Fragmenterad Horace Engdahl på Studentbokhandeln

Ja, så kom han då dit, Horace Engdahl, till Studentbokhandeln i Uppsala. Mitt bland romanerna, pysselböckerna, trädgårdshandböckerna och lyriken framträdde han inför trettitalet sugna uppsalabor. Boken "Den sista grisen" skulle presenteras och skärskådas.
 
Han började med att påstå att hans fragment - de korta texterna i boken - inte berett honom någon som helst ansträngning. De hade bara kommit till honom, uppstått i hans hjärna, skapligt färdigt formulerade, när som helst, kanske efter sömnen, på stan, eller på tåget. Pötsligt var de bara där,, möjligen felstavade, men i alla fall, bara där. Så hade han sovrat blend alla dessa ingivelser och nu påstod han, efter denna nedtagning, att han ändå "tvingats" stå för dem. Den var lite skruvad, hela kommentaren.
 
Jag tillåter mig tvivla. Även om det låter intressant och udda på ett tilltalande sätt, att karln fått ingivelser som verkar djupa och lärda, så är jag rätt säker på att det är en efterkonstruktion. Kanske såg han när de väl var tryckta, att de var rätt ojämna till sin kvalitet, att de hade sina skavanker. Vad göra? Hur skulle de ändå, trots dessa brister, kunna passera som värda en akademiledamot? Jo, genom att ge dem en ovanlig tillkomsthistoria, genom att berätta om en personlig egenhet bortom det vanliga i författarkretsar. Inget slit här inte. Teserna bara dök upp. Förut satt jag ju på kaféer lite här coh där i Europa och tänkte. Och tänkte. Och fram kom så småningom efter allt tänkande andra korta texter som med självtillit gavs ut i små näpna böcker. Men nu, den här gången, är det nåt nytt och spännande drag hos mig som jag vill förmedla. Mina tankar utan förvarning, utan besvär. Vetandet kavlas fram utan min medverkan. Sån är jag. Häpna gärna.
 
Så efter att ha hört några av dessa fragment uppläsas av högst densamme gick vi, några sansade damer, och tog oss ett glas på närmsta krog för att svalka oss. Det behövdes, kan jag säga. Vi enades om att se Engdahls kommande monolog uppföras på Dramaten till hösten. Den hade han ju, enligt vad han betonade i Studentbokhandeln, arbetat ordentligt med. Det märks också, kan jag säga, som läst den. Det är en melankolisk sak i medelålderns moll som tydligt visar att det lönar sig att tänka en stund extra på de ingivelser som råkar komma efter sömnen.
 
Annagreta

Kommentarer
Postat av: Ingar Gadd

Måtte Han och Horace komma åt att läsa denna geniala drapa! I den poppar ingivelserna också smidigt upp vill jag mena även om det nog inte sitter någon Han/Hon i ett djupt schackt och "dikterar". Så är det för Horace avslöjade han där i bokhandeln när fragmenten dyker upp.Möjligen är det Pontus som driver på i Bookzooms blog...Jag kallar sådant flyt för flow, gammaldags som jag är. Jag köper inte heller ledamotens förklaring till fragmentens uppkomst helt ut, men greps av den allvarsamma undertonen i uppläsningen av dem. Går gärna och hör Rabeus läsa Mannen på bryggan på Dramaten i höst. (Snart kommer väl Ebba med Kvinnan i ekan!)

2016-05-27 @ 11:22:15
Postat av: Eva

Annagreta,
Läs i Stå i bredd, min bo du vet, om de "teoristinna hannarna, som dök upp under 70-tale (tror jag). Där får du veta hur texter kommer till.

2016-05-27 @ 12:20:41

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0