bookzoom

Det blir värre än att tvingas lyssna på säckpipa. Så uttrycker sig Thomas Bernhard då det blir tal om Donald Trumps upphöjelse till president i USA. Ingen kommer att stå ut, spår han.

 

Bernhard brukar faktiskt vara en rätt säker profet. Han anlitas också som sådan, bl a av den nytillsatta parlamentariska framtidsgruppen Future Elements of Crucial Importance, FECI, i EU, fast det är ingenting han skryter med. "Det är en sak mellan mig och EU", säger han högfärdigt och vänder andra kinden till. "Min specialitet är ju, gunås, dystra analyser, det är därför jag nu anlitas så mycket. Jag hinner inte med alla beställningar. Sedan länge vistas jag på min mammas glåmiga gata, där gatubelysningen är grå, vinden vresig och ölet ljummet". En fena på svartsynta spaningar, det är vad jag är, säger Bernhard i sina mera upprymda ögonblick, dvs vid de sällsynta tillfällen då han släpper till och blir en av oss.

 

I den nya orakelrollen har jag låtit mig administreras, vilket varit en uttorkande erfarenhet, fortsätter han. Jag har också ett par gånger tvingats bära svart kostym utan hängslen, "för att smälta in". Jag var nära att smälla av sist det hände. Nästa gång jag ska dit har jag med en prognos som är dystrare än tidigare leveranser. Det värsta är att den kommer att hålla. Mina onda aningar brukar slå in, avrundar Bernhard torrt. Den här gången tror jag inte jag är alldeles ensam om den heller, lägger han till. Sen tar han på sig sin fjäderprydda hatt, trycker ned den över sitt allt högre hårfäste och kränger sin gängliga kroppshydda ut genom svängdörren, ut i kallblåsten.

 

Annagreta

I dagens DN skriver Mikael Holmqvist att det är för få samhällsvetare som uppmärksammas i offentligheten. De skriver inte böcker, och när de äntligen gör det blir de inte uppmärksammade. Till exempel i Augustprissammanhang. I stället är det journalister som gör det och som uppmärksammas därefter. Men de är inte forskare, utropar Holmqvist. "De saknar den nyanserade vokabulär som en solid teoretisk analys av empiriska observationer möjliggör". 

 

Så nu måste, menar MH, förlagen inse att det finns en marknad för den "kunskapsmättade" samhällsvetenskapliga litteraturen. Och "kritikerna måste uppmärksamma samhällsvetarna och hålla sig ajour med vad som händer i forskarvärlden". Kanske, menar MH, måste det finnas fler samhällsvetare bland förläggarna och journalisterna.

 

Holmqvist drar slutsatsen att språk och stil värderas mer än kunskapsinnehållet i böckerna, - liksom i världen i övrigt, tillägger han. (Han skrev tidigare en bok om det väruppfostrade Djursholm och hur vi uppvärderar framtoning mm när vi utser ledare). Det stämmer säkert då och då, oavsett sammanhang och kulturer. Men i böckernas värld finns det fler faktorer arr bry sig om. På samma sätt som språket kan öppna ett intresse för vad som står att läsa kan det också avtända vilken hungrig faktaboksläsare som helst. Ett onödigt fackspråk - eller en dålig språkbehandling - har bevisligen hindrat åtskilliga kunskapsmättade böcker från att bli lästa. Det är synd att  man ska behöva se ett exempel på detta redan i Mikael Holmqvists egen artikel där han avslutningsvis beklagar "dekonsekreringen" av samhällsvetarna som "public intellectuals". De är detroniserade - i min översättning av ordet. Känns inte som ett bra utgångspunkt om man vill nå massorna.

*(konsekrerad = upphöjd, förheligad, erkänd)

 

Annagreta

PO Tidholm sätter fingret på landsbygdens villkor i dagens DN. Det är villkor som styr tänket. Både där och hos politikerna. Han ser och beskriver bakgrunderna till de politiska missnöjesyttringarna i ett landsbygdsperspektiv.

 

Det har visat sig att misstron mot de styrande och därmed mot vad vi kallar "demokratin" är jämförelsevis stor på landet. Så är det i USA och så är det i Europa, inklusive Sverige. Är det så konstigt? Om man bortser från landsbygdsbornas kvarvarande stolthet över de fria vidderna, skogens rikedomar, jakten och den rena luften finns det annat som drar ned känslan av optimism och glädje. Man saknar de kollektiva framsteg som görs i urbana miljöer. I stället sörjer man det som försvinner, dvs nära grannar, unga framtidssökande människor, kvinnor som vill utbilda sig. Man sörjer de nedlagda skolorna, järnvägsförbindelserna, matbutikerna och småaffärerna som sålde skor, tyger, bröd, och tidningar mm, för att inte tala om den sjukvård man behöver ha inom  räckhåll.

 

De som finns kvar har det rätt bra ekonomiskt, det är därför de är kvar. 

 

Man är inte fin i kanten på landsbygden. Få landsbygdsmänniskor bugar för auktoriteterna. Men det allra mest störande är att de är jämförelsevis få till antalet. En mager valmanskår med problem som det kostar pengar att åtgärda väcker inget politiskt intresse från den politiska traditionens representanter. Det tillkommer då andra dunkla strömningar att upplåta politiskt utrymme åt dem som upplever sig nonchalerade i välfärdssamhället. 

 

Annagreta

Efter Brexit och nu efter Trumpvalet har vi hamnat i ett samfällt desorienterat tanketillstånd. Det har fått namnet "Post-truth" och har nu i dagarna införts i the Oxfords Dictionaries. (det kan användas både som adjektiv och substantiv)

 

Jag gillar den tyska förklaringen av den tyska varianten "Postfaktisch": "Umständen, in denen objektive Fakten weniger Einfluss auf die Bildung der öffentlichen Meinung haben als Bezüge zu Gefühlen und persönlichem Glauben". dvs "Situation då objektiva fakta har mindre betydelse för våra offentliga åsikter än känslor och personliga övertygelser".

 

Ett nytt begrepp som man klistrar in i sin tankemodul, motvilligt men samtidigt förnöjt. Det verkar allomfattande, tänker man, alla jag känner känner likadant. Eller också som en undanflykt; det är ett kollektivt fel i våra hjärnor, vi är inte kapabla att begripa såna otänkbara saker som nu hänt, man är väl inte synsk!

 

Sen har ju Bob Dylan sagt att han inte kan komma. Det är också lite post-truth, på nåt vis. Vi hade hoppats nåt annat. Velat se och höra honom i talarstolen på festen, vi satsade våra känslor på det.

 

Men vad säger språkmotsvarigheterna till Magdalena Ribbing här i Sverige? Får vi säga post-truth eller ska vi säga post-sant? Postfaktiskt låter som en en norsk variant. "Postumt" har vi ju redan, men det är väl ändå att gå för långt i händelseförloppet, oavsett vad man pratar om.

 

Hur kan det komma att låta till vardags - alla såna här nya termer blir väl snart vardagliga? Blir det "Hans sångröst/etsningar/ekonomi (välj det som passar) är inte så bra alls som jag trodde. Jag lider av en kraftig post-truth". Eller "Akta dig, situationen hotar att bli postfaktisk". Jaja. Allt är inte storpolitik, men när det är det, då gäller det att beskriva "Die Umständen".

 

Annagreta

Nu är det självrannsakningens tid. "Hur kunde det hända?" "Vi bär nog alla skulden". "Vi var naiva, inskränkta, kollade i mobilen, läste romaner, drack pilsner, såg på naveln, hoppade hage och märkte inte vad som höll på att hända".

 

Eftertankens kranka blekhet breder ut sig. Först förstod man inte Brexit, sen kom USAs president elect. De "okända" väljarna hade satsat hårdast.

 

Men säger man "bära eller brista", kan det också gälla andra politiska sammanhang. Den obstinata tesen drivs nu av Italiens premiärminister Matteo Renzi. Sedan 2 år (sedan han tillträdde 2014) har han planerat för ett gigantiskt förnyelseprojekt i form av en ny konstitutionell ordning. Det är inte småsaker, precis, som ska ändras. Hela Senaten krymps från ca 400 pers till en liten klubb som bara får rådgivande funktion och som består av ett antal borgmästare utifrån landet på begränsade tidspass. De får i princip ingen ersättning (idag handlar ersättningarna om astronomiska belopp och en plats till döddagar). Detta får stor betydelse främst eftersom senaten nu inte skulle få någonting att säga till om i lagstiftningssammanhang. Andra förändringar gäller styrning, ekonomi och förvaltning. Motståndarna talar - rätt eller fel - om maktförskjutning till premiärministern. 

 

Idag är hela Italien i knipa med en pågående bankkris, och har dessutom en kraftigt ansträngande flyktingkris och upprepade jordbävningar. Ingen drömsituation för en otålig och ambitiös premiärminister.

 

Den 4 december går italienarna till folkomröstning om den nya konstitutionen. Diskussionerna är inte lågmälda, precis. Matteo Renzi  har sagt att han avgår om det blir nej. Nu spekuleras det vilt vad som ska kunna hända. Inom Renzis parti, Partito Democratico, finns en utbrytarfalang som fått vind i seglen. Den elokvente Renzi, med sin politiska iver, har haft viss framgång internationellt som den begåvade italienska kreatören. Men reellt stöd från EU i den allt tyngre flyktingsituationen eller i bankkrisen, har han inte fått i nuläget. 

 

Nu satsar alltså Matteo Renzi sin politiska karriär på sin konstitutionella reform. Det blir intressant att se hur det går, om han verkligen kommer att stå inför valet "stanna eller avgå." Bära eller brista, har hittills varit hans linje. Man drar sig till minnes att när han tillträdde var hans motto "Adesso", dvs "Nu". 

 

Annagreta

 

Nu gäller det att hitta något att skylla på. Nu, då Trump faktiskt blev president elect. trots att vi inte trodde på den utgången.

 

Put the blame on me, boys, sjöng Marylin Monroe. Hon var helt enkelt för attraktiv. Ingen kunde motstå henne.

 

Men var Donald Trump så attraktiv, att han måste segra? Nä. Det var något annat, som drog. Hans överdrivna folklighet, kanske. Hans halvkomiska "vardagliga" språkbruk och hans grova och motbjudande uttalanden, som stod han bland grabbarna med en öl efter jobbet och pratade skit om allt och alla, inklusive kvinnor och svarta och invandrare och muslimer. Och homosexuella. Om dem som var olika, "de andra som inte hör hemma där". De borde inte få vara i landet, nä, "det ska jag ordna!" Vänta bara, rösta på mej så ska det bli ordning på torget. Jag förstår ert missnöje! Ni har rätt att ha det mycket bättre. Etablissemanget har inte brytt sig om er. De har bara berikat sig och svamlat. Jag ska rensa upp i moraset!

 

Det kusliga är att hela den svadan finns här och i hela Europa, i olika schatteringar, men inte utan makt.

 

Annagreta

 

Idag väljer USA sin nästa president. Hillary Clinton utmanar hela världens kvinnosyn, hon trotsar de ingrodda fördomarna som säger att kvinnan ska stå tillbaka för männen. Att männen är överlägsna, framför allt intellektuellt.

 

Sluggern Trump står mot kvinnan Hillary. Han är spotsk, nedlåtande, sexistisk, anklagande och ful i truten. Han beter sig som en tonåring med hormonproblem som vill ha sin vilja igenom. Till varje pris.

 

Hade det sett annorlunda ut med en man i den demokratiska fållan? Ja, helt säkert, vill jag påstå. Trumps sexism hade fallit platt till marken. Hans anklagelser hade inte varit så svavelosande, hans skämt inte så nedlåtande. 

 

Men nu är det i stället en kvinna som står där framför republikanen. Hon har mage att utmana. Och kvinnan som kaxar sig är lovligt byte; hon ska negligeras, grabbar, hon är ingenting att bry sig om, hon tillhör ju etablissemanget, förstår ni, hon är en del av det onödiga som jag ska röja bort. Hon är helt enkelt kvinna, bara en sån sak!

 

Annagreta