bookzoom

En kulturell ko-operation

UNHCR, Läkare utan Gränser: Detta är omänskligt

 

Grupper som hittills arbetat med flyktingarna i Grekland, de organiserade NGOs, vägrar sedan igår delta i de omänskliga behandlingar som nu drabbar flyktingarna på Lesbos och Samos. Grupperna protesterar med det starkaste kort de har; de lämnar och åker därifrån. De kan inte medverka i en verksamhet där människor behandlas som postpaket och stuvas in bakom lås och bom, utan att veta vad som härnäst ska hända dem, i ett totalt limbo. Kvinnor och barn, unga och gamla män. För hur länge? Ingen vet.

 

Har dessa avhopp fått några politiker att reagera? Har maktens män och kvinnor överhuvudtaget förstått budskapet, dess orsak och dess innebörd? Dess följder?

 

Nu har vi i EU fått ett par egna katastrofer mitt i ansiktet, i Bryssel. Våra medier är fullastade med detta, med rätta. Vi ser bilder från skadorna och hör antalet dödade öka, och fortfarande har inte alla i hemländerna nått sina kära som var i Bryssel den dagen. Vår rädsla analyseras; man ser sig om i folksamlingar och vill inte flyga på semester. Har detta kommit för att stanna, frågar vi oss ängsligt.

 

Vi är skakade.

 

De som nu sitter inlåsta bakom taggtråd på Lesbos kommer från områden som varje dag genomlider samma rädslor som vi nu smakar på, dessutom varje dag, sedan snart fem år; ideliga dödande skott och upprepade bomber. Förstörda hem, raserade skolor.  Desperata flykter, rädsla, fruktan och en insikt att man måste bort om man ska kunna överleva.

 

Annagreta

Det gör ont i hjärteroten...
Men vad att göra? Önskar jag visste och hade makten att förverkliga det....

Det är ofattbart det som sker och den europeiska anständigheten faller i bitar. "Sorteringen av människor urholkar demokratin", skrev Stefan Jonsson i en artikel i DN 3 januari med anledning redan av id-kontrollerna vid våra gränser. Man känner sig maktlös och medskyldig på samma gång.
Ulla

Just maktlösheten i EU är ett problem. Kan en stark folklig opinion uppstå i EU. Förr kunde vi i Sverige samlas på gator och torg för att uttrycka solidaritet, frustrAtion och motstånd, men idag?

Är detta det demokratiska underskottet?

Jag tror att det är en viktig del av det demokratiska underskottet; detta att vi saknar en kanal för att ge utlopp för vår uppfattning. I stället blir det frustration. Vilka uttryck tar sig den starka folkliga opinionen sig idag?
Ulla