bookzoom

 

Idag skriver Niklas Ekdal en intressant artikel i DN om nationalism och populism och vår tids hårda toner. Det är välskrivet och bra. Han sätter fingret på vår bortskämdhet, vår naivitet kanske. Bonntur, skriver han, har gjort oss självgoda. Vi är skonade. I grunden oerfarna. Där man i stället har upplevt våldet inpå skinnet, där minnesbilderna ligger kvar i minnet, där man minns krig och fascism, där har (hittills) inte de mörkbruna fått samma chans som här och på många andra håll. Han nämner Spanien som det goda exemplet. 

 

I USA ska muren byggas. Den måste bli snygg, säger Trump. Utlänningar anses farliga, särskilt de med viss hudfärg och/eller viss religion. Erdogan sätter inkapslade fångar att bygga ännu högre murar runt Ungern. Samtidigt sänder TV bilder från Mosul där utsvultna människor flyr genom kulregnet, och visar sedan ett läger i Grekland där 60 000 flyktingar bott i tre år. På Medelhavet kommer dagligen överfyllda båtar med människor som vet vad de utsätter sig för. Kloka, begåvade människor som tar en livsfarlig båtfärd hellre än att stanna kvar på land. Detta är nutidens historia, vi behöver inte ens gräva i minnet, allt detta pågår.

 

Vi framgångsrika, välordnade europeer och amerikaner, vi har lyckats förtränga vad krig är. Några av oss har heller inte upplevt krig. Här stämmer Niklas Ekdals tes. Där krigsminnet ska vara där är det blankt, suddigt, tomt. Vi vet inte vad det handlar om. Vi tar på oss knätofs och hissar flaggan och värnar om våra gamla seder. Det blir bra så. Ska de va en liten bakelse till kaffet?

 

Annagreta

 

 

 

Vi västerbottningar är kanske uppfödda på pölsa. Ni får gärna tro det, det gör ingenting. Det kan vara sant. Och då förstår ni säkert att vi är stolta över den, vår barndoms pölsa. Den var oöverträffad i smak, konsistens och betydelse. 

 

Så när nu pölsans besjungare gått ur tiden, blir vi alla, även vi som nu bor söderut och inte äter den sortens pölsa längre, ledsna och bedrövade över att han slutat besjunga sin trakt och slutat ge sin vemodiga men sanna syn på det ena och det andra. Hans tonart finns ju delvis kvar i trakten och texterna finns kvar lite överallt, men inte han. 

 

Han bodd´ ju int´ sä långt från där ja ä född, men hans älv flöt int åt mitt håll utan österut, mot Vindeln. Om ja skull´ ha hadd´ nanting ve han å göra skull´ ja ha fått ge mej iväg åt sorselehålle´ å sen ta Vindelälvsvägen neröver. Men dit for ja just aldri. Sä ja hadd´ aldri nan kontakt å int visst´ ja nanting om pölsa hans, heller. Hä ä bara mersom på senare tid som ja ha läst å plöjt böckren hans. Dem va bra. Han hadd´ gärna fått leva länger. Hä ä som ont om töcke karana. Som begrip se på de där som verka´ smått men som bety myckö.

 

Annagreta

Skavlan gästades häromsistens av Ernst Billgren. Han försökte förklara att han ville förklara vad konst är och vad rasism är och vad allt det består av etc. Det blev allt svårare, för både oss tittare och för honom själv. Vi ska inte tala om hur svårt det blev för den stackars 20åringen som satt mitt emot, och som visades i bild då och då under samtalets gång, med en allt öppnare mun och allt större ögon på skaft. Det var överraskande att höra att han, Billgren alltså, ansåg sig vara diskret och avsky offentligheten. 

 

Det var egentligen mycket hänförande, fast lätt svårtolkat, alltihopa. "Jag ljuger ofta", brukar Billgren säga. Jaadå, det tror vi gärna. Det vore roligt om fler ljög i Skavlan. Det skulle höja tempen när den håller på att sjunka. Fantisera vidare, skulle Skavlan kunna utropa. Be my guest! Man gör ju det i skönlitteraturen med berömvärda resultat så varför inte i Skavlan? Bre på, bara, du behöver ingenting förstå, det är bara charmigt. Tala om att du tvingar dig gräva på heltid och söka efter sammanhangen. Du har aldrig betalat en räkning. Du arbetar 24 timmar om dygnet på dina tavlor och dina skulptirer och din åtrådda förståelse av tingen, så du hinner aldrig skaffa dator så följaktligen begriper du inte heller hur man slår på en dator. Säg sedan att du anlitar munkar på Himalaya, det är kul att höra hur de avgjuter sina döda och att du inspirerats av dem. Säg att du lurat ut journalister på ett hemmahosreportage hos dig men att du inte tog dem till din tvåa i Hästhagen utan till en liten koja mitt bland rådjuren i buschen som du hastigt möblerade upp med lagom fascionabla hemmahosgrejer, fast robusta då, förstås.

 

Säg att din bok om racismen är på väg ut till läsarna och har varit på den vägen ganska länge för nånstans har det kärvat. Det är ett känsligt ämne, säger du. Ja förvisso, kära Ernst Billgren. Om sanningen ska fram.

 

Annagreta

 

 

 

 

 

 

 

Ingen vet var haren har sin gång, hette det förr. Han är väl bara människa, låt honom hoppa runt. Vi gíllar hans små skutt, hans egenheter, hans nycker och hans vita päls.

 

Nu är det inte lika avspänt. Det har kommit in andra harar på vår tomt, harar av en främmande sort. Det känns inte bra. Vi gillar inte detta, vi som bor här. Den haren ska helt enkelt inte vara här. Han bör avvisas till andra sidan, längre in i Lunsen. OK, det finns lodjur där, men vad ska jag göra åt det? Det är inte min sak att hjälpa harkrakar. Dom hör inte hemma här. så är det bara. Vi har nog av våra egna harar. Som min egen, till exempel. den är stor och duktig, ska nu in på universitetet. Ska först ta studenten, bara. Är snygg och har åkt Vasaloppet. Bär slips "i nödfall" säger han. Så humoristisk! Så framgångsbenägen!

De där hararna som vi ska knuffa in i Lunsen verkar inte lika ambitiösa. De verkar sysslolösa. Man förstår inte vad de säger, heller. Bäst att jaga bort dem innan de blir alldeles för många. De kommer i varje fall aldrig att kunna åka Vasaoppet. Det syns på långt håll.

 

Annagreta