Mannolog - det maskulina ordsvallet
New York Times presenterar ett nytt ord för ett gammalt fenomen, det manliga ordsvallet. Ordet är mannolog, mannologi.
"Mannologen" existerar, skriver den brittiska journalisten Julia Baird, i många varianter. Det förekommer i form av manliga ordkaskader, onödiga meningsyttranden och argument som ingen bett om. Det bygger, skriver hon vidare, på männens övertygelse att omgivningen självklart är intresserad och att detta intresse inte får svikas.
Salvan levereras lystet. Julia Baird är verksam vid TVkanalen ABC och det hela stod till slut klart för henne då hon lyssnade på några byråkrater på en konferens. Det blev outhärdligt. Hon har hursomhelst på fötterna i sak, och citerar ett par studier om kvinnors och mäns medverkan i debatter, styrelserum etc. Det är både Princeton och Yale som kastat sig över såna saker.
Det visar sig, skriver hon, att män talar mer än kvinnor, och särskilt vanligt är att de inleder med onödiga tillbakablickar och ovidkommande utvikningar för att till sist komma till "och nu till den egentliga frågan ..." Når kvinnor är i minoritet är de tystare än männen - och när de talar förminskar de ofta sina utsagor med ord som "kanske", "på nåt sätt", "möjligtvis". De blir oftare avbrutna än männen - av både kvinnor och män.
Yalestudien kom också fram till att kvinnor befarar att om de talar mycket (i styrelser t ex) kan det ha negativa effekter. Enligt samma studie visade sig farhågan vara berättigad; både män och kvinnor i publikerna tyckte att kvinnor med många inlägg verkade aggressiva. Alltså; skriver Julia Baird, blir männen belönade och kvinnorna bestraffade för samma beteende. Mannologin har sin inbyggda logik.
Julia Baird är yngsta halvsyster till John Lennon och har skrivit en bok om honom. Hon håller nu på med en bok om Drottning Viktoria.
Annagreta
Fragmenterad Horace Engdahl på Studentbokhandeln
Ja, så kom han då dit, Horace Engdahl, till Studentbokhandeln i Uppsala. Mitt bland romanerna, pysselböckerna, trädgårdshandböckerna och lyriken framträdde han inför trettitalet sugna uppsalabor. Boken "Den sista grisen" skulle presenteras och skärskådas.
Han började med att påstå att hans fragment - de korta texterna i boken - inte berett honom någon som helst ansträngning. De hade bara kommit till honom, uppstått i hans hjärna, skapligt färdigt formulerade, när som helst, kanske efter sömnen, på stan, eller på tåget. Pötsligt var de bara där,, möjligen felstavade, men i alla fall, bara där. Så hade han sovrat blend alla dessa ingivelser och nu påstod han, efter denna nedtagning, att han ändå "tvingats" stå för dem. Den var lite skruvad, hela kommentaren.
Jag tillåter mig tvivla. Även om det låter intressant och udda på ett tilltalande sätt, att karln fått ingivelser som verkar djupa och lärda, så är jag rätt säker på att det är en efterkonstruktion. Kanske såg han när de väl var tryckta, att de var rätt ojämna till sin kvalitet, att de hade sina skavanker. Vad göra? Hur skulle de ändå, trots dessa brister, kunna passera som värda en akademiledamot? Jo, genom att ge dem en ovanlig tillkomsthistoria, genom att berätta om en personlig egenhet bortom det vanliga i författarkretsar. Inget slit här inte. Teserna bara dök upp. Förut satt jag ju på kaféer lite här coh där i Europa och tänkte. Och tänkte. Och fram kom så småningom efter allt tänkande andra korta texter som med självtillit gavs ut i små näpna böcker. Men nu, den här gången, är det nåt nytt och spännande drag hos mig som jag vill förmedla. Mina tankar utan förvarning, utan besvär. Vetandet kavlas fram utan min medverkan. Sån är jag. Häpna gärna.
Så efter att ha hört några av dessa fragment uppläsas av högst densamme gick vi, några sansade damer, och tog oss ett glas på närmsta krog för att svalka oss. Det behövdes, kan jag säga. Vi enades om att se Engdahls kommande monolog uppföras på Dramaten till hösten. Den hade han ju, enligt vad han betonade i Studentbokhandeln, arbetat ordentligt med. Det märks också, kan jag säga, som läst den. Det är en melankolisk sak i medelålderns moll som tydligt visar att det lönar sig att tänka en stund extra på de ingivelser som råkar komma efter sömnen.
Annagreta
Åppelträdet slår till
Annagreta
Vårt bättre jag är det som syns
Vissa namn är missvisande. Ta perukbusken, till exempel. Den har ingen peruk. Men den har röda blad som visar sig sent på våren, och den ger sig inte; vissa vintrars kyla tar ned den, men den kommer alltid tillbaka. Den är kaxig och bär sitt utmanande namn med stolthet, trots att ingen begriper varför den heter så.
Håkan Lindgren beskriver i dagens SvD hur han som ung kände ett skrämmande avstånd till kulturen, till dess då giltiga uttryck, dess innehåll och dess attityd. Så småningom erövrade han i alla fall kulturspråket och väl också dess innehållsliga favoritfrågor. Idag handlar det om vår växande censordröm, vår koketta vilja att rensa bort allt otillfredsställande och otidsenligt i sagor och berättelser och bilder. Som skulle orden förvandla verkligheten. Utanverket segra över innehållet.
Men det är ingenting ovanligt i våra liv, det här med det viktiga utanverket. Vi gör alla likadant, också i vardagen. Vi vilseleder omgivningen och vänder den bästa sidan till. Ingen ska veta våra brister. Jag såg häromdagen en späd äldre dam som bar ett par skyhöga klackar. Hon kunde knappt förflytta sig i dem. Hellre dessa klackar än erkänna sin begynnande skröplighet och välja lågklackat.
En annan dam på samma tillställning sa till mig att hon slog vad om att hon var äldre än jag. Hon sa att hon var alert, att hon gick på gym och höll igång. Jag sa att det märktes.
Annagreta
Men vi säger i alla fall rätt ord
Mycket är snårigt. Språket gallras. Termerna väger tungt. När man byter ut lapp mot same utgår man ifrån att vi tänker nedsättande när vi säger lapp. Men vem kollar hur de tänker som säger same i stället? Är de med säkerhet prosamer, eller kan det vara så att de till och med innerst inne föraktar samerna? Ingen vet med bestämdhet.
Samma sak med zigenare och romer, eskimåer och innuiter etc. Man straffar ordet för att förbättra tanken. Ordets makt över tanken, låt oss hoppas på det.
Nu händer liknande saker på litteraturens område; vi vill rensa bort vårt förflutna, i den mån det nu uppfattas som diskriminerande. Det är säkert välment, men ändå. På svenskt manér tar "den ansvarsfulla opinionen" hand om oss och våra tankar, rensar vårt språk och våra skildringar och vårt kaffebröd från olämpliga bilder och ord. Vi tvättar vår mentala kulturhistoria retroaktivt. Det är något ängsligt svenskt över det hela.
Samtidigt ser vår politiska opinion till att vi förhärdar oss gentemot flyktingarna, att vi lär oss acceptera att vi skickar hem dem som inte passar in i vårt system. Afrikaner ligger extra risigt till. Vi tillåter inte familjer från de drabbade länderna att återförenas här. Vi säger oss inte klara av att ta emot flera som flyr kriget, vi låter dem sitta i ovärdigt förvar på Lesbos och vi överlämnar sedan deras öde till herrar som Erdogan. Romerna som sitter utanför ICA får veta att de bör åka hem. Men vi säger i alla fall romer när vi pratar om dem.
Annagreta
Min väg till tippen
Den svarta säckens inre var fördolt
och nästa säck förlägen också den
när turen gick till bolandstippen min
med kvistar, löv och sånt som är förbålt
Bland spänstigt folk och servicemän i gult
jag stretade mig fram till själva målet
och såg mig faktiskt häva över krattet
i en container där det snart blev fullt
Ett glädjerop, är det såhär att tippa
där stod jag nu med fyra säckar till
och runt mig skred ju alla andra
med allsköns bråte som de ville slippa
En blev nu av med stora spegeln
som visat sanningen en sista gång
en annan bar en köksspis utan fjång
en tredje kastade en levnadsregel
Sen såg jag mina DN sakta sjunka
till alla andra tidningsrester ner
i djupa tankars allra sista smet
där allt är sagt fast ingen riktigt vet.
är jag en addict, har det blitt min drog,
jag smyger kanske dit när andra sover
och slutar inte förrn jag fyller hundra.
Annagreta
