bookzoom

Nog känns det som om kulturmannen närapå blivit färdigbehandlad i spalterna, åtminstone på kort sikt. Kanske är vi skapligt färdiga med denna överlägsna och till vår förargelse hyllade typ, som länge stört vårt rättvisetänk. Har vi kanske fått nog av den självsäkra karln? Han som kan dra en sonett av vilken gammal grek som helst och få vilket party som helst att stanna i hänförelse? Han som är akademiskt skolad ända in i märgen? Som svarar elegant på kritikernas smickrande frågor och solar sig i mediaglansen? Är kulturmannen akterseglad?

 

Ja, det finns konkurrens. Den är inte alldeles oväntad. Woody Allen dyker nämligen upp i dagens DN. Det skrivs engagerat om huvudrollsinnehavaren i hans nya film Café Society. Nu fokuserar vi konstnärsgestalten, mannen som är oberäknelig och fri. I en hyllningsartikel får man klart för sig vad som karakteriserar detta mansideal, dvs vad som gör honom oemotståndlig, charmig och karismatisk ---- trots att hans utseende inte är något att yvas över. Hans look ligger - om sanningen ska fram - långt utanför den gängse normen. Han är en utmaning för estetikerna.

 

Den karl vi nu beundrar har en rörig bakgrund; han kommer ur en bångstyrig familj, har en syster som är intellektuell marxist plus åtminstonre en bror som är maffiaboss. Föräldrarna har fört en flackande tillvaro. Han har varit blyg som barn, varit tyst och deprimerad  och suttit och läst i timmar ensam på sitt rum. Han har inte blivit framgångsrik i affärer, men han vill hela tiden ta revansch. Han har blivit en nervös, halvvilsen romantiker som driver omkring mellan metropolerna och jagar bekräftelse. Men han har humor, vilket successivt har bidragit till att läka hans tilltufsade själ och hans sargade självförtroende.

 

Så fram med moderskänslorna. Nu är det Woodymännens tur. Ta hand om dem, sitt och prata med dem i soffan - och ha lite roligt under tiden. 

 

 

 

Annagreta