Torgny Lindgrens minnen och några mina

Hoppla, hörnu, det är Torgny Lindgren som berättar minnen i radion. Den rösten tar man inte fel på. Lite raspig, med ett snett leende i mungipan. Tänk att det hörs, det där leendet. Allvaret behöver inte försummas för det; de två motsatserna trivs så bra tillsammans i Torgny Lindgrens värld. Om sanningen ska fram, och det ska den, så är det kombinationen av skämtlynne och allvar som är hela härligheten, med hyfsad hjälp av bibelcitat och jordnära uppfattningar om livets beska utmaningar.
 
Där finns också en annan njutningshöjande faktor; det är ortnamnen, namnen på berg och sluttningar, skogsområden och bäckfåror. Vad vore berättelserna om de inte fick kryddas av de råbarkade - eller romantiska - namnen, för i namnen ligger också landskapet och människorna.
 
Vad kan jag kontra med? Ja, det skulle vara Risberget vars mörka sida vändes mot min by där björn hade visat sig och där en granne åkt skidor och dött. Mot norr till, fanns Skirträsket, och ur dess klara vatten hämtades extrastora rödingar i lönndom medan de strandnära tallarna obekymrat speglade sig; och en och annan djärv typ gav sig ut i lånad båt och försökte klara sig från höjdrädslan då man tittade ned, så djupt och så klart var vattnet. Stranden vid Skirbäcken var bevuxen med Trollius och en bit bortöver låg Mörka. Där hade man en gång i världen byggt ett litet kraftverk som försörjde byn (fast med viss opålitlighet, vill jag minnas, "ljuset gick" då och då medan mörkret och radiotystnaden ökade byns kollektiva adrenalin). Nå, en lång plåtomvirad konstruktion, som såg ut som en enorm orm, och som mätte  cirka 3 meter i diameter, förde fram vattnet över Mörka tilll turbinen. Bortöver en bit, där låg Orrträsket där ett åsknedslag en gång på 20-talet dödat en hel familj, noga räknat de enda människor som slagit sig ner där. Nå, hellre då en sväng längs Gubbträskvägen där jultomten påstods bo. Det egna med Gubbträskvägen var dess oerhörda kupering; den som inte blev illamående under bilfärden innan själva Gubbträsket uppenbarade sig, hade antagligen kört på ettan.
 
Så kunde man söka sig tillbaka och passerade då avtagsvägen till Filmstjärnegatan, där småbruken beboddes och sköttes av särdeles vackra kvinnor. Det var i närheten där som en tjuv bröt sig in och tog ett kassaskåp som innehöll ett par lovikkavantar.
 
Annagreta
 
 

Kommentarer
Postat av: RM Helleday

Roligt höra om de fantasifulla namnen från dina gamla hemtrakter! Kan inte bidra med så många från mina, men kommer ihåg bergen Rymmaren, Fasttagaren, Pålberget, Prästberget, Lillberget och Olletjärn. Det fick jag lära mig redan i tredje klass i folkskolan och det sitter än!!

2017-06-17 @ 10:13:54
Postat av: Ellinor

Underbart Annagreta! Om Torgny Lindgren skulle vara uppläsaren av "några av dina minnen" skulle de "sömlöst" kunna smygas in som ett kapitel i hans "Minnen".

2017-06-23 @ 13:42:34

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0