest en förvaltande uppgift, snarare än en styrfunktion för kvalitet och etik. Ruin vill ha dialog och möten med yrkesgrupperna i stället för klassisk utbildning i etik, som många förordar.
Jag kunde inte låta bli att här tänka på våra politiska ledare, här hemma, i EU och på annat håll. I invandringens europeiska verklighet utgör kvantiteterna, dvs antalet immigranter idag en politisk risk. I det läget får de etiska övervägandena stå tillbaka - de är inte politik, de påverkar inte maktapparaten, de är placerade under den politiska radarn. Människors värdighet är en mycket svag politisk faktor i verkligheten. Det är då taggtrådsstängslen reses och nya regelverk skapas som tillsammans med kontroller och avvisningar ger politiska kvartalsvinster. Den humanistiska bildningen har ingenting att säga till om här. Och där, bland verkställarna på fältet och vakterna där själva mötet mellan människorna sker, där vid gränsen finns inga självständiga etiska utrymmen.
Annagreta
