Nu är det Woody Allens tur
Nog känns det som om kulturmannen närapå blivit färdigbehandlad i spalterna, åtminstone på kort sikt. Kanske är vi skapligt färdiga med denna överlägsna och till vår förargelse hyllade typ, som länge stört vårt rättvisetänk. Har vi kanske fått nog av den självsäkra karln? Han som kan dra en sonett av vilken gammal grek som helst och få vilket party som helst att stanna i hänförelse? Han som är akademiskt skolad ända in i märgen? Som svarar elegant på kritikernas smickrande frågor och solar sig i mediaglansen? Är kulturmannen akterseglad?
Ja, det finns konkurrens. Den är inte alldeles oväntad. Woody Allen dyker nämligen upp i dagens DN. Det skrivs engagerat om huvudrollsinnehavaren i hans nya film Café Society. Nu fokuserar vi konstnärsgestalten, mannen som är oberäknelig och fri. I en hyllningsartikel får man klart för sig vad som karakteriserar detta mansideal, dvs vad som gör honom oemotståndlig, charmig och karismatisk ---- trots att hans utseende inte är något att yvas över. Hans look ligger - om sanningen ska fram - långt utanför den gängse normen. Han är en utmaning för estetikerna.
Den karl vi nu beundrar har en rörig bakgrund; han kommer ur en bångstyrig familj, har en syster som är intellektuell marxist plus åtminstonre en bror som är maffiaboss. Föräldrarna har fört en flackande tillvaro. Han har varit blyg som barn, varit tyst och deprimerad och suttit och läst i timmar ensam på sitt rum. Han har inte blivit framgångsrik i affärer, men han vill hela tiden ta revansch. Han har blivit en nervös, halvvilsen romantiker som driver omkring mellan metropolerna och jagar bekräftelse. Men han har humor, vilket successivt har bidragit till att läka hans tilltufsade själ och hans sargade självförtroende.
Så fram med moderskänslorna. Nu är det Woodymännens tur. Ta hand om dem, sitt och prata med dem i soffan - och ha lite roligt under tiden.
Annagreta
Vad kan dokumentären "Bortom Lampedusa" betyda?
Den här dokumentären "Bortom Lampedusa" borde inleda alla högstämda konferenser där kostymklädda grupper dryftar dagsläget i hanteringen av migrationen. Den är en lågmäld men intensiv läxa. Vi väljer själva om vi vill "läsa den". Förstå den. Eller om vi ska skjuta den ifrån oss och säga att "vi klarar inte att ta alla hit". Punkt slut. Tänk inte längre. Det blir för komplicerat, besvärligt - och dyrt. Det är inte vi som flyr. Det är de andra.
Italien håller just nu på att försöka få övriga EU att förstå att hundratusentals afrikanska flyktingar fortsätter komma till Italien, dvs de som inte drunknar på sin färd över Medelhavet. Inga höga staket reser hinder längs kusterna. Italien är hårt pressat av kostnader och ansvar och ber om hjälp. Men Europa har nog med sitt, vilket inte vill säga lite; en ungersk isolationism med en hägrande folkomröstning om flyktingmottagandet, ett Brexit med krav på murar runt ön i väster och främlingsfientliga drakar så långt ögat ser i snart sagt hela det övriga EU. De marockanska pojkarna - ett begrepp i våra storstäder - som Sverige till varje pris försöker bli av med, får kalla handen i Marocko, medan svenska ministrar säger att de har tillsatt en kommitté som ska lösa problemet. "På sikt."
Räddningspersonalen på italienska och europeiska unionens båtar i Medelhavet praktiserar medmänsklig barmhärtighet. Det är deras uppdrag. Den italienska marinens båt som försöker rädda de sjunkande flyktingarna i dokumentärfilmen "Bortom Lampedusa" heter just "Misericordia", barmhärtighet. Man försöker hjälpa de som flämtar av livshotande utmattning och uttorkning, man tar hand om alla som överlevt den outhärdliga sjöresan. De döda, de som redan dukat under i båtens undre däck, läggs till sist i de svarta liksäckarna. Den ensamma läkaren i Lampedusa plågas av arbetet som krävs för identifieringen av de döda; det är det svåraste av allt, säger han. De döda barnen, de döda kvinnorna, de har alla någon närstående som behöver veta.
Dokumentären "Bortom Lampedusa" bjuds utan kommentarer. Naken verklighet behöver inte bepratas, den här filmen är färdig för konsumtion utan förmedlingsinsats. Den fick en guldbjörn i Berlin av kulturens representanter. Det är här glipan melan kultur och politik öppnar sig till ett gap. Vad betyder en film, även om den är en politiskt viktig dokumentär? Vad betyder en dokumentär bok om flykt och förnedring, som t ex Fabrizio Gattis detaljerade självupplevda bok "Bilal"? Anne Frank skrev ju en gång dagbok från sin gömda tillvaro, om rädslan för kriget och människorna, en bok som fick betydelse långt senare; som insikt i efterhand. Steve Sam Sundberg fick Augustpriset 2009 för sin skildring av judeförföljelserna i Polen under andra världskriget. Han belysta grymheterna så att de drabbade. Vi läste och förfärades. Ska det bli likadant för dokumentären Bortom Lampedusa och alla andra dokumentära flyktberättelser? När kommer de att få sin reella betydelse? Vad kommer eftervärlden att säga om oss?
Annagreta
Är min(a) knäled(er) etniskt svenska så det räcker?
Hallå. Blott Sverige svenska knäleder har. Kom å kolla. Svenska knäleder är både bäst och vackrast. De gör gången elastisk, smygande, gränsöverskridande när det behövs. Den avslöjar vår identitet. Men det är "more to it". I själva verket är den svenska knäleden (detta är en nyhet) starkt förknippad med svenska värderingar.
Jag har en knäled av stål. Inopererad av en grek i Enköping. Han kunde inte tala svenska så bra. Han var invandrad hit med alla leder guskelov godkända, och efter vad jag kunde se fullt fungerande enligt ritningen. Och han kunde värdera mitt knä, och han är själv fortfarande högt uppskattad i Enköping.
Den andra knäleden min är etniskt svensk (fortfarande). Men denna obalans i mitt inre kan vara ödesdiger. Som tur är har jag svenskt medborgarskap vilket jag kan bevisa med ett pass (som dessvärre går ut snart). Fast mina värderingar har inte satts på prov av myndigheterna på sista tiden, men det kan komma att ske rätt snart, dvs när de får veta hur jag ser ut inuti. Det kan bli en tenta, en värderingstenta om vi inte aktar oss. Tänka fritt är bra, men "tänka rätt" kan fortfarande anses vara större.
Jag har inga krusbär. I stället har jag svarta vinbär och frågan är om inte den bärfärgen är olämplig nu då den stora skärskådningen närmar sig.
Annagreta
Tidsperspektiven mm i italiensk verklighet
Landsbygdsmiljöerna i Italien är både nutida och urtida. I nuet finns arbetslösheten, avfolkningen likaså. Turismen behövs, och den sipprar in i de makalösa små städerna uppe på kullarna.
Ständigt aktuell och påtaglig i de här trakterna är närheten mellan människorna. Här är värmen inte enbart meteorologisk, den är också ett humankapital. En avspändhet och en kruslöshet som vi skulle behöva ha mycket mer av här hemma. Den sätter sig i själen, nämligen.
De urtida lockelserna för oss besökare i dessa trakter (norr om Rom, vid via Aurelia och inåt runt Lago di Bolsena) är hur många som helst. Arkitektur från etruskisk, romersk och successivt allt modernare tid är ju upplevelser som tar andan ur en vanlig människa; inte enbart för de visuella "chockerna" och estetiska upplevelserna utan också för de historiska dramer de representerar.
Åsnan, den nödvändiga transportören genom tiderna, har sin staty mitt på torget. Det var då det. Vilken kärlek och ödmjukhet det finns bakom den tanken. Så ser man de tre Kpist-försedda vakterna utanför synagogan i Pitigliano. Visst, de behövs. Säkerhetsnivån har höjts i Italien. Den unga vaktens blick är varm och lite förlägen. Beordrad står han där, lite tafatt, medan vi cirklar runt omkring som kom vi från en annan värld.
Sen möter vi den varma källan. Det är en stor fors och två vattenfall med det svaveldoftande vattnet där folk frenetiskt kravlar omkring bland de vulkaniska stenarna. Det är som en scen från Dantes Purgatorio påpekar någon. De som badar sätter sitt hopp till de välgörande substanser som vattnet sägs innehålla; för en bättre hälsa, för en starkare själ, för jagets välmående. Alla vill ju påverka sin verklighet.
Vi tar sats; in i grottan, kolla utsikten, beställ nu maten snabbt, vi ska vidare. En aperitivo, senza ghiaccio, en gelato, en vacker katt, en solnedgång som går snabbare än hemma. Klippan är gropig. Gå sakta.
Annagreta
Macchiarinis härjningar i Florens började tidigt
Efter Paolo Macchiarinis första operation med luftstrupe i plast - Barcelona 2008 - blev han berömd. Han hade gjort nåt märkvärdigt, nåt dittills omöjligt. Han stack snart till Florens för att fixa jobb där. Där klagade han över att han "varit tvungen att lämna landet tidigare". (Han är från Viareggio och utbildad i Pisa.) Orsaken var Italiens oförstående kirurgexperter, meddelade han. Själv var han alltså "en av många i Italiens brain drain". Han skröt samtidigt över sina fina positioner han haft i Hannover, Paris och USA etc.
Så Macchiarini fick operera i Florens´ universitetssjukhus Careggi. Men han fick inte en professur, främst beroende på de ständigt ändrade och allt mer suspekta meritförteckningar han lämnade in. I själva verket var de i det stora hela påhittade. Italiens universitetsstadgar tillåter inte att man utan utlysning, alltså utom tävlan tillsätter en professur om den det gäller inte har haft en professur nån annanstans innan dess. Men operera det kunde han göra utan att vara professor.
Hursomhelst var hans metod fortfarande i ropet. 2009 bytte han i Florens en patients luftstrupe och dagen därpå visade han upp patienten på podiet under en presskonferens. Kollegerna häpnade över detta tilltag.Han var också svår att hålla koll på. Han kunde lämna sjukhuset Careggi och inte visa sig på långa tag. Denna vana irriterade ledningen. Ett antal liknande operationer gjordes i alla fall. Jag tror att alla dog utom en som har svåra men, men har inte kunnat hitta faktauppgifterna.
I juli 2010 meddelade Macchiarini att han skulle dra till Karolinska Institutet för han var trött på den florentinska mentaliteten vid tjänstetillsättningar som han kallade partidikterad i stället för meritstyrd. Samtidigt meddelade han att han skulle fortsätta att operera i Careggi. Den 6 maj 2011 höll M ett anförande i Florens om sin verksamhet och kastade då ut en journalist ur lokalen. Hans gloria började hamna på sned. I november samma år hade Careggis ledning tröttnat och avslutade sitt sjukhusavtal med Macchiarini. Man avslöjade och förbjöd hans lukrativa försäljningsverksamhet som gått ut på att erbjuda (olika svårt) sjuka patienter att mot ekonomisk ersättning få förtur i operationskön. I september samma år arresterades Macchiarini av den italienska finanspolisen för dessa ekomanövrar, som han tjänat enorma pengar på.
Ja, så rullade det vidare... Men om KI och KS hört med kollegerna i söder och läst tidningarna i Italien som tappert redovisade alla turer hade det kanske blivit räfst och rättarting lite tidigare i Stockholm.
Annagreta
