Macchiariniaffären har kokat ned till en fråga om etik och ansvar. Många tänkare kommenterar det här. Idag är det Hans Ruin som skriver.
Bakgrunden till den aktuella forskningsetiska genomklappningen på KI är, skriver han, till stor del importerade kvantitativa handlingsmönster. Prestige i forskningen byggs idag på antalet publikationer, antalet citeringar och tillgång till en och annan publik stjärna. Resultatet är ett klimat där chefer maximerar den egna nyttan - som hade de kvartalsbokslut. De styr och styrs i riktning mot kortsiktiga segrar och höga rankingpositioner. Makt och position är givna attraktioner (oavsett bransch).
I denna kvantitativt impregnerade miljö har det etiska ansvaret flyttats från varje enskild utövare/forskare/läkare till ett allt större antal kontrollorgan, skriver Ruin. Också ledarna har överlåtit ansvaret på dessa regelstinna församlingar och avstår från att lägga sig i. Ledarskapet blir då mest en förvaltande uppgift, snarare än en styrfunktion för kvalitet och etik. Ruin vill ha dialog och möten med yrkesgrupperna i stället för klassisk utbildning i etik, som många förordar.
Jag kunde inte låta bli att här tänka på våra politiska ledare, här hemma, i EU och på annat håll. I invandringens europeiska verklighet utgör kvantiteterna, dvs antalet immigranter idag en politisk risk. I det läget får de etiska övervägandena stå tillbaka - de är inte politik, de påverkar inte maktapparaten, de är placerade under den politiska radarn. Människors värdighet är en mycket svag politisk faktor i verkligheten. Det är då taggtrådsstängslen reses och nya regelverk skapas som tillsammans med kontroller och avvisningar ger politiska kvartalsvinster. Den humanistiska bildningen har ingenting att säga till om här. Och där, bland verkställarna på fältet och vakterna där själva mötet mellan människorna sker, där vid gränsen finns inga självständiga etiska utrymmen.
Annagreta
