bookzoom

 

Min bok (se bilden) avslöjar i dagarna att den gillar lite vintervila. Den ser ut att vara beredd på att kasta löven på ett tag.  Detta stämmer i så fall med både dess arv och dess miljö. Den beter sig som sig bör, kort sagt. Vilken duktig  bok! Men nu är det så att boken också, som ett alternativ, kan protestera och strunta i att fälla sina löv; den kan krampaktigt hålla kvar dem, rufsigt och envist, hela vintern, för att precis då termometern börjar närma sig 12 grader, säg i april, kasta dem och invänta förnyelsen. Såpass! En individualist!

 

Språkliga individualister har det inte lika lätt idag. Man ska veta om man ska säga/skriva "de", "dem" eller "dom".  Olle Josephson skriver i SvD idag att dessa pronomen kan avslöja oss; vår härkomst, vår bildningsnivå, vår grupptillhörighet mm. Så om vi inte vill bli avslöjade gäller det att hejda sig innan det är för sent.

 

Fast normerna är ännu inte proklamerade. Så, gott folk, prata på som om ingenting hänt! Försmäkta inte på denna öde ö!

 

Individualisten Bob Dylan har ju dessutom svarat! Ordningen är återställd i Akademien! Ordets kontrollanter kan lugnt fortsätta att erövra vår språkliga framtid, åtminstone till mitten av december. Sen vet man aldrig vad som kan hända med våra pronomen och vår klasstillhörighet.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är klart att grabben ska få va ifred, säger Bernhard. "Vi är många som tycker det är jobbigt med priser. Själv fick jag, säger Bernhard, några som plågade mig oerhört och gjorde mig till en utmattad marionett. Till en början vände jag ut och in på mig själv. Jag tog på mig stärkkrage. Detta gjorde att jag svettades ihjäl medan höga vederbörande hyllade mig. Jag närapå dog." - En madame i min närhet lånade mig sin näsduk så jag kunde torka mig där det rann svett. Alla glodde. Jag kunde inte le. Mina gamla svarta finskor klämde alldeles förfärligt och jag kunde inte svälja.

 

Min Lebensmensch som är en kvinna av värld, Tilda heter hon egentligen, tyckte att jag var barnslig som inte förstod vilken ära som vederfarits mig, berättar Bernhard i ett ögonblick av förtrolighet. - Själv var hon med på den första festen, säger han, och hon hamnade där i samspråk med en lång vithårig gentleman vars ymniga skägg låg som en sky över hans bröst. Jag såg hur hon försiktigt förde undan skägget när det kom farligt nära hennes drink, fortsätter Bernhard sin berättelse. - Jag såg också hur hon kråmade sig inför den skäggiges dam, en utstuderat högfärdig skata med alldeles för höga klackar för sitt eget bästa. Tilda hade knappt börjat krusa inför denna dam och berömt henne för  hennes frisyr förrän Bernhard kom linkande, bärandes på en plågad snitt med lax och syrad gegga som han klämt sönder mellan höger tumme och pekfinger för länge sedan. Priset, en buckla av okänt ursprung,  hade han stoppat i sin bröstficka, vilken kom att puta som dolde den ett rundsmitt sprängvapen. Hemfärden skedde i en taxi som betalades av prisgivarna. Det runda priset har Bernhard numera i en byrålåda där han också förvarar sin stärkkrage och ett par hängslen. 

 

 

 

Annagreta