bookzoom

För att uträtta något med absolut effektivitet, till exempel mota bort någon motvillig ur sitt territorium, från sitt land, - för att förenkla detta tar vi nu hjälp av ett absolut känslobefriat svenskt språkbruk. I denna avvisande hantering verkar man ha nytta av ett vokabulär som ligger bortom de gebit där känslor hakar på och färgar det som sägs - och det som görs.

 

Nu kallar vi människorna som så här effektivt ska hanteras för "ensamkommande", och de blir "förvarsplacerade" innan de blir "avvisade" till krigsdrabbade territorier. Vi har nämligen inte plats för dem, och så har vi inte råd.

 

Innan detta hände, innan man började att systematiskt mota bort folk, då tog man i förvar det man var rädd om, det som inte skulle förgås utan just bevaras, stanna kvar. Man sparade något för eftervärlden, kanske. Förvarade eller "bevarade".

 

Men nu har ordet fått en annan laddning. Precis som Trumps poliser hämtar USAs invandrade mexikaner och utvisar dem, så hämtar de svenska poliserna - nu med ökad intensitet - de unga afghanerna för att de ska avvisas. De förvarsplaceras en tid innan de avvisas, de ska inte vara "ensamkommande" här längre.

 

Var är eftertanken, moralen och empatin? Är de också förvarsplacerade för att de inte behövs här? I så fall, hur länge till?

 

Annagreta